Love's Civil War

Elizabeth Bowen och Charles Ritchie träffades i ett krigshärjat London år 1941- och så började en kärlekshistoria som skulle komma att vara i över 30 år (fram till Elizabeths död år 1973).

Elizabeth Bowen (eller Cameron som hon hette som gift) kom från Irland och hon tillbringade sina första år på Bowen's Court , herrgården som varit i familjens ägo under många år. Bowen's Court kom att bli navet i hennes tillvaro så småningom och platsen för många möten med den högt älskade Charles Ritchie.

Ritchie var kanadensare och han var sex år yngre än Elizabeth Bowen. Han var också en man i karriären (den diplomatiska) och i boken framträder han som kylig och en aning beräknande. Dessutom var han inte någon direkt trogen älskare (han var något av en Don Juan). När Charles och Elizabeth träffades var hon gift sedan nära tjugo år tillbaka och han gifte sig år 1948 med en kusin (Sylvia). (Om man vill göra diplomatisk karriär bör man vara ordentligt stadgad).

I boken (som är redigerad av Victoria Glendenning) får man ta del av Ritchies dagboksanteckningar och Elizabeth Bowens brev. De utgör ibland intressanta kontraster till varandra och Elizabeth skriver med stor glöd och passion. Det råder ingen tvekan om att Charles Ritchie var hennes stora kärlek i livet. Ritchie är mera återhållsam och ibland också hjärtlös. Ändå dog aldrig den här kärleken och kanske berodde det på det nästan ständiga fysiska avståndet mellan parterna. Han fick arbeta i Tyskland, USA och Kanada och hon var så gott som hela tiden fast i England och/eller på Irland (med några korta utflykter till USA som universitetslärare.) De lyckades träffas så gott som varje år och ibland mera ofta- men de levde skilda vardagsliv.

Trettio år är en lång tid av en människas liv och den här boken är också fylld av historia för Elizabeth Bowens brev är mycket innehållsrika och hon avhandlar både vänner, familj och världshändelser.

När Elizabeth insjuknade i lungcancer (1972) stod Charles vid hennes sida och han var med henne när hon dog i februari året därpå. Han saknade henne mera än han någonsin kunnat ana.

Så här skriver han i en dagboksanteckning från december år 1973:

"I need to know again from her that I was her life. I would give anything I have to give to talk to her again, just for an hour. If she ever thought that she loved me more than I did her, she is revenged."

Love's Civil War kom ut ffg 2008 och på Simon &Schuster förlag. Victoria Glendenning är en mycket välrenommerad författare som har skrivit flera rosade biografier (bl a över Anthony Trollope och Rebecca West).

De vilda systrarna Wyndham

Året var 1899 och tavlan av de tre systrarna Wyndham är målad av John Singer Sargent.

Efter att ha läst Claudia Rentons bok om de tre systrarna tycker jag nog att "vild" är att ta i- möjligen kan den yngsta systern, Pamela, klassificeras som excentrisk, svårkontrollerad- och något prillig.

De tre systrarna, Mary (f. 1862), Madeline (Mananai f.1869) och Pamela (f.1871) föddes in i en verkligt privilegierad miljö med slott och herresäten och "exklusivt" umgänge. Här gällde det tidigt att hitta en lämplig (rik) make och det var inte vem som helst som kunde göra sig besvär. Mary var först ut och blev bortgift med Lord Hugo Elcho- ett äktenskap som inte skulle bli så särskilt lyckat, Mananai hade mest tur i äktenskapslotteriet och Charles Adeane verkar ha varit en bra partner- de levde ett ,som man får förmoda, i allt lyckligt liv och Mananai är också den av systrarna som man lär känna minst i Claudia Rentons biografi.

Pamela var den som fick det svårast- olyckligt gift och rastlös och rotlös i hela sitt liv (som inte blev så långt).

Den syster vars stjärna strålar klarast och vackrast är Mary och egentligen handlar boken mest om henne.

 Maken- Lord Elcho (porträtterad år 1892)

Den förtrogne, livsledsagaren och Marys stora kärlek, Arthur Balfour.

"Helbred er, hvordan man har det modstandskraft er, som man ta'r det." (Piet Hein)

Ungefär så tänker jag när jag läser om Mary Wyndham och hennes sätt att tackla livet ("The power not to fret over spilt milk is a great faculty it almost amounts to wisdom"- Mary till Pamela). Hon var inte den vackraste av de tre systrarna men hon hade en lugn och behaglig utstrålning. Mary fick stå ut med mycket- ett från början hyfsat äktenskap sköts i sank på grund av makens ständiga otrohetsaffärer och hon miste tre av sina fyra söner.

