Poeten från Alexandria

Konstantin Kavafis (1863-1933).

Milton Hatoums roman "Den förtrollade staden" (en av böckerna i den så kallade mytserien) inleds med en dikt av Konstantin Kavafis. Några rader:

Du säjer: "Jag vill resa till ett annat land och till ett annat hav.
Jag ska hitta en stad, som är bättre än den här.-----

Du kommer aldrig att hitta några nya länder eller andra hav.
Staden kommer att följa dej. Du kommer att
irra längs samma gator och åldras i samma kvarter,
ditt hår kommer att bli grått i samma hus.-----

(Dikten har titeln "Staden" och är skriven år 1910).

Dikten i sin helhet (då i engelsk översättning) kan man läsa HÄR.

Det finns en hel del på svenska om och framför allt av Kavafis- den här listan hittade jag på Wikipedia.

Kärleksdikter (urval och svensk tolkning Jan Hogan, Foibos, 1960)

Dikter (i svensk tolkning av Börje Knös, FIB:s lyrikklubb, 1963)

I väntan på barbarerna och andra tolkningar av Kavafis (översättning Hjalmar Gullberg Norstedt, 1965)

Antika motiv i modern grekisk poesi (i nyöversättning av Gottfried Grunewald, Paul Åströms förlag, 1984)

Konstantin Kavafis' samlade publicerade dikter (nyöversättning av Gottfried Grunewald, Paul Åströms förlag, 1986). Ny, reviderad upplaga, 1993

Den osannolika gryningen: efterlämnade dikter och prosatexter (urval Vasilis Papageorgiou, översättning Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall, Ellerström 1993)

Läsa Kavafis (översättare Rea Mellberg m.fl., Ersatz, 2007)

Edward Morgan (E M) Forster var personlig vän till Kavafis och han har skrivit om den vänskapen i boken Alexandria- a History and a Guide (1922) och den finns att få tag på i nya utgåvor.

Bisarrt, underligt men säkerligen inte tråkigt

Jag visste ingenting om den engelska författarinnan Barbara Comyns innan jag beställde hennes roman "Our Spoons Came From Woolworths". Titeln lockade mig och så såg jag att det finns en del nya utgåvor av Comyns böcker (Virago Modern Classics). Någonstans måste man börja och jag väljer alltså att börja med de där Woolworh-skedarna.

Barbara Comyns (1907- 1992) fick ett synnerligen omväxlande och rikt (och svårt) liv. Hennes barndom verkar ha varit fri och vild- hon och hennes fem syskon fick göra lite som de ville. Pappan var en otålig, våldsam och ofta skrämmande man- mamman blev döv när hon var 25 och ägnade mera tid åt en tam apa än åt sina barn. Barnen tillbringade mycket tid i båtar, enligt Barbara C- och detta trots att de flesta av dem inte kunde simma. Hon flyttade hemifrån tidigt och gifte sig när hon var bara 21 år gammal- med en konstnär (Barbara var själv duktig på att både teckna och måla och kunde säkert ha blivit en stor konstnär själv om hon bara haft möjligheten). Äktenskapet höll inte och "after two children and many troubles, we parted more or less amicably".

För att försörja sig och sina barn fick Barbara ta arbete som konstnärsmodell, bilförsäljare, pudeluppfödare- och hon skrev hela tiden. Debutboken kom 1947 "Sisters by a River" och den gick som serie med undertiteln "romanen som ingen vill ge ut". År 1950 var det dags för roman nummer två som blev den delvis självbiografiska "Our Spoons Came From Woolworths".

Maggie O'Farrell (som har skrivit förordet i den upplaga jag nu ska läsa) säger: "It's safe to say that this is a novel in which you are never quite sure what will happen next". (Huvudpersonen, Sophia, har en tam? salamander som hon ständigt bär med sig och som brukar få simma då och då i glas med vatten) Salamandern är till och med närvarande vid Sophias bröllop. Annars är boken nog inte "haha-rolig" utan snarare sorglig men på ett mycket annorlunda sätt om jag har förstått det hela riktigt.

Jag skulle tippa att helgen är räddad för min del (dessutom har jag bunkrat upp med Howards End av E.M. Forster och några böcker ur "Mytserien". Brist på lektyr har jag således inte.)

Planeter, gyttjebad och en dikt av Thomas Hardy

Året var 1914. Planeten som trädde fram i rampljuset var Mars och det var kompositören Gustav Holst som på bara lite över sju minuter lyckades formulera en musikalisk skräckbild av vad som sedan komma skulle. "A musical world of violence and sheer terror".  Holst hade studerat Alan Leos bok om astrologi "The Art of Synthesis" och hämtat sin inspiration därifrån och även från Stravinskys "Våroffer". Mars var den "krigiska planeten" -"the Bringer of War."

Holst var färdig med sin "marskomposition" i augusti år 1914 och den blev inledningen till en hel svit som fick namnet "The Planets". (Sju planeter ingår i verket).

Inom konstens värld var det nya tankar som började göra sig gällande. I juli år 1914 var det vernissage på Chenil Gallery i London och publiken kunde beskåda bland annat "The Mud Bath" av David Bomberg. (Idag finns den målningen på Tate Gallery). Bomberg var då bara 23 år gammal. "The Mud Bath" (som kom att bli en reklampelare för engelskt avant-garde väckte starka känslor - det sades att hästar kom i sken när de passerade utställningslokalen och köerna till galleriet var enorma).
Bomberg lyckades helt ovetande också frambringa en bild av framtiden- skyttegravarna.

