De sista entusiasterna

MacDiarmid memorial nära Langholm, Skottland (lånat foto).

"Let the lesson be- to be yersel's and to mak' that worth bein"


Det var väl det vi var, min väninna Susan och jag. I e-postens tid skrev vi gigantiska brev till varandra- och Susan's långa brev håller jag på att sortera just nu. Det är en korrespondens som sträcker sig över mer än trettio år. All kommunikation upphörde den 1 december år 2009- då somnade Susan in på ett sjukhus i Dublin efter en lång och tapper kamp mot sin cancersjukdom. Jag har inte orkat ta tag i hennes brev förrän nu, brev som ofta innehåller både tidningsurklipp och nedskrivna favoritdikter. Vi var båda obotliga romantiker.... Jag saknar hennes optimism och hennes aldrig falnande tro på en bättre framtid. Inga flera brev med så spretig handstil och så överfyllda sidor kommer någonsin att landa i min brevlåda . Därför vårdar jag min brevskatt ömt och läser stora delar av min egen och Susans livs historia i långsam takt.

Hugh MacDiarmid (1892-1978) var en favoritpoet och här är ett utdrag ur en av hans dikter:

And again the wind came
Blowing me afar
In fair fantastic fires,
-Ives and irises invading
The upland garths of ivory;
Queen daisies growing
In the tall red grass
By pools of perfect peace;
And bluebells tossing
In transparent fields;
And silver airs
Lifting the crystal sources in dim hills
And swinging them far out like bells of glass
Pealing pellucidly
And quivering in faery flights of chimes;
Shivers of wings bewildered
In alleys of virgin dream;
Floral dances and revels of radiance
Whirling in stainless sanctuaries;
And eyes of Seraphim,
Shining like sunbeams on eternal ice,
Lifted toward the unexplored Summits of Paradise.