Planeter, gyttjebad och en dikt av Thomas Hardy

Året var 1914. Planeten som trädde fram i rampljuset var Mars och det var kompositören Gustav Holst som på bara lite över sju minuter lyckades formulera en musikalisk skräckbild av vad som sedan komma skulle. "A musical world of violence and sheer terror".  Holst hade studerat Alan Leos bok om astrologi "The Art of Synthesis" och hämtat sin inspiration därifrån och även från Stravinskys "Våroffer". Mars var den "krigiska planeten" -"the Bringer of War."

Holst var färdig med sin "marskomposition" i augusti år 1914 och den blev inledningen till en hel svit som fick namnet "The Planets". (Sju planeter ingår i verket).

Inom konstens värld var det nya tankar som började göra sig gällande. I juli år 1914 var det vernissage på Chenil Gallery i London och publiken kunde beskåda bland annat "The Mud Bath" av David Bomberg. (Idag finns den målningen på Tate Gallery). Bomberg var då bara 23 år gammal. "The Mud Bath" (som kom att bli en reklampelare för engelskt avant-garde väckte starka känslor - det sades att hästar kom i sken när de passerade utställningslokalen och köerna till galleriet var enorma).
Bomberg lyckades helt ovetande också frambringa en bild av framtiden- skyttegravarna.

Thomas Hardy  (1840-1928)

Tidigare det året hade Thomas Hardy skrivit dikten "Channel Firing" (den publicerades i tidskriften Fortnightly Review). "Channel Firing" är en mäktig och otäck dikt som avbildar en slags apokalyps- och Hardys slutord här blir att människan inte har lärt sig någonting alls av historien.

That night your great guns, unawares,

Shook all our coffins as we lay,

And broke the chancel window-squares,

We thought it was the Judgment-day

-----

“All nations striving strong to make

Red war yet redder. Mad as hatters

They do no more for Christés sake

Than you who are helpless in such matters.

 

----

Again the guns disturbed the hour,

Roaring their readiness to avenge,

As far inland as Stourton Tower,

And Camelot, and starlit Stonehenge.

Dikten i sin helhet kan läsas HÄR.

Allt detta (och mer därtill) står att läsa i Mark Bostridges "The Fateful Year England 1914).

The lost generation

Den brittiske poeten Edward Thomas (1878-1917) stupade vid Arras år 1917. Han var en av så många unga män som aldrig kom tillbaka hem igen.

I juni 1914 reste Thomas med sin familj för att hälsa på Robert Frost som hade hyrt en stuga i Gloucestershire. På vägen dit stannade tåget i den gamla idylliska byn Adlestrop (ett icke-planerat stopp). Thomas inspirerades av idyllen som han såg och så skrev han den här dikten.

Adlestrop

Yes. I remember Adlestrop
The name, because one afternoon
Of heat, the express-train drew up there
Unwontedly. It was late June.

The steam hissed. Someone cleared his throat.
No one left and no one came
On the bare platform. What I saw
Was Adlestrop—only the name

And willows, willow-herb, and grass,
And meadowsweet, and haycocks dry,
No whit less still and lonely fair
Than the high cloudlets in the sky.

And for that minute a blackbird sang
Close by, and round him, mistier,
Farther and farther, all the birds
Of Oxfordshire and Gloucestershire

 

1914 av Jean Echenoz

Jean Echenoz är en fransk författare. och den korta romanen 1914 kom ut på originalspråket år 2012. Den engelska översättningen år från i år. På bara lite över 100 sidor lyckas Echenoz beskriva kriget- i all dess vidrighet och med alla de följder det får.

Det är en varm och solig augustidag år 1914 och Anthime har begett sig ut på en cykeltur. Platsen är någonstans i La Vendée (vid den franska atlantkusten). Anthime njuter av det vackra landskapet och han har stannat till för att vila sig när han hör alla traktens kyrkklockor ringa. Anthime förstår omedelbart vad detta innebär: mobilisering.

Snart sätts hela krigskarusellen i rullning- Anthime och hans bror Charles och tre andra vänner beger sig till Nantes och så går tåget med de nyutrustade soldaterna till Ardennerna där deras första elddop kommer att äga rum. De fem vännerna plågas med långa marscher (packningen väger en bra bit över 30 kilo), brist på mat (och dryck) och så börjar striderna. Militärmusikerna spelar medan kulorna yr. Det är ett groteskt spektakel.

"Meanwhile, as the band played its part in the engagement, the baritone sax was shot in the arm and the trombone fell gravely wounded; the group closed ranks and although their circle was reduced, kept playing without missing a note and then, when they began to reprise the measure in which" the bloody standard is rised," the flute and tenor sax fell down dead."

Av de fem kamraterna kommer bara två att återvända hem igen- och då inte i samma skick som när de begav sig ut i kriget.

Echenoz kallar kriget för "a sordid stinking opera" och fortsätter "And perhaps there's not much point either in comparing the war to an opera, especially since no one cares a lot about opera, even if war is operatically grandiose, exaggerated, excessive, full of longueurs, makes a great deal of noise and is often, in the end rather boring."

1914 är en koncentrerad och skarp bok. Mycket läsvärd och den stannar kvar långt efter det att man lagt den åt sidan. Ett alldeles speciellt extra plus är översättarens kommentarer (de sista sidorna) som ger alla förklaringar man behöver till vissa avsnitt i texten och mer därtill.

Den engelska översättningen är gjord av Linda Coverdale och boken har getts ut av The New Press.

Jag länkar till bloggen Tony's Bookworld för en mera utförlig recension av boken.