Thomas Hardy  (1840-1928)

Tidigare det året hade Thomas Hardy skrivit dikten "Channel Firing" (den publicerades i tidskriften Fortnightly Review). "Channel Firing" är en mäktig och otäck dikt som avbildar en slags apokalyps- och Hardys slutord här blir att människan inte har lärt sig någonting alls av historien.

That night your great guns, unawares,

Shook all our coffins as we lay,

And broke the chancel window-squares,

We thought it was the Judgment-day

-----

“All nations striving strong to make

Red war yet redder. Mad as hatters

They do no more for Christés sake

Than you who are helpless in such matters.

 

----

Again the guns disturbed the hour,

Roaring their readiness to avenge,

As far inland as Stourton Tower,

And Camelot, and starlit Stonehenge.

Dikten i sin helhet kan läsas HÄR.

Allt detta (och mer därtill) står att läsa i Mark Bostridges "The Fateful Year England 1914).

The lost generation

Den brittiske poeten Edward Thomas (1878-1917) stupade vid Arras år 1917. Han var en av så många unga män som aldrig kom tillbaka hem igen.

I juni 1914 reste Thomas med sin familj för att hälsa på Robert Frost som hade hyrt en stuga i Gloucestershire. På vägen dit stannade tåget i den gamla idylliska byn Adlestrop (ett icke-planerat stopp). Thomas inspirerades av idyllen som han såg och så skrev han den här dikten.

Adlestrop

Yes. I remember Adlestrop
The name, because one afternoon
Of heat, the express-train drew up there
Unwontedly. It was late June.

The steam hissed. Someone cleared his throat.
No one left and no one came
On the bare platform. What I saw
Was Adlestrop—only the name

And willows, willow-herb, and grass,
And meadowsweet, and haycocks dry,
No whit less still and lonely fair
Than the high cloudlets in the sky.

And for that minute a blackbird sang
Close by, and round him, mistier,
Farther and farther, all the birds
Of Oxfordshire and Gloucestershire

 

Den sista sommaren eller när solen gick ner över Europa

Jag läser "The Fateful Year- England 1914" av Mark Bostridge. (Boken utgiven av Penguin just i år) och fastnar direkt i kapitlet som har titeln "Premonitions". Jo, man anade nog vad som komma skulle och det hade länge funnits starka underströmningar av tysk-skräck. 

Litteratur som spädde på stämningarna fanns det gott om. År 1906 kunde man läsa William Le Queux's roman "The Invasion of 1910" som följetång i Daily Mail (den var då Storbritanniens mest sålda tidning med över en miljon exemplar i cirkulation varje dag). Invasionen som det berättas om i romanen är naturligtvis tyskledd och Le Queux tjänade massor av pengar på sin bok. Däremellan fortsatte han att varna engelsmännen för ett kommande krig och han såg tyska spioner nästan överallt. Skräcken började sprida sig och anta paranoida former.

 
Howards End av E M Forster kom ut  1910 (och har filmatiserats) handlar inte direkt om den pyrande politiska situationen men Forster skriver i boken att England och Tyskland kommer att gå i krig med varandra. Han fick givetvis rätt.

Erskine Childers (avrättad år 1922 av fristatarna i det irländska inbördeskriget) skrev den bästsäljande "The Riddle of the Sands" (Sandbankarnas gåta i svensk översättning). Boken kom ut redan år 1903 och den klassificeras som spionroman. Handlingen är förlagd till de frisiska öarna.  Man kan faktiskt hitta Sandbankarnas gåta på biblioteken än i dag (den har kommit ut i nyare versioner).

Detta är bara ett litet smakprov på vad som lästes under den här sista sommaren- innan mörkret sänkte sig. Jag kommer att fortsätta med mina nedslag i Mark Bostridges utmärkta årskrönika.

Ännu en roman av Elizbeth Bowen

Den nu snart gångna sommaren har  gått mycket i engelsk tappning för mig och jag är mycket nöjd med att ha återstiftat bekantskapen med Barbara Pym och Elizabeth Bowen- och framför allt för att jag har "hittat" flera fina romaner av dem.

Det är inte alltid det lättaste att skaffa äldre litteratur- biblioteken gallrar och har gallrat- antikvariaten har ibland inte heller det man söker efter och jag tycker att Bokbörsen är lite bökig att använda ibland (men jag är ju gammalmodig och opraktisk, kan tänka). Hur som helst- Elizabeth Bowen's "Friends and Relations" hamnade till slut på mitt läsbord och det var med en viss ledsnad som jag skilde mig från den.

"Friends and Relations" är inte översatt till svenska, den kom ut år 1931 och tillhör kanske inte en av de mest kända av Bowen's romaner. Synd, säger jag för det här är en pärla i typisk Bowen-stil. Elizabeth Bowen använder sig inte av de stora rörelserna- hon tycker om att antyda och att skapa mysterier. De mysterierna får läsaren klura ut själv i slutänden och någon definitiv lösning ges sällan. Det är det som är tjusningen.