Marys utbildning var den sedvanliga för överklassflickor under den här tiden- inte särskilt omfattande-  vad hon lärde sig var att tala franska och tyska, spela piano och teckna. Mary var däremot född nyfiken och genom hela livet ansträngde hon sig för att lära och läsa så mycket hon kunde. Hon blev den verkliga autodidakten.

Sjutton år gammal mötte hon sin stora kärlek, Arthur Balfour. Balfour var stilig och charmerande och kvinnorna flockades kring honom- men han höll sig på sin kant (känsloyttringar skrämde vettet ur honom). Däremot föll han för Mary och deras speciella och starka band skulle vara livet ut.

Claudia Renton har tecknat ett mycket fängslande porträtt av en stark och samtidigt känslig kvinna- hon har också beskrivit en omvälvande tid i Englands historia. I persongalleriet finns många politiker, författare och andra av den tidens "kändisar". Här figurerar till exempel Oscar Wilde, Henry James och utrikesminster Edward Grey. I boken skildras också det första världskrigets hemska härjningar. Mary miste två söner och Pamela en.  Två av Marys brorsöner stupade också och man kan säga att blomman av den engelska aristokratin dog i kriget.

"One in five of the British and Irish peers and their sons who fought in the war died, compared with one in eight for all members of the fighting services.There is no mystery to this: junior officers leading their troops into battle, were the first in the line of fire;---"

Sammanfattningsvis kan jag bara hålla med The Guardian´s recensent som säger i sin slutkläm  att de tre systrarna var "more sad than wild".  Nu väntar jag med spänning på vad Claudia Renton ska ge sig i kast med härnäst.

Lite grann om sällskapet "The Souls" som Mary var en flitig medlem i finns att läsa här.

Två emigrantöden

The Grand Trunk Railway- som började konstrueras i mitten på 1800-talet. Den blev en viktig förbindelseled mellan Ontario och New England.

År 1832 lämnade två engelska systrar med makar (och ett litet barn) England för att bosätta sig i "Upper Canada". Det var ett djärvt projekt och resan gjordes under stora umbäranden. Det tog lång tid att korsa Atlanten med segelskepp och man var beroende av vindarna som inte alltid var gynnsamma.

Susanna Moodie och Catharine Parr Traill var vana vid ett relativt bekvämt liv i hemlandet- de kunde säkert inte föreställa sig vad de skulle utsättas för när de hamnade i den kanadensiska vildmarken. Lägg till detta att deras respektive inte var särskilt händiga- och dessutom dåliga på att handskas med pengar. Det krävdes en enorm uppfinningsrikedom och styrka hos dessa båda kvinnor för att få det att gå runt och för att lyckas sätta mat på bordet. Stekt ekorre var ingen ovanlig middagsrätt.... För att dryga ut hushållskassan började systrarna skriva- och de var mycket produktiva. I England fick de hjälp av sin äldre syster ,Agnes Strickland, som med åren blivit en mycket etablerad författarinna. "Care packages" från syskonen i hemlandet mottogs också tacksamt.

Catharine var dessutom duktig med penseln- och hon var en hängiven botanist. Hon gav ut flera böcker med utsökta teckningar av de vilda blommor som fanns i hennes närmiljö.

Jag har läst ut biografin "Sisters in the Wilderness" av Charlotte Gray. Det är en alldeles ypperlig bok- författaren har verkligen vinnlagt sig om att ta reda på så mycket som möjligt om systrarna som hon följer från vaggan till graven. Flera foton och bilder kröner verket. Det är lättläst och spännande och det går inte att lägga undan boken när man väl börjat läsa. Så här ska biografi skrivas, tycker jag. Både Susanna och Catharine framstår som levande och äkta och med både styrkor och svagheter. Man får också lära sig en hel del om historia och samhälle.

Hur orkade dessa två kvinnor ? Det frågar jag mig hela tiden. Varifrån hämtade de sin styrka? De hade så otroligt mycket att kämpa mot. Fattigdom, intriger, sjukdom och dessutom gick de igenom många barnsängar. Man läser och upphör inte att förundras och beundra.

