The Heat of the Day

Jag har börjat läsa Elizabeth Bowen och hon är en magnetisk författarinna. Hon har ett mycket speciellt sätt att skriva och det blir ofta intensivt, tätt och meningarna måste läsas med  långsamhet.

"The Heat of the Day" ("Middagshöjd" blev den svenska titeln, en titel som jag inte är förtjust i  men jag har läst på engelska och min utgåva kommer från Vintage Classics (1998).)

Den här romanen hör till en av Bowen's mest omtyckta och kanske mest lästa. Jag kan förstå varför. Vi hamnar i ett nästan spöklikt London som är hårt härjat av blitzen- året är 1942 och kriget håller på att ta en vändning. Det är mörkläggning och matransonering- det vilar något kusligt över hela den här