I "Friends and Relations" hamnar man i ett getingbo men naturligtvis ser allt så lugnt och fint ut på ytan. Familjerna Tilney, Meggatt , Studdart och till viss del familjen Thirdman har alla gemensamma trådar som vävs samman - ibland löst , ibland så hårt att man befarar att väven ska spricka. I fokus står de två systrarna Studdart (Laurel och Janet) - båda vackra och eftertraktade på äktenskapsmarknaden. De hittar också var sin make och därmed sätts karusellen i gång. Laurels man, Edward, blev som litet barn mer eller mindre övergiven av sin mor (Lady Elfrida) när hon inledde en kärleksaffär med upptäcktsresanden Considine Meggatt. Janet Studdard gifter sig med Rodney Meggatt som råkar vara Considines arvinge (och brorson).  Spänningarna visar sig inte på allvar förrän tio år framåt i tiden då de båda systrarna är väl etablerade i sina äktenskap och med barn på vardera sidan.

En bifigur som verkligen fängslar läsaren (vilket porträtt, säger jag bara!) är den mycket originella (om än inte sympatiska) Theodora Thirdman. Denna unga dam kan konsten att skapa intriger och att tänja på de flesta gränser.

Precis som bloggaren Book Snob säger jag- jag är arg för att jag inte läst mera av Bowen tidigare! Här länkar jag till Book Snobs innehållsrika recension av Friends and Relations.

Kloka fruarna på Lyndon

Så heter den svenska översättningen av Margaret Kennedys roman (originalet från 1923) från 1926. Jag skulle inte tro att det  är mödan värt att försöka leta upp boken på biblioteket för där har den med största säkerhet blivit bortgallrad. Synd, säger jag men gläds i stället åt Vintage Classics nyutgåva som jag alldeles nyligen har läst ut.

Margaret Kennedy (1896-1967) föddes i London men kom som ung till Oxford där hon studerade vid det prestigefyllda  Somerville College.  Ladies of Lyndon är Kennedys debutbok och den är verkligen inte alls dålig även om jag tyckte bättre om hennes succébok från 1924- The Constant Nymph.

Det handlar om de övre klasserna och deras problem- och mest då om Agatha som känner ett socialt tryck att gifta sig "rätt" och då blir det så klart fel och Agatha (och även maken) blir olycklig och uttråkad. Agatha är intressant som kvinna eftersom hon vågar följa sitt hjärta till slut även om priset är högt- men hennes svåger, James, den utstötte konstnären (familjens svarta får) är den som berör mig mest av bokens karaktärer. I en värld av fånighet och hyckleri utmärker han sig för sin totala ärlighet och förmåga att leva som han vill och känner är riktigt (för honom).

Margaret Kennedy kan konsten att skriva både underhållande och med budskap- det kunde vara banalt men så blir det inte. Lättläst och tänkvärt och en härlig resa bakåt i tiden.

Bokomslaget är gjort av Riikka Sormunen och här kan man ta sig en titt på flera av hennes verk.

En biografiernas mästare

Det måste hon vara, Hermione Lee. Många av de riktigt stora författarna har blivit avporträtterade av just henne och nu har Hermione Lee tilldelats det prestigefyllda James Tait Black Prize för boken om Penelope Fitzgeralds liv. 

I Hermione Lees "stall" finns sedan tidigare( bland andra) Virginia Woolf, Edith Wharton och Elizabeth Bowen.

Mytserien

Mytserien initierades av Canongate Books (ett oberoende förlag) och fick spridning över en stor del av världen. Året var 2005 och sedan fortsatte det undan för undan. Numera går det mera långsamt, som det verkar men från Japan har nyligen kommit (2013) "The Goddess Chronicle" av Natsuo Kirino . Den skriver jag genast upp på min "vill- läsa- lista." Det handlar om två systrar som växer upp på en tårdroppsformad ö.

Tio av böckerna i mytserien har hittills blivit översatta till svenska och här finns författare som Jeanette Winterson, Dubravka Ugresic och Margaret Atwood representerade.

Totalt har arton böcker (romaner och essäsamlingar) getts ut och jag är speciellt nyfiken på Ann Byatt's "Ragnarök: the End of the Gods, och Salley Vickers "Where Three Roads Meet".

Här är  hela listan- den engelska versionen.

För den som gillar Patricia Highsmith och/eller Georges Simenon

Jag är ingen stor konsument av deckare men Pascal Garniers "Moon in a Dead Eye" är kanske mera att beskriva som en psykologisk spänningsroman. Gastkramande, svart, bitande.... adjektiven kan göras många.

Garnier skriver mycket koncentrerat och på lite över 120 sidor lyckas han tränga in en handfull människors karaktärer och liv. Han har valt "rummet" med eftertanke- en så kallad "gated community" - en plats för människor som vill leva i fred och inbilla sig att världen utanför inte har särskilt mycket med dem att göra. Det visar sig så klart vara helt fel.

Martial och Odette är de första som flyttar in i Les Convivales - de följs snart av ytterligare ett par - Marlène och Maxime- och så kommer en ensamstående kvinna- Léa.  Sysslolösheten och ensamheten blir snart mycket påträngande faktorer och trots att en "lektant"(Nadine) anställs eskalerar underligheterna och fobier och bisarra tankar får fritt spelrum. Till slut kommer explosionen- och den blir mycket otäck. Hela den välordnade, artificiella världen kollapsar- totalt.

