Isens och mörkrets fasor av Christoph Ransmayr

Jag har läst ut Christoph Ransmayrs "Isens och mörkrets fasor" (som kom ut 1984 och svensk översättning kom 1991, Forums förlag). Jag kunde inte låta bli att tänka på Robert Service's vildmarkspoesi och Thorkild Hansens "Det lyckliga Arabien" under läsningens gång- båda dessa böcker behandlar samma ämne. Längtan efter det outforskade - det okända.... umbäranden och svårigheter- människans totala utsatthet.
-
I juli 1972 lämnade expeditionsskeppet Admiral Tegetthoff Tromsö i nord-Norge och satte kurs österut- bara en månad senare var hon ohjälpligt fast i packisen norr om Nowaja Semlja. Två vintrar tillbringade besättningen ombord på det infrusna fartyget- en ögrupp "upptäcktes" och fick namnet "Franz Josephs land" - efter den Österrikiske kejsaren. Våren 1874 beslöt expeditionsledarna Julius von Payer och Carl Weyprecht att lämna fartyget och man satte kursen söderut. Under svåra strapatser lyckades man till sist ta sig till öppet vatten och expeditionen blev räddad av två ryska tran-skonerter. Den 25 september samma år fick expeditionsdeltagarna ett stort välkomnande i Wien.
-
Ransmayr har skrivit en både spännande och djupt gripande historia om männen som deltog i den här utmaningen- och han har också lagt till en egen berättelse - den om den unge Josef Mazzini som läser om Payer-Weyprecht-expeditionen och blir så tagen att han vill följa i deras fotspår- men... Mazzini blir uppslukad av det oändliga snöhavet och försvinner spårlöst på Spetsbergen år 1981 (Mazzini är en fiktiv person).
-
För mig är det här en bok om vildmarkens absoluta obarmhärtighet, ödslighet och de män som inte kan låta bli att tjusas av den -driften att uthärda naturen- driften att kämpa vidare trots allt lidande. Det är en resa som visserligen har ett mål men det är det mållösa som fascinerar.... polarnattens oändlighet.... tidens upphörande....
-
"Fartygen sjönk. Krönikörerna skrev. Den arktiska världen kvittade det lika" (s 40).
-
"Och vad är polarnattens mörker mot den arktiska himlens ljusstunder? Mot midnattssolen, som genom strålarnas brytning framträder fem-och sexfaldigad i disslöjorna? Mot de bleka hägringarna, mångårdens skimrande väldighet och den fladdrande glansen från norrskenet, som första gången det visar sig får matrosen Lorenzo Marola att sjunka ned på knä och börja bedja högt?" (s.67)
-
Ransmayr har följt loggbok och dagboksanteckningar från expeditionen- och så binder han samman verklighet med fantasi- och skapar en berättelse inte bara om kroppsliga umbäranden utan också om själens längtan och naturens eviga mysterier.
-
Så här skriver Ransmayr i inledningen: "Våra flyglinjer har i rent absurd grad förkortat restiderna för oss, däremot inte avstånden, vilka nu som förr är oerhörda. Låt oss inte glömma att en luftlinje är just precis bara en linje och inte en väg, och att vi, fysionomiskt sett, är fotgängare och löpare."