En dag i juli

Hans Werner Richter (1908-1993) har kallats "Grupp 47:s gråa eminens" och förutom att han var en av grundarna så hade han en styrande funktion under de år gruppen "levde". Richter föddes på ön Usedom och kom som ung till Berlin där han arbetade i en bokhandel. Bokhandlare var också det yrke (förutom författarens) han kom att välja med tiden men först tvingades han genomleva de där fruktansvärda åren på 1930-och 1940-talen i Tyskland. Richter flydde till Paris i början av 30-talet tillsammans med sin flickvän men återvände ganska snart till Tyskland igen. Han försökte ordna en motståndsgrupp men blev fängslad och förhörd av Gestapo- han lyckades klara sig undan med livhanken men tvingades i stället att bli soldat och när kriget så tog slut hamnade han i amerikansk fångenskap och fördes först till Camp Ellis och sedan till Fort Kearney. Den här tiden kom att bli fröet till Gruppe 47.

Richter har lämnat en rik produktion av böcker efter sig och jag har letat och letat men jag har inte lyckats hitta några svenska översättningar av något alls- tyvärr.

Jag har tidigare läst Richters berätttelser från sin hemort - Bansin på Usedom - och det var så trevligt skrivet att jag kände att jag ville läsa mera av honom. Jag valde då Richters sista roman "Ein Julitag" som kom ut år 1982 och som har getts ut i ny utgåva av bland andra Wagenbachs förlag.

"Ein Julitag" är en vemodig berättelse om en ungdom och om en kärlek- men också om flykt och ensamhet. Handlingen kryssar sig fram mellan nutid och dåtid och allt börjar med en begravning på svenska ostkusten- det är hit Christian (berättaren) har kommit för att ta ett sista farväl av sin bror, Philip, som sedan många år varit bosatt i Sverige. Nu träffar han också Caroline - Philips änka- hon som också en gång var hans flickvän och käraste. Så rullas minnena upp- det första mötet, bekantskapen och så flykten till Paris. Exilens utsatthet och ensamhet- återvändandet till det Tyskland som nu är i klorna på nazisterna. Allt skildras så levande och fängslande.
 Det är en gammal man som minns och som ser tillbaka. Kunde något ha gjorts annorlunda, vad hände egentligen och varför blev det inte Caroline och Christian?

Nu har åren gått och med dem har också allför mycket vatten runnit under broarna. "You do not step into the same river twice for the waters are forever flowing". Det skymmer och den här boken är ett avsked på många olika sätt och jag, ja, jag vill mycket gärna läsa mera av Hans Werner Richter.

HÄR en länk till en sida om Hans- Werner Richter-Haus i Bansin (engelska).