Jag tycker om Garniers sätt att skriva. Han lyckas väcka läsarens intresse från första sidan och så vecklar han ut handlingen på ett långsamt och mycket fyndigt (otäckt) sätt. Svart och cyniskt ibland- humoristiskt ibland och aldrig tråkigt.

Tyvärr ser det ut som om Garniers böcker inte har blivit översatta till svenska. Däremot finns ett par av hans romaner att läsa i engelsk översättning (det kommer flera). Pascal Garniers penna har dock slutat att skriva. Författaren gick ur tiden år 2010.

Mitt exemplar av "Moon in a Dead Eye" har getts ut av Gallic Fiction (2013). En detaljerad recension (på engelska) kan man läsa här.

Vad som blir kvar: The Song of Everlasting Sorrow

Bilden ovan är från 1930-talet och kvinnorna bär cheongsams- (ett klädesplagg som förekommer väldigt ofta i boken "The Song of Everlasting Sorrow" av Wang Anyi.)

Den här romanen handlar mycket om kvinnor och huvudpersonen är den vackra och begåvade Wang Qiayo som är tonåring i efterkrigstidens Shanghai. Wan Qiayos vän Mr Cheng som är en skicklig fotograf tar hennes bild, skickar in det till en tidning (som publicerar) och så sätts en karusell igång som ska komma att förändra Wang Qiayos liv- hon blir inbjuden att delta i en skönhetstävling och där vinner hon tredje plats. Det är inte lätt för en så ung kvinna att fatta riktiga och kloka beslut och på vägen vidare väljer hon på ett sätt som inte skapar den lycka som hon kanske borde ha varit förtjänt av. Det blir sorg och umbäranden men med en intressant bakgrund trots allt.

Berättelsen börjar i slutet på 1940-talet och så drar den läsaren framåt i fyrtio år. Det är en mycket omvälvande tid i Kinas historia och även om det inte är landets skeenden i sig som är det huvudsakliga  här så finns hela tiden händelserna och politiken med som en mycket talande bakgrund, en bakgrund som man absolut inte kan blunda för under läsningens gång.

Jag älskar sättet som författaren inleder boken på- det känns lite som filmen West Side Story (där man först cirklar över staden för att komma allt närmare händelsernas centrum)- här börjar allt i "longtang" för att långsamt dra sig iväg till "The Young Lady's Bedchamber":  " The bedchamber in a Shanghai lontang is a place where anything can happen, where even melancholy is noisy and clamorous. When it drizzles, raindrops write the word "melancholy" on the window. The mist in the back longtang is melancholic in an abibuous way-... "

"The Song of Everlasting Sorrow" är redan en modern kinesisk klassiker och finns på en lista över böcker som kommer att bli odödliga. Det tog över tio år innan den här romanen blev översatt till engelska och nu väntar jag på att det ska komma en svensk översättning- en bok som denna måste bara bli tillgänglig för de svenska läsarna.

Jag vill gärna länka till en mycket välskriven och fin recension  (av Francine Prose i New York Times).

Själv lägger jag långsamt undan "The Song of Everlasting Sorrow"- men den sätts inte i hyllan. Jag behåller den intill mig ett tag till för omläsning av valda delar. Den är en av de bästa böcker jag läst på länge och historien om Wang Qiaoy och hennes Shanghai lämnar kvar en känsla av vemod och  evighet. Jag är djupt berörd och djupt imponerad.

Her jade face is streaked with lonely tears, raindrops glistening on pear blossoms in the spring

Man ska lära sig något varje dag. På sidan 155 i  Wang Anyis roman "The Song of Everlasting Sorrow" hittar jag ursprunget till boktiteln. Det är en sorglig dikt skriven av den kinesiske poeten Bo Juyi (772-846, Tangdynastins tid).

Wang Anyi är dotter av den stora staden Shanghai och "The Song of Everlasting Sorrow" har handlingen förlagd just hit.

Shanghai av idag är en blandning av gammalt och modernt och jag är övertygad om att det är en mycket fängslande och speciell stad att besöka.  (fotona är lånade).

"The longtang are the backdrop of this city. Streets and buildings emerge around them in a series of dots and lines, like the subtle brushstrokes that bring life to the empty expanses of white paper in a traditional Chinese landscape painting. As the day turns into night and the city lights up, these dots and lines begin to glimmer. However, underneath the glitter lies an immense blanket of darkness- these are the longtang of Shanghai. (sidan 3, The Song of Everlasting Sorrow.)

En annan kinesisk författarinna med rötterna i Shanghai är Eileen Chang (1920-1995). Just i år satsar Penguin Modern Classics på ett flertal nyutgåvor av Changs romaner.  Eileen Chang och Wang Anyi jämförs ibland med varandra.

.

och helt plötsligt hamnade jag i Kina....

Hösten är i antågande (som sagt). Jag städar bokhyllor och ordnar, lägger i påsar (för avhysning och förhoppningsvis försäljning till välgörande ändamål (Bibliotekets vänner) och så får jag syn på böcker som jag hade glömt bort- jag skäms lite... men livet är kort och det finns så mycket att läsa. Minnet är heller inte som det har varit- men desto gladare blir jag över fynden som "skuttar fram" ur hyllorna.

