Om gamla böckers alldeles speciella lockelse

Jag kunde inte låta bli- att läsa alltså. Fastän jag vet att Ingeborg Maria Sicks romaner väl egentligen är lite väl gammalmodigt romantiska och inte kommer att läsas särskilt ofta (om alls) av moderna tiders människor.

I den relativt stora hög av danska böcker som jag nyligen fick överta fanns "Jomfru Else" en roman som faktiskt finns i svensk översättning (Fr Sick var en populär författarinna vid början av förra seklet). Efter att ha läst berättelsen om Else förstår jag varför. Många kvinnor (speciellt, för det här måste väl kallas för en "dameroman"- ) måste ha fallit för blandningen av idyllisk barndom, drömmar om kärlek, en helt otroligt harmonisk mor-dotter-relation och så givetvis den obligatoriska kärlekshistorien som får ett lyckligt slut. Det låter väldigt banalt och sett med våra ögon här, år 2014 är det kanske så.

Men- läser man med tidiga 1900-talsögon blir det hela lite annorlunda. Här har vi en prästdotter som växer upp som enda barnet (en bror har dött som mycket liten) i en idyllisk prästgård på landet. Modern är levnadsglad och otroligt hjälpsam, förstående och sin dotters bästa vän. Fadern är en mera distanserad och "svart" typ. Han gillar jakt och så läser han "Sören" (filosofen). Berättelsen pendlar mellan lycka och tragedi "bröllop och begravning" som bokens Else uttrycker det.

Jag tycker att romanen ger en god bild av det samhälle som en ung och någorlunda välbeställd kvinna tvingades leva i vid förra sekelskiftet. Precis så var det- med män som styrde och ställde och kvinnorna som fick rätta in sig i det ledet. Historien om Else kunde ha skrivits av min egen mormor som precis som bokens huvudperson tvingades kämpa och slåss för att få gifta sig med den man hon ville ha (det var inte lätt att vinna nåd för en ateist med inte så "fin stamtavla"). Både Else och Jenny (mormor) fick som de ville till slut. Tiderna höll också på att långsamt förändras.

"Jomfru Else" var en julklapp till mors moster Karen år 1913 och vem vet- det kanske var mormor Jenny som hade valt ut just den här boken. Nu får den stå i min hylla- och jag tycker att den pryder sin plats mycket väl.

"Og Aeventyr staar ikke noget bestemt Sted- de lever. Hvorfra kommer de? man ved det ikke. Fra höje, tindrende Bjaergtoppe, fra det man kalder Jomfruskove- dybe og susende- gaar de paa lette Dansefödder ud over den vide Jord, kan ikke stanses og inbindes- ejes i Tanken og ikke i noget Skab. Og hver Gang man tager dem frem- unge, varme og böjelige- retter de sig efter Ens egen Stemning, kommer med helt nye Ord, som de nu bedst passer En i det Öjeblik." (om en bokhylla och dess innehåll).