Aldous Huxley och Olga Tokarczuk

I dagens tidning (för min del Sydsvenskan) skriver Niklas Qvarnström om Olga Tokarczuk och essäsamlingen "Björnens ögonblick" som ges ut av Ariel förlag. Olga Tokarczuk är en mycket intressant författarinna för att säga det kort och koncist och utan vidare förklaringar.

Följande citat har jag hämtat från hennes "Styr din plog över de dödas ben" (Ariel förlag) (Det handlar om "testoronrelaterad autism").

"Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen Teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den Människa som drabbats av en sådan Åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i tankar. Intresset för olika Redskap och maskinverktyg tar överhanden. Ett intresse för Andra världskriget vaknar till liv liksom för biografier skrivna av känt folk, oftast politiker och kriminella. Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt; testosteronrelaterad autism skadar förmågan att leva sig in i andras psyken." (sid 31-32).

Jag är glad och tacksam över att ytterligare en bok av Olga Tokarczuk nu blivit översatt till svenska. Min höstläslista blir allt längre.

Aldous Huxley skrev essäer han också. "Along the Road" har undertiteln "Notes and essays of a tourist". Samlingen kom ut redan år 1925 men jag vill påstå att mycket är sig likt och vissa sanningar är eviga, som det verkar. De här samlade tankarna måste läsas i sakta mak och boken hamnade i min brevlåda så sent som i går.

"We have learnt that nothing is simple and rational except what we ourselves have invented; that God Thinks neither in terms of Euclid nor of Riemann; that science has 'explained' nothing; that the more we know the more fantastic the world becomes and the profounder the surrounding darkness; that reason is unequally distributed; that instinct is the sole source of action; that prejudice is incomparably stronger than argument and that even in the twentieth century men behave as they did in the caves of Altamira and in the lake dwellings of Glastonbury.

 

Blight, Mildew and Smut

 Garsington Manor

Det är farligt att umgås med författare- det förstår man när man läser Aldous Huxleys debutroman "Crome Yellow" (Kromgult).  Risken är överhängande att bli avporträtterad i kommande verk (och ofta inte så särskilt smickrande).

Garsington Manor hette herrgården som ägdes av Lady Morrell (med make)- paret bjöd frikostigt dit diverse kulturpersonligheter (författare, konstnärer etc) under framför allt 1920-talet. Aldous Huxley var en ofta förekommande gäst på Garsington Manor och "Crome Yellow" har handlingen förlagd hit (fast det kan man inte upptäcka utan att "ha tillgång till facit").

Lady Ottoline Morrell (1873-1938)

Lady Ottoline var en spännande dam- hon levde i ett så kallat fritt förhållande med sin man och båda två höll sig med en rad olika älskare/älskarinnor. (Bland Lady Ottolines "favoriter" fanns t ex Axel Munthe och Bertrand Russell).

"Crome Yellow" (som jag inte har läst ut ännu) är verkligt underhållande och det är då främst personbeskrivningarna (och miljön) som fängslar.

Huvudpersonen är Denis Stone, en stackars missförstådd poet som söker sin väg i livet. Ja, han har det inte lätt, kan man konstatera... Här blir han ansatt av en kärlekskrank ung dam.

"Mary renewed her attack. ' Which of the contemporary poets do you like best?' she asked. Denis was filled with fury. Why couldn't this pest of a girl leave him alone? He wanted to listen to the horrible music, to watch them dancing- oh, with what grace, as though they had been made for one another! - to savour his misery in peace. And she came and put him through this absurd catechism! She was like 'Mangold's Questions': "What are the diseases of wheat?- Which of the contemporary poets do you like best?'
'Blight, Mildew and Smut', he replied, with the laconism of one who is absolutely certain of his own mind."

Godnatt-sagor och häxprocesser

Urban Hjärne

När jag var barn var det min pappa som stod för godnatt-sagorna och hans val av läsmaterial var nog lite udda- visserligen förekom en hel del från HC Andersens sagor (alltid de otäckaste) men även Fältskärns berättelser lästes och så- mycket ofta: glimtar från Carl Grimbergs svenska historia.

Jag kom att tänka på Grimberg i går kväll när jag började på "Drömmar om rosor och eld" av Eyvind Johnson. Johnsons bok handlar om häxprocesser (och givetvis går romanen att överföra till modern tid). I en av Grimbergs böcker (det finns en hel drös) ägnas många sidor åt de svenska häxprocesserna ("Det stora oväsendet") som inträffade mellan 1668-1676. Masshysterin spred sig över landet och många oskyldiga fick sätta livet till. Mycket illa var det till exempel i Ångermanland- i Torsåker avrättades 71 personer (mest kvinnor). Urban Hjärne lyckades sätta stopp på farsoten- och det sunda förnuftet segrade till slut.

I början av 1970-talet visades en film (baserad på en roman av Aldous Huxley)
"Djävlarna i Loudon"- den blev mycket omskriven och jag har för mig att det var tal om att totalförbjuda den också (jag kan ha fel)- Själv såg jag den på en biograf på Hötorget i Stockholm och det var nog något av det mest skrämmande jag sett på en bioduk. Oliver Reed spelade huvudrollen som den tolerante fader Grandier-berättelsen gav en kuslig bild av maktspel och förtryck. Trots de otäcka scenerna i filmen (man får närbilder på vad som händer när man bränner upp en människa på bål) skulle jag faktiskt vilja se om. (Jag håller ändå händerna för ögonen när det blir för vidrigt).

Boken "The Devils of Loudon" är inte svår att få tag på (värre är det med svensk översättning förstås).