Jag har rest ovanligt mycket den här sommaren- relativt korta resor visserligen men jorden har inte alltid varit fast under fötterna. Det trivs jag med. Jag har haft med mig Harry Martinsons "Resor utan mål" (från 1932) som reselektyr.
Harry Martinson gick till sjöss som ung och han såg i princip hela världen på det sättet. Några nöjesresor var det förvisso inte, han fick slita ont och hårt. Martinson arbetade på arton fartyg som däckspojke, eldare och kollämpare. Av minnena från den tiden skapade han så en bok och så blev det som kanske var fult och hemskt också vackert.
---
Snart faller natt. Då hissas topplanternans eld
på masternas höga stängel:
den är ett dallergräs mot ödslig västerhimmel.
Och eldarn fyrar på med holländsk stybb där nere
och skorsten blommar ut i röklianer.
Men akter ut i blå kölvattengången
där månen går med våra drömda jungfrur,
där blommar mareld! Mareld! Havets flox.
Martinson tar läsaren med till så skilda platser som Reykjavik, Rio och Brügge- och i första kapitlet skriver han om världsnomaden- och om hur människan av idag har lyckats förtränga sin nomaddrift. Mycket tänkvärt och mycket vackert skriver han sig runt jordklotet. "Resor utan mål" hör till världslitteraturens absoluta odödligheter.