Frestar till djupdyk

Boken om Theodor Fontane- "författaren som Sverige har missat". Jo, det kan man förvisso påstå. Mig veterligen finns bara hans "Effi Briest" i svensk översättning och Fontane skrev så mycket annat. Han beskrivs som "urpreussare och hugenottättling" - hans hemstad var Neuruppin.

"Undvikande allt överdrivet och fult skall en roman berätta en historia som vi kan tro på. Den skall tala till vår fantasi och vårt hjärta, inspirera utan att oroa; den skall visa en diktad värld som verklig, få oss att gråta och skratta, hoppas och frukta, men låta oss känna att vi umgåtts med älskvärda och angenäma, karaktärsfasta och intressanta människor, som berett oss sköna stunder, hjälpt och upplyst oss.
Ungefär så skall en roman vara." Theodor Fontane, 1875.

Ett eventuellet djupdyk kommer att bli en utmaning eftersom lässpråket förmodligen måste bli tyska. Vi får se vad Henrik Sjögrens bok kan inspirera till.

Dame Edith Sitwell eller hur man överlever en övermåttan gräslig barndom

Den landade i brevlådan idag- Edith Sitwells självbiografi. Gammalt och slitet är det, mitt exemplar och det luktar gammal källare (pyha! som min danska "tante Gudrun" skulle ha sagt- hon var nämligen lite fin i kanten...).

I förordet skriver dame Edith att hon inte har varit ute efter att skada någon med sin bok- men så kommer det lite utvikningar och hon förklarar att eftersom hon förolämpats svårt av både Percy Wyndham Lewis och D.H. Lawrence så anser hon sig tvungen att "give them a few hard slaps". Hon tillägger också att hon inte har attackerat någon (bara om denne någon har attackerat henne först)- påminner inte detta om förklaringen till de flesta krig? Hur som helst efter två kapitel börjar jag förstå vartåt det barkar hän.....

Redan på sidan 20 förstår man att föräldrarna inte är några personer hon håller särskilt högt. Modern i synnerhet blir överöst med galla- (jodå, det kanske hon förtjänade, vad vet jag). Så här skriver Edith : "My mother bore a likeness to this great line describing the Furies" "The barren daughters of the fruitful night". " Nothing was born in her head, which was barren; but my brothers and I were born of her fruitful night."

Modern beskrivs som en latmaja som älskade att ligga i sin säng och dra sig om morgnarna- bara för att hon inte visste vad hon skulle företa sig. Visserligen läste hon dagstidningen men hon lyckades genast glömma allt vad hon läst. Fadern var en man vars största nöje var att promenera fram och tillbaka utanför huset- "he would succeed in appearing like a procession of one person- he being the head, the beginning and the end."


Stackars Edith - hon var det första barnet av tre och dessutom flicka (inte alls uppskattat)- dessutom liknade hon inte en pekingeser (vilket hon tror att fadern skulle ha uppskattat). Hon var också intelligent och det gillades inte alls. "My eighteen-year old mother had thought she was being endowed with a new doll- one that would open and shut its eyes at her biddning, and say "Papa", "Mama". I was unsatisfactory in those ways, as in every other.

Jag anar att detta kommer att bli spännande läsning.

En av fem från Bukowina

Lånat foto -Bukowina- lantligt, även idag.

Det finns säkert flera än fem- men jag har en liten bok som har titeln "Fünf Dichter aus der Bukowina" och bland dessa fem finns Moses Rosenkranz. Jag har läst hans "självbiografiska fragment" - "Childhood" som sträcker sig från 1904 och fram till och med 1919 då Rosenkranz var femton år och lämnade skolan för att gå ut i livet. " Knowledge so they taught was power. I thought that over carefully and I left the school." Han var och förblev en autodidakt.

Biografin skrev Rosenkranz redan år 1958 men boken gavs inte ut förrän 2003. Jag har läst boken i engelsk översättning och jag hade troligen inte mäktat med den på tyska för språket är inte det lättaste. (Då menar jag snarare ordvalen än själva satsbyggnaden). Rosenkranz var poet, diktare och i lyriken kände han sig mest hemma , det uttalade han mycket klart. Inte desto mindre är "Childhood" en verkligt intressant och omskakande berättelse om en barndom, en ungdom, en familj och ett land som är på väg att falla sönder. Författaren söker och känner sina rötter- det förflutna, det som var för mycket länge sedan höjs upp- blir till en berättelse som kanske inte syns så mycket i ord som den anas. Mäktigt....

Så här börjar det hela: " At the time of my birth in the fourth year of the new century, my mother was in the thirty-second year of her life. Father was ten years older." --- "Father was the eighth of ... eleven children, and after the Passover celebrabion in the tenth year of his life, he was given some polenta and a piece of cheese wrapped in a red handkerchief, summarily ejected from the cottage at the edge of Tlumacz, and sent out into the world like the four brothers who had preceeded him."

Det är verkligen ingen romantisk eller sentimental historia som Rosenkranz skildrar- det här är realism och här fälls inga tårar. Fattigdomen är fruktansvärd- och livet är en strid från vaggan till graven men det är inte grått. " A book of human realities, no revelations, just report: its pages tempered with my sweat, in which the blood weaves images".

Jag tyckte mycket om den här boken- den är både rak och ärlig. En rejäl bit av det habsburgska väldet täcks in för familjen tvingas flytta med jämna mellanrum- ett tag måste t ex Moses och hans älskade bror Arnold bo på ett pojkhem i Prag (som dessutom brinner ner ). Det blir krig- kosackerna kommer -och drar sig tillbaka- hus förstörs- egendom går upp i rök- det är en evig vandring och evig kamp. År 1919 har man kommit till Czernowitz- men nu hör staden till Rumänien. Det lär finnas en fortsättning till " Childhood" - jag hoppas att den kommer i tryck. Framför allt hoppas jag att Moses Rosenkranz dikter blir översatta till svenska.

Här en dikt som blivit översatt till engelska.

Simile

Low-hung eaves and narrow walls

cruelly restrict his growth

force his green hands, against

their nature, to sink downwards

But the soil that gave him birth

is not indifferent to his pain

nourishes him with the full

richness of its pasturage

For one day he'll surely burst

what restricts him, cast abroad

that which has accrued to him

from the secrets of the earth.

Moses Rosenkranz (översättning: David Dollenmayer).

Der Tote im Bunker av Martin Pollack

En son söker sin far- en far som varit död sedan många år. Det var en kall vårdag år 1947 som förre SS- Strumbahnführern Gerhard Bast hittas mördad i en bunker vid österrikisk-italienska gränsen. Boken börjar med många tillbakablickar och med en ingående beskrivning över trakten som fostrade Gerhard Bast. Det blir en mycket intressant berättelse om idag glömda tyska områden-då starkt präglade av nationalism och en önskan att tillhöra det stortyska riket (inte det habsburgska väldet som man såg på med förakt). När så boken går in på fadern och vem han egentligen var tycker jag att det blir en aning rörigt- som om författaren plågas av historien. Jag har svårt att få upp intresset- och jag känner väl också en väldigt motvilja inför hela anrättningen av nazistälskande släktingar. Både far och farfar gick med i de brunas led tidigt (1931). (Gerhard Bast stod på krigsförbrytarnas lista och var på flykt när han mördades).
Däremot lyser den historiska bakgrunden upp allt- och just den berättelsen gör boken ytterst läsvärd.

Harriet Löwenhjelm uppmärksammas- utställning och biografi

Jag fick en upplysande kommentar på bloggen och jag vidarebefordrar härmed-

"Hej! Eftersom du uppskattar Löwenhjelm kommer lite tips på evenemang nu i feb/mars. MVH Susi På stadsbiblioteket i Sthlm pågår 21 feb. - 20 mars en fotoutställning om Harriet Löwenhjelm med flera unika fotografier, som till dags datum legat bortglömda i en flyttkartong på vinden. Möt Harriet från unga år i Helsingborg fram till sanatorievistelsen i Romanäs där hon avled i tbc 1918. Även teckningar och akvareller. 3 mars kl. 14.00 Release för biografin ”Att skjuta en dront” om författaren och bildkonstnären Harriet Löwenhjelm skriven av Boel Hackman på Bonniers förlag. Teater, sång och musik i Rotundan ur pjäsen ”Harriet L”. Vi möter: Boel Hackman, Mirja Burlin, Mattias Käck, Agneta Elers-Jarleman, Gunnar Edander och Nanna Walderhaug. "

Behöver jag säga att jag avundas alla ni som bor i Stockholm och som får tillgång till allt detta. (Fast boken är förstås mera lättillgänglig).

Booker T Washington

Booker Taliaferro Washington föddes i slaveri i Virginia år 1856 och kom att bli en av de största förgrundspersonerna i det "fria svarta Amerika". Efter emancipationen flyttade Booker med sin familj till West Virginia där han fick slita ont i salt- och kolgruvor innan han lyckades skaffa sig en utbildning på det då nybildade Hampton Institute (under stora uppoffringar). Booker T Washington grundade "The Tuskagee Institute" i Alabama och hjälpte många unga afro-amerikanska män och kvinnor att få utbildning för att förbättra sin siutation.
-
Jag läser nu hans självbiografiska "Up From Slavery"- en sällsynt begåvad och målmedveten ung mans historia. Det är också en skildring av den tidens USA- "the reconstruction years" och vad som följde efteråt. Booker T Washington skriver mycket fängslande och engagerande och hans idéer om hur utbildning ska ges (en blandning av teori och praktik) är fortfarande synnerligen aktuella. Jag har cirka hundra sidor kvar av boken men jag vågar mig ändå på att varmt rekommendera den- både för personen och för den blick vi får av den tidens verklighet.
-
Än en gång tack till Sanna på Och solen har sin gång för boktipset.

Längtansbok....

Som jag har längtat efter Aris Fioretos "Flykt och förvandling"- boken om Nelly Sachs utgiven på Ersatz förlag. En bildbiografi....över 300 sidor i stort format. Säger jag att det är som en "scrapbook" så banaliserar jag - men det är så vackert sammansatt... en njutning för ögat är det att öppna den här boken och sakta bläddra igenom innan läsningen sätter igång på allvar. Det är dock texten som är det viktiga- och sidorna är fyllda av text- så bilderna (hur vackra de än är) spelar inte huvudrollen. Jag kommer att läsa lite då och då för att boken ska vara länge, länge..
-
"Nevermore är flyktingens hemliga bokmärke"(sid 35).

Reborn- första delen av Susan Sontags dagböcker

Som jag förstår det kommer det så småningom ytterligare två böcker med dagboksanteckningar. Första delen -"Reborn" börjar i november 1947. Då var Susan bara 14 år gammal. Hon skriver då bland annat att hon inte tror på ett liv efter döden, att hon tror att den enda skillnaden mellan människor är deras individuella intelligens och att det är fel att ta en annan människas liv. Det är djupa tankar för en så ung flicka.

-

Nästa år skriver hon ner långa listor på böcker som hon vill läsa- det är sannerligen inte någon "lättare litteratur"- Rimbaud, William Faulkner, Gide.....

-

Hon kämpar och kämpar med sin sexuella identitet- denna kamp går som en röd tråd genom boken. Olycklig kärlek fyller sidorna- det är hjärtskärande att läsa om denna så otroligt intelligenta kvinnas strid för ett om inte lyckligt liv så i vart fall ett som inte är olyckligt.

"I know now a little of my capacity... I know what I want to do with my life, all of this being so simple, but so difficult for me in the past to know. I want to sleep with many people- I want to live and hate to die- I will not teach----" (år 1949).

-

Sjutton år gammal skriver hon om döden på följande sätt:

1. The most reasonable answer to my current neurotic anxiety about death: it is annihalation- everything (organism, event, thought etc.) has form, has a beginning and an end- death is as natural as birth- nothing lasts forever nor would we want to- Once we are dead, we don't know about it, so think of being alive! Even if we die before experiencing things we demand from life, it won't matter when we die- we lose only the moment we are "in"- life is horizontal, not vertical- it cannot be accumulated so live, don't grovel.

-

Det här är en bok som man vill göra många understrykningar i - (och det har jag också gjort- fastän man inte ska "klottra" i böcker- men jag kände att jag var tvungen).

-

Förordet är skrivet av Susan Sontags son, David Rieff. Han skriver om sina tankar kring publiceringen av dagboksanteckningarna. Han delger oss läsare lite av sitt dåliga samvete- "What I do know is that as a reader and a writer my mother loved diaries and letters- the more intimate the better. So perhaps Susan Sontag the writer would have approved of what I've done. I hope so, at any rate".

-

För mig som inte hade läst något alls av Susan Sontag tidigare är detta en (som jag tycker) bra introduktion till hennes författarskap. Susan Sontag är definitivt en av mina "bokrädslor- eller kanske skulle jag säga "författar-rädslor". Jag hoppas att jag har lite överbryggt denna egenhändigt uppsatta mur för jag känner att jag vill komma den här kvinnan närmre inpå livet. Fascinerande, gåtfull och övermåttan intelligent- de orden beskriver Susan Sontag väl.

-

Snowflakes har också skrivit om Susan Sontag (och det var hos Snowflakes jag hämtade läsinspirationen, så tack för den!)