blir utan tvekan Niccolò Ammaniti. Nu är jag mitt uppe i läsningen av "Långt, långt härifrån" och jag har också lånat hem hans "Jag är inte rädd". Jag är mycket imponerad av Ammanitis sätt att skriva.
-
Samtidigt kikar jag lite i Ernst Wiecherts "Där vägen börjar, ett barns historia" och njuter så av språket- bara förordet bådar gott:
-
" I sådana ögonblick har jag väl börjat på denna bok, långt innan jag började skriva. Ödmjukt alltså och med en lätt ängslan, att detta barn åter kunde försvinna där borta vid vägens slut, och att jag aldrig mer skulle återse det. Men nu står jag där. Jag har frambesvurit det, ur de levandes och dödas värld, i en stilla och leende förtrollning, framför brasan om kvällen, när flammorna spraka kring veden och vinden klagar i skorstenen."
(Min svenska översättning av boken är gjord av Irma Nordvang).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar