tisdag 20 april 2010

Alexandria- i dikt och verklighet



Här är hon- den moderna staden- Alexandria- lockande och gåtfull- nog kan man höra historiens vingslag när man ser det vackra fotot (taget från Wikipedias site).

Jag har läst "Miramar" av Naguib Mahfouz.

"Alexandria. Äntligen. Alexandria. Daggens Drottning. Den bleka glorians fägring. Strålande famn, tvagen med himmelskt vatten. Hemlängtans innersta kärna, dränkt i honung och tårar" (Jag ryser över hela kroppen- är det inte bara så vackert skrivet.....).

-

Fyra män bor på ett pensionat - Miramar- i Alexandria. De berättar alla samma historia men utifrån sina egna respektive perspektiv- och med hänsyn också till de egna förutsättningarna- därför blir det mycket varierade berättelser. I centrum för allt står en ung kvinna- den vackra Zahra som flytt från sin familj och från ett hotande påtvingat äktenskap med en bra mycket äldre man. Zahra är uppasserska på Miramar. En ung, åtråvärd kvinna och fyra män- det är som gjort för intriger och förvecklingar.

-

Den berättare som får lite större utrymme än de övriga är också den äldste i församlingen- den 80-årige Amer Wagdi- pensionerad journalist. Han är en mycket intressant karaktär - här ett inapass som jag hittar på s. nio :

-

"Den där gamlingen som skrudar sin hoptorkade kropp i en svart kostym från tiden för Syndafloden. Vi betackar oss för er långrandiga vältalighet! sade den där nollan till redaktör, så typisk för den tiden. "Ge oss nånting som en resenär i jet-åldern kan läsa!" En jet-åldersresenär. Vad vet du om det, din feta enfaldiga nicke-docka? Skrivandet är för människor som kan tänka, och känna, inte för själlösa typer som bara jagar sensationer från nattklubbar och barer. Men det är dåliga tider nu. Vi är dömda att arbeta med uppkomlingar, narrar som säkert fick sin skolning på en cirkus och sedan gav sig på journalistiken som ett lämpligt forum att förevisa sina konster."

-

Jag tycker att Amer Wagdi är den person i boken som verkligen framkallar det jag föreställer mig vara " Alexandrias själ." Han talar politik och han käbblar så gott som konstant med en annan äldre pensionatsgäst- det är både roligt och mycket tänkvärt och det blir många tillbakablickar... gamla tider... han talar om "de muslimska bröderna som jag inte tyckte om och kommunisterna som jag inte begrep mig på".

-

De nya gästerna introduceras och de kommer också att göra sina röster hörda. Boken är- kan man kanske säga- lite som en teaterpjäs- där fyra aktörer får utrymme för sina monologer. Språket är poetiskt (och det tycker jag också så mycket om....). Amer Wagdi avslutar boken med Förbarmarens sura (som han också reciterat i sin första monolog).

-

Förbarmaren har tillkännagivit Koranen;

Han har skapat människan.

Han har lärt henne talets gåva.

Solen och månen vandra enligt beräkning.

Och stjärnorna och träden tillbedja honom.

Och himmelen har han upplyft och satt alltings mått.

För att I icke skolen vara vrånga, då I vägen.

Iakttagen den riktiga vikten och minsken den ej.

Och jorden har han utbrett åt de skapade varelserna.

På den växer frukt och palmer med hölster.

Säd med strån och doftande örter.

Vilken av eder Herres välgärningar hållen I då för lögn?

-

"Miramar" var en stor läsupplevelse och har inspirerat mig till ett djupdyk i Mahfouz författarskap (nästan som ett djupdyk à la Holly Hock! ) Jag tackar vidare Hermia som tipsade om Miramar på sin blogg.

2 kommentarer:

Hermia Says sa...

Och jag tackade Johannes! Det blev en fin bokkedja med en givande berättelse. Jag gillade perspektivbytena, men önskar jag bättre förstod de idéer de olika rösterna representerade. Någon gång senare kommer jag också att läsa mer av Mahfouz.

Ingrid sa...

Jo, jag tänkte nog på samma sätt- jag önskar att jag kände till mera om det moderna Egypten och dess historia (inte för att jag är särskilt bra på "den gamla" historien heller förstås.... Och- fint med en "bokkedja!"