Så sägs det men det är ju så sorgligt när en ung människa mister livet. Gustaf Munch-Petersen (1912-1938) blev bara 26 år gammal. Han stupade i det spanska inbördeskriget (han tillhörde den så kallade Internationella brigaden och slogs mot Franco).
I min hand just nu en mycket vacker diktsamling- "Solen finns" utgiven på Makadam förlag och i samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet. Boken är fylld av Munch-Petersens egna tavlor och teckningar och det är en njutning att bara bläddra genom den här volymen.
Dikterna är skrivna på svenska för Gustaf Munch-Petersen var tvåspråkig (hans mor var svenska) - under sin livstid var poeten inte uppskattad i sitt hemland och han refuserades av förlagen och han nedgjordes av kritikerna. Munch-Petersen var en ung man som inte kunde och inte ville rätta in sig i ledet- en fri fågel men hans vingar blev svedda gång på gång. Han förde en vagabonderande tillvaro under ett antal år men kom till slut att bosätta sig i Gudhjem på Bornholm där hans föräldrar hade en sommarstuga. Så följde förälskelse, sammanboende, barn och giftermål- men Gustaf Munch-Petersen kunde inte finna sig tillrätta i tillvaron. En dag lämnade han plötsligt allt och for till Spanien.
En av dikterna i samlingen är tillägnad Harry Martinson- jag citerar några rader:
----
inget återkommer-
målet okänt är
ditt ödes amulett-,
osynlig, okuvlig om din hals-
nomad-,irrande
trampar fram
det eviga hemmet-
Thomas Nydahl har skrivit om "Solen finns" här.
3 kommentarer:
Martine Cardel Gertsen som samman med Anders Palm gett ut dikturvalet som du har på bild skrev en intressant doktorsavhandling i Lund 2003 om "Gustafs ansigter - selfremstilling i Gustaf Munch-Petersens forfatterskab" (Anders Palm var hennes handledare).
Det var framför allt den flitige recensenten Torben Broström - väl insatt också i den svenska samtidslitteraturen som jag vet eftersom han ibland var censor när jag tenterade mina studenter på Odense universitet - som såg till att G M-P fick en renässans genom en samlad utgåva av hans dikter i två pocketband, de fick stor spridning.
När Nordisk Institut på Odense Universitet (efter sammanslagningen med Esbjerg heter det numera Syddansk Universitet) inrättades skaffade dess förste rektor Mogens Bröndsted (med förflutet som dansk lektor vid Uppsala universitet) dit en stor samling svensk skönlitteratur som hade ägts av G M-Ps svenska mor. Han berättade att böckerna stod i dubbla rader i hennes köpenhamnslägenhet. Hon var en remarkabel dam:
Att misogyna manliga akademiker gjort livet surt för sina kvinnliga kolleger var förhoppningsvis vanligare förr än nu. Valfrid Palmgren var en energisk studentska i Stockholm där hennes far hade grundat en privatskola. Hon doktorerade i romansk filologi och sökte därpå tjänst på Högskolan, men blev förbigången av en sämre meriterad men manlig kollega.
Så gick den akademiska världen miste om en duktig forskare. I stället tog hon sig kring förra sekelskiftet över till USA och blev expert på amerikanska folkbibliotek, kom hem och reformerade de svenska, flyttade till Köpenhamn sedan hon gift sig med en dansk professor Munch-Petersen som var expert på havsbottnens förändringar i Östersjön, och fick flera söner. Gustaf som var den yngste dog bara 26 år gammal men hann alltså bli en modernistpionjär.
I trettio års tid undervisade hon svenska på Köpenhamns Universitet och sedan lika länge på Danmarks Lærerhøjskole, gav ut ett svensk-dansk-svenskt lexikon som länge var standardverket, och den användbara ”Farlige ord og lumske ligheder mellem dansk og svensk”. Hon bibringade dessutom, om jag minns rätt, drottning Ingrid goda kunskaper i danska språket.
På nätet finns en välinformerad DN-artikel av Mats Myrstener om hennes insatser på biblioteksområdet. Om man vill se hur hon såg ut kan man göra det på Kungliga Biblioteket där det finns ett vackert portätt av henne i olja, en stilig dam. I källaren på KB finns hennes arkiv, bland annat med en tjock folder där hon samlat inte särskilt vänligt formulerade klipp ur danska tidningar om det östliga broderfolket, en masochistisk läsning för en svensk.
Avslutningsvis: Fionia är det latinska namnet på Fyn, ön där Odense ligger. Mogens Bröndsted var till allt annat också bra på latin som han visade när han skapade Universitetets devis, med de sex bokstäverna väl tillvaratagna: Fructus Increscit Opera Novo In Agro, dvs frukten växer genom arbete på den nya åkern.
Jag borde också ha nämnt Rolf Yrlids "Vägen till Gandesa" från 1982, en dokumentärroman om G M-Ps sista tid. Om de många skandinaver som tog del i spanska inbördeskriget gav Yrlid ut den intressanta antologin "Till Madrid" (2007).
Och om många av författarna som engagerade sig den gången finns Åsa Risbergs läsvärda avhandling från 1986, "Diktarnas krig".
Två år före G M-P dog den svenske modernistiske konstnären Torsten Jovinge i Sevilla. Om honom och hans sista dagar i Spanien finns en mycket bra bok skriven av dottern Marika Jovinge, och försedd med en suverän titel: "Vem vill byta en gentleman mot en röd hund?" (1990).
Ivo Holmqvist: Jag tackar för all denna värdefulla information. Nästa gång jag kommer till Stockholm vill jag gärna besöka KB. Någon borde skriva en biografi om Valborg Palmgren.
Skicka en kommentar