"The Song of Everlasting Sorrow" av Wang Anyi har undertiteln " a novel of Shanghai" och redan på första sidan får man lära sig en del om den här staden och dess särart-

en longtang i Shanghai. (lånat foto).

Jag länkar till Anna Gustafsson Chens tipslista på läsvärda kinesiska författare i översättning. (Wang Anyi finns med).

Kinesisk litteratur är ett sorgligt eftersatt kapitel för mig. Bättring utlovas.

Augusti- med hösten inpå knutarna

Fotot är lånat

Jag vet, var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.

(Dan Andersson)

Spindlarna spänner sina nät och ljungen blommar- snart är det höst. Hösten brukar vara bokflodens tid och jag hoppas att det ska bli så även i år fast jag börjar med att plocka fram oläst ur hyllorna- ett par så kallade hyllvärmare i väntan på alla nyheter.

Först ut blir en biografi om Mrs Gaskell.

Det kan vara dags att läsa något om och inte bara av- hon gör mig nyfiken fru Gaskell. Premiären gjorde hon med romanen Mary Barton året var 1848.

Svensk översättning av Gun-Britt Sundström ( denna utgåva från 2007) men originalet kom redan år 1865.

Gamla kondis (nostalgi)

Efter att ha flackat runt Skåne under ett antal veckor skulle jag vilja skriva en liten hyllning till de gamla och anrika konditorierna. De som har lyckats klamra sig kvar i all konkurrens från moderna kaffebarer och snabbmatsställen.

På biblioteket hittade jag den perfekta boken för kondisnostalgikern (och jag hör till den skaran)- "Kondisboken" av Maria och Johan Kindblom (från 1996 och utgiven på Albert Bonniers förlag). Urvalet kan man kanske diskutera för nog saknar jag en hel del (var finns t ex Malmös Hollandia och Fahlmans i Helsingborg?) Men- för den kaffesugne finns det ändå en lång rad tips och beskrivningar/berättelser om konditorier från norr till söder (mest i söder).

Själv kommer jag att minnas den underbara napoleonbakelsen jag intog på Pedersens konditori i Simrishamn (interiören kanske inte är den mysigaste men urvalet av bröd och bakverk gillade jag skarpt. Var hittar man napoleonbakelser idag?) Fahlmans i Helsingborg är stort, välbesökt och fyllt av läckerheter- och Mariakonditoriet i Ystad var också en trevlig upplevelse och en skön och vilsam oas för den trötte vandraren. I Landskrona hittade jag tillsammans med väninnan Trädgårdskonditoriet och det hade den där gamla inredningen som man så ofta saknar idag.

"Kondisboken" är snart 20 år gammal- jag citerar "I början av sextiotalet fanns nära 5000 konditorier och bagerier i landet- idag finns bara cirka 1300 kvar. Undrar hur den siffran ser ut idag (och då menar jag hur många av de gamla ställena som har överlevt.)

Länge leve de gamla kondisen.

Om att vårda och älska böcker

Winston Churchill (1874-1965) var en stor konsument av litteratur. (Utan all sin läsning hade han säkerligen inte kunnat bli den store talare han var).

"Vad ska jag göra med alla mina böcker?"
"Läs dem. Men om du inte kan läsa dem, så ta dem åtminstone i handen och så att säga smek dem. Titta i dem. Låt dem falla upp var de vill. Läs den första mening som fångar din blick. Gå sedan vidare till en annan. Gör en upptäcktsresa, loda icke kartlagda djup. Sätt med egna händer tillbaka dem på sina hyllor. Ordna dem efter din egen plan, så att du , om du inte vet vad som står i dem, åtminstone vet var de står. Om du inte vill släppa in dem i ditt liv, förvägra dem åtminstone inte en erkännande nick."

Winston Churchill

Citatet ovan kan man läsa i Bengt Liljegrens "Winston Churchill. Del 1." (Historiska media 2013).

The Heat of the Day

Jag har börjat läsa Elizabeth Bowen och hon är en magnetisk författarinna. Hon har ett mycket speciellt sätt att skriva och det blir ofta intensivt, tätt och meningarna måste läsas med  långsamhet.

"The Heat of the Day" ("Middagshöjd" blev den svenska titeln, en titel som jag inte är förtjust i  men jag har läst på engelska och min utgåva kommer från Vintage Classics (1998).)

Den här romanen hör till en av Bowen's mest omtyckta och kanske mest lästa. Jag kan förstå varför. Vi hamnar i ett nästan spöklikt London som är hårt härjat av blitzen- året är 1942 och kriget håller på att ta en vändning. Det är mörkläggning och matransonering- det vilar något kusligt över hela den här anrättningen som Bowen så skickligt dukar upp.

Kärlek och spioneri- ond bråd död och diverse sidointriger- allt blandas och läsaren dras in i handlingen ganska snabbt även om det är långsamhet som är mantrat i den här romanen. Huvudpersonen är den intelligenta och aristokratiska Stella, änka efter Victor men nu i en ny relation med Robert, en man som lever med en hemlighet som inte kommer att avslöjas förrän på de allra sista sidorna. En annan viktig person i berättelsen är den mystiske Harrison som dyker upp med jämna mellanrum- han formeligen smyger sig in både på sidorna och i Stellas lägenhet. Vem är han? Kan man lita på honom?

Stellas son Roderick blir arvtagare till en irländsk herrgård och skapar en alldeles egen sidohandling med sina nedslag i familjehemligheter och annat. I den här boken är inget som det synes vara och som läsare sitter man där ofta med rynkad panna och ett stort frågetecken målat i ansiktet. Allt får sin lösning och sina uppklaranden till slut men det är egentligen inte "facit" som är viktigt- det är resan genom boken i sig.

"Every love has a poetic relevance of its own; each love brings to light only what is to it relevant. Outside lies the junk-yard of what does not matter." (sid. 99)

Mot norr

Hon borde få en renässans, Elizabeth Bowen. Bli nyöversatt- få flera verk översatta- och så vidare. Det är allt tur att de engelska förlagen inte behandlar hennes böcker lika styvmoderligt som de svenska. Det är över trettio år sedan det kom ut något i  svensk översättning av Bowen om jag ser rätt. Jag misstänker att hennes romaner har blivit flitigt utgallrade på våra bibliotek dessutom.

Nu har jag fängslats av hennes "To the North" (från 1932). Det är tjugotal och det är England- människorna som befolkar sidorna hör till den överklass som inte egentligen behöver arbeta för att försörja sig- de driver runt, går på cocktailparties, reser (i den här romanen reser man flitigt) och ser ut att ha verkligt härliga liv. "Charmed lives". Men.... skrapar man på ytan är det något helt annat som träder fram och Elizabeth Bowen skrapar rejält.

Persongalleriet är precis lagom stort för att man ska kunna greppa det (utan att fråga sig "vem sjutton var nu det?) och det är väl utmejslade porträtt dessutom. Bowen skriver med stundtals vass humor och man måste läsa långsamt för att inte missa de små fina svängarna. Huvudpersonerna är två kvinnor- Emmeline och hennes svägerska Cecilia (Cecilia är änka efter Emmelines ende bror). Cecilia och Emmeline bor tillsammans i St Johns Wood i London- Emmeline är delägare till en liten resebyrå och går rätt mycket upp i sitt arbete. Cecilia lever på kapitalet och söker efter en ny make.

"Towards the end of April a breath from the north blew cold down Milan platforms to meet the returning traveller." (Tala om klassisk inledning!). Vi möter först Cecilia som är på väg hem efter en resa till Italien- på tåget möter hon den skrupellöse "Markie"(Mark Linkwater)- ett möte som ska få ödesdigra konsekvenser, inte för Cecilia utan för svägerskan Emmeline.

Så utvecklar sig handlingen i sakta mak- och spiralen böjar vridas mer och mer och slutet blir oväntat och svart. Vägen går mot kyla i hetta kan man säga. "To the North".

Det är inte bara det superbt skickligt tecknade porträttet av Emmeline som speciellt fastnar utan också beskrivningen av den sakliga och tämligen känslokalla Cecilia, den snokande ingifta tant Georgina, den stackars föräldralösa  Pauline och tråkmånsen (äktenskapskandidaten) Julian. Alla ingår i berättelsen som viktiga personer och de speglar tidsandan under ett numera svunnet England.

Jag kan varmt rekommendera denna bok men man måste läsa på engelska för jag tror inte att det finns någon svensk översättning.

Från de mörka alléerna till Arsenjevs liv

Den värsta hettan har förhoppningsvis börjat lägga sig och jag kan krypa fram ur skuggan igen- det har nästan varit för varmt att läsa och juli blev avgjort ingen bra månad för böcker. Sommargästerna börjar troppa av och biblioteket har plötsligt fått ett synligt lager av lockande litteratur. Hem kom jag med en riktig önskebok- Ivan Bunins Arsenjevs liv som kommit ut på Akvilon förlag i år. Den längtar jag att sätta ögonen i och jag blir än mera inspirerad efter att ha läst Sten Wistrands recension. Den länkar jag till här.

Kriget mot likriktningen

Paul Kingsnorths bok "The Wake" är en av böckerna på Man Bookerprisets långa lista och det fick mig att bli lite extra intresserad av den här författaren. Så intresserad att jag skaffade hans "Real England" som kom ut år 2008.

Paul Kingsnorth är en eldsjäl och han slåss bland annat för bevarandet av det genuina- det som en gång utgjorde kärnan av engelska städer och landsbygd. I "Real England" (som är en stridsskrift) skriver Paul Kingsnorth om hur de stora affärskedjorna med sina entreprenörer/exploatörer tar över allt mera och hur detta på kort tid har kommit att likrikta städernas karaktär.

Nicholas Lezard har recenserat boken i The Guardian - jag citerar: " The UK has lost nearly 30,000 independent food, beverage and tobacco retailers over the past decade ... 13,000 independent newsagents closed ... between 1995 and 2004. Fifty specialist shops closed every week between 1997 and 2002 ... " Listan kan göras längre för det är inte bara de små affärerna och pubarna som försvinner utan naturen skövlas och hus byggs (som inte passar in i landskapet) och sten ersätter grönt mjukt gräs.

Jag håller med recensenten som vill trycka ner makthavarna i sina stolar och tvinga dem att läsa den här boken. Tyvärr ser det likadant ut här i Sverige. När jag öppnade en lokal gratisblaska ser jag på sista sidan hur ett strandnära område (som förr hyst ett anrikt numera rivet hotell) kommer att exploateras å det vidrigaste med stora betongklumpar till hus- och- om man vandrar genom diverse stadskärnor idag är det inte mångfald som lyser utan snarare ser man samma sorts affärer överallt- H&M, Lindex , trista hamburgerbarer och fula "innecaféer". De oberoende bokhandlarna dör också ut- den ena efter den andra. Städerna mister sin själ, sin originalitet.

Skribenter av Paul Kingsnorths kaliber behövs sannerligen på flera ställen i världen.

 

 

Bluewater shopping centre (lånat foto) .

 "Planned, focus-grouped, monitored, maintained, private. Here I am in somebody else's kingdom, disturbed and slightly sickened and yet also somehow excited. The abundance is breathtaking. Thousands of people in caps, shorts and open shirts mill around me with children, trolleys, Burger King cardboard cups. Bring me your poor, your huddled masses yearning to breathe free and I will sell them things."  (sid. 5, Real England)


"The small, the ancient, the indefinable, the unprofitable, the meaningful, the interesting and the quirky are being scoured out and bulldozed to make way for the clean, the sophisticated, the alien, the progressive, the corporate. It feels to me, like a great loss- a hard-to-define but biting loss, which seems to suck the meaning from places I care for or feel I belong to. It matters." (sid. 7).

Real England av Paul Kingsnorth har getts ut av Portobello books (2008).

Love's Civil War

Elizabeth Bowen och Charles Ritchie träffades i ett krigshärjat London år 1941- och så började en kärlekshistoria som skulle komma att vara i över 30 år (fram till Elizabeths död år 1973).

Elizabeth Bowen (eller Cameron som hon hette som gift) kom från Irland och hon tillbringade sina första år på Bowen's Court , herrgården som varit i familjens ägo under många år. Bowen's Court kom att bli navet i hennes tillvaro så småningom och platsen för många möten med den högt älskade Charles Ritchie.

Ritchie var kanadensare och han var sex år yngre än Elizabeth Bowen. Han var också en man i karriären (den diplomatiska) och i boken framträder han som kylig och en aning beräknande. Dessutom var han inte någon direkt trogen älskare (han var något av en Don Juan). När Charles och Elizabeth träffades var hon gift sedan nära tjugo år tillbaka och han gifte sig år 1948 med en kusin (Sylvia). (Om man vill göra diplomatisk karriär bör man vara ordentligt stadgad).

I boken (som är redigerad av Victoria Glendenning) får man ta del av Ritchies dagboksanteckningar och Elizabeth Bowens brev. De utgör ibland intressanta kontraster till varandra och Elizabeth skriver med stor glöd och passion. Det råder ingen tvekan om att Charles Ritchie var hennes stora kärlek i livet. Ritchie är mera återhållsam och ibland också hjärtlös. Ändå dog aldrig den här kärleken och kanske berodde det på det nästan ständiga fysiska avståndet mellan parterna. Han fick arbeta i Tyskland, USA och Kanada och hon var så gott som hela tiden fast i England och/eller på Irland (med några korta utflykter till USA som universitetslärare.) De lyckades träffas så gott som varje år och ibland mera ofta- men de levde skilda vardagsliv.

Trettio år är en lång tid av en människas liv och den här boken är också fylld av historia för Elizabeth Bowens brev är mycket innehållsrika och hon avhandlar både vänner, familj och världshändelser.

När Elizabeth insjuknade i lungcancer (1972) stod Charles vid hennes sida och han var med henne när hon dog i februari året därpå. Han saknade henne mera än han någonsin kunnat ana.

Så här skriver han i en dagboksanteckning från december år 1973:

"I need to know again from her that I was her life. I would give anything I have to give to talk to her again, just for an hour. If she ever thought that she loved me more than I did her, she is revenged."

Love's Civil War kom ut ffg 2008 och på Simon &Schuster förlag. Victoria Glendenning är en mycket välrenommerad författare som har skrivit flera rosade biografier (bl a över Anthony Trollope och Rebecca West).

Aldous Huxley och Olga Tokarczuk

I dagens tidning (för min del Sydsvenskan) skriver Niklas Qvarnström om Olga Tokarczuk och essäsamlingen "Björnens ögonblick" som ges ut av Ariel förlag. Olga Tokarczuk är en mycket intressant författarinna för att säga det kort och koncist och utan vidare förklaringar.

Följande citat har jag hämtat från hennes "Styr din plog över de dödas ben" (Ariel förlag) (Det handlar om "testoronrelaterad autism").

"Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen Teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den Människa som drabbats av en sådan Åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i tankar. Intresset för olika Redskap och maskinverktyg tar överhanden. Ett intresse för Andra världskriget vaknar till liv liksom för biografier skrivna av känt folk, oftast politiker och kriminella. Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt; testosteronrelaterad autism skadar förmågan att leva sig in i andras psyken." (sid 31-32).

Jag är glad och tacksam över att ytterligare en bok av Olga Tokarczuk nu blivit översatt till svenska. Min höstläslista blir allt längre.

Aldous Huxley skrev essäer han också. "Along the Road" har undertiteln "Notes and essays of a tourist". Samlingen kom ut redan år 1925 men jag vill påstå att mycket är sig likt och vissa sanningar är eviga, som det verkar. De här samlade tankarna måste läsas i sakta mak och boken hamnade i min brevlåda så sent som i går.

"We have learnt that nothing is simple and rational except what we ourselves have invented; that God Thinks neither in terms of Euclid nor of Riemann; that science has 'explained' nothing; that the more we know the more fantastic the world becomes and the profounder the surrounding darkness; that reason is unequally distributed; that instinct is the sole source of action; that prejudice is incomparably stronger than argument and that even in the twentieth century men behave as they did in the caves of Altamira and in the lake dwellings of Glastonbury.

 

Elektriska urladdningar

Om jag hade vågat  mig ut under natten hade jag kunnat ta en hel del mycket spektakulära foton för hela himlen lystes upp nästan kontinuerligt i denna sommars (hittills) häftigaste åskväder. Brak och dunder och så alla dessa blixtar. "Elementens raseri" som min romantiskt lagde farfar brukade säga. Nu fick det bli en lånad bild av Eiffeltornet i stället- nog så iögonfallande.

När det nu har lugnat ner sig (fast det kan nog börja blixtra snart igen) känns det som om det börjar bli dags att kika lite på nya/kommande utgivningar.

I Tyskland har kritikerna fallit pladask för Christoph Peters skälmroman om japansk keramik i tysk tappning eller snarare personerna som blir involverade i tillverkningen. Den boken blir jag intresserad av. Originellt tema och med lite drygt 200 sidor känns den ganska lagom i formatet.

Marie NDiayes "Ladivine" ligger högt på Bestenliste i Tyskland och även  i Sverige kan vi snart läsa den här romanen som ges ut av Natur & Kultur förlag.

På den tyska Bestenliste kan man också hitta Henry James' Washington Square- det är så glädjande att se de gamla klassikerna igen! Ett svenskt förlag som verkar värna om just klassiker är Modernista- i början av nästa år ger de ut  James' "Porträtt av en dam" . Jag väntar med spänning på denna nya utgåva.

Om kvinnor- mestadels

På fotot den amerikanska (från New England) författarinnan Mary Wilkins Freeman (1852-1930) och henne har jag skrivit om förut här på bloggen.

Nu har jag äntligen läst den novellsamling av henne som jag så länge haft liggande på mitt läsbord. (Det har som bekant varit värmebölja ett tag och då går det trögt med böckerna....). Åtta noveller (samtliga med kvinnor i huvudrollerna) har jag njutit av i en liten samling med titeln "The Revolt of the Mother" och för den som vill bekanta sig mera med Mrs Freeman är det lätt att hitta flera noveller på nätet. Själv föredrar jag pappersversionen i min egenskap av dinosaur dvs en kvarleva från en annan tid.

Jag tycker om nästan alla novellerna av de åtta men några favoriter blir utan tvekan "Old Woman Magoun" som handlar om en kvinnas utsatthet och ensamhet som till slut tar en mycket sorglig ände. Här porträtterar Mary W Freeman både en gammal kvinna och en tonårsflicka på ett utsökt känsligt vis.

Om "Old Woman Magoun" är sorglig så är "The Revolt of the Mother" motsatsen. Här är det uppiggande läsning om en kvinna som till slut får nog av sin makes envetenhet och oförmåga att förstå vad som är viktigt i tillvaron. Så ser hon till att bli ännu envetnare och läsaren kan verkligen fröjdas åt det här upproret inom hemmets väggar.

"A New England Nun" handlar om gammal kärlek som visar sig kunna rosta rejält. En tänkvärd  berättelse om hur viktigt det är att vara sann mot sig själv.

Jag konstaterar att Mary Wilkins Freeman har varit en mycket angenäm bekantskap och jag vill gärna läsa mer av henne.

Om att resa utan mål

På fotot Harry Martinsons gravsten (foto: Henryk Kotowski).

Jag har rest ovanligt mycket den här sommaren- relativt korta resor visserligen men jorden har inte alltid varit fast under fötterna. Det trivs jag med. Jag har haft med mig Harry Martinsons "Resor utan mål" (från 1932) som reselektyr.

Harry Martinson gick till sjöss som ung och han såg i princip hela världen på det sättet. Några nöjesresor var det förvisso inte, han fick slita ont och hårt. Martinson arbetade på arton fartyg som däckspojke, eldare och kollämpare. Av minnena från den tiden skapade han så en bok och så blev det som kanske var fult och hemskt också vackert.

---
Snart faller natt. Då hissas topplanternans eld
på masternas höga stängel:
den är ett dallergräs mot ödslig västerhimmel.

Och eldarn fyrar på med holländsk stybb där nere
och skorsten blommar ut i röklianer.

Men akter ut i blå kölvattengången
där månen går med våra drömda jungfrur,
där blommar mareld! Mareld! Havets flox.


Martinson tar läsaren med till så skilda platser som Reykjavik, Rio och Brügge- och i första kapitlet skriver han om världsnomaden- och om hur människan av idag har lyckats förtränga sin nomaddrift. Mycket tänkvärt och mycket vackert skriver han sig runt jordklotet. "Resor utan mål" hör till världslitteraturens absoluta odödligheter.