I snö och is för fred och samförstånd: Lynne Cox

Satellitfoto av Berings sund med Diomedöarna i mitten. Lilla Diomedön hör till USA och Stora Diomedön hör till Ryssland.

I polarexpeditionernas värld är det inte så gott om kvinnor- men det finns ändå några som vågat trotsa elementen. Lynne Cox är en av dem och den amerikanska poeten Elizabeth Bradfield tillägnar henne en dikt i sin samling "Approaching Ice". Här några rader:

I promise, before my prime is up, before I become
coach, figurehead, emcee I will push
the heat of my heart through even the coldest sea.

Lynne Cox (f.1957) är amerikanska, från Boston i Massachusetts och hennes mission i livet har varit att övervinna hinder- och att försöka få makthavarna att se att det faktiskt är möjligt att "bygga broar". Man kan säga att Lynne Cox simmar för fred och samförstånd. Lynne Cox har simmat över hela världen och som 14-åring simmade hon över Catalinasundet (Californien)- hennes simäventyr följdes av Engelska kanalen, Cook Strait, en tur runt Godahoppsudden men år 1987 förvånade och imponerade hon världen och framför allt presidenterna Reagan och Gorbachev genom att simma från Lilla Diomedön till Stora Diomedön i Berings sund. Det tog två timmar och sexton minuter- och vattnet var fyra grader Celsius.

Lynne Cox har också simmat i vattnen utanför Antarktis- en nära två kilometer lång simtur i isigt vatten. Upplevelsen inspirerade henne att skriva en bok.

Isens och mörkrets fasor av Christoph Ransmayr

Jag har läst ut Christoph Ransmayrs "Isens och mörkrets fasor" (som kom ut 1984 och svensk översättning kom 1991, Forums förlag). Jag kunde inte låta bli att tänka på Robert Service's vildmarkspoesi och Thorkild Hansens "Det lyckliga Arabien" under läsningens gång- båda dessa böcker behandlar samma ämne. Längtan efter det outforskade - det okända.... umbäranden och svårigheter- människans totala utsatthet.
-
I juli 1972 lämnade expeditionsskeppet Admiral Tegetthoff Tromsö i nord-Norge och satte kurs österut- bara en månad senare var hon ohjälpligt fast i packisen norr om Nowaja Semlja. Två vintrar tillbringade besättningen ombord på det infrusna fartyget- en ögrupp "upptäcktes" och fick namnet "Franz Josephs land" - efter den Österrikiske kejsaren. Våren 1874 beslöt expeditionsledarna Julius von Payer och Carl Weyprecht att lämna fartyget och man satte kursen söderut. Under svåra strapatser lyckades man till sist ta sig till öppet vatten och expeditionen blev räddad av två ryska tran-skonerter. Den 25 september samma år fick expeditionsdeltagarna ett stort välkomnande i Wien.
-
Ransmayr har skrivit en både spännande och djupt gripande historia om männen som deltog i den här utmaningen- och han har också lagt till en egen berättelse - den om den unge Josef Mazzini som läser om Payer-Weyprecht-expeditionen och blir så tagen att han vill följa i deras fotspår- men... Mazzini blir uppslukad av det oändliga snöhavet och försvinner spårlöst på Spetsbergen år 1981 (Mazzini är en fiktiv person).
-
För mig är det här en bok om vildmarkens absoluta obarmhärtighet, ödslighet och de män som inte kan låta bli att tjusas av den -driften att uthärda naturen- driften att kämpa vidare trots allt lidande. Det är en resa som visserligen har ett mål men det är det mållösa som fascinerar.... polarnattens oändlighet.... tidens upphörande....
-
"Fartygen sjönk. Krönikörerna skrev. Den arktiska världen kvittade det lika" (s 40).
-
"Och vad är polarnattens mörker mot den arktiska himlens ljusstunder? Mot midnattssolen, som genom strålarnas brytning framträder fem-och sexfaldigad i disslöjorna? Mot de bleka hägringarna, mångårdens skimrande väldighet och den fladdrande glansen från norrskenet, som första gången det visar sig får matrosen Lorenzo Marola att sjunka ned på knä och börja bedja högt?" (s.67)
-
Ransmayr har följt loggbok och dagboksanteckningar från expeditionen- och så binder han samman verklighet med fantasi- och skapar en berättelse inte bara om kroppsliga umbäranden utan också om själens längtan och naturens eviga mysterier.
-
Så här skriver Ransmayr i inledningen: "Våra flyglinjer har i rent absurd grad förkortat restiderna för oss, däremot inte avstånden, vilka nu som förr är oerhörda. Låt oss inte glömma att en luftlinje är just precis bara en linje och inte en väg, och att vi, fysionomiskt sett, är fotgängare och löpare."

Om polartrakternas lockelse

Här Georg von Rosens porträtt av Adolf Erik Nordenskiöld- (han som fann vägen genom Nordostpassagen med fartyget Vega.) (Och i Göteborg har han fått en hel radda av gator uppkallade efter sig- Vegagatan, Nordostpassagen, Nordenskiöldsgatan... (de ligger i Oscar Fredriks församling smäck intill Masthugget).

-

När vinden viner och snön fyker utanför fönster och dörrar borde väl böcker om polartrakterna vara det sista man ville läsa. Ändå är jag djupt försjunken i den österrikiske författaren Christoph Ransmayrs "Isens och mörkrets fasor"- där han berättar om två iskalla resor- (till denna bok återkommer jag- för det återstår cirka 100 sidor att läsa för mig.)

-

Jag har alltid fascinerats av upptäcktsfärder- det okändas lockelse kan jag mycket väl förstå. Många har velat pröva lyckan- och nästan lika många har fått skörda olyckan i stället. Lidanden och umbäranden av svåraste slag... Payer-Weyprechtexpeditionen (som Ransmayr skriver om) var inget undantag.

-

Här i Sverige kan vi minnas Andrée och hans luftfärd (Per-Olof Sundmans bok "Ingenjör Andrées luftfärd" kom ut år 1967)- hela expeditionen gick under. Fridtjof Nansen hörde till en av de mera lyckosamma polarutforskarna-

och 1897 kom hans bok "Fram över polarhavet".

-

Olycksdrabbad var däremot Robert Falcon Scott- och om honom har det skrivits spaltmeter- mycket också för att han liksom "föll på mållinjen"- slagen i kampen att nå Syd-Polen av sin överman, norrmannen Roald Amundsen (som sen fick sätta livet till när han sökte efter Umberto Nobile och hans "Italia-expedition")

-

Roald Amundsens bok "Sydpolen" (i ny utgåva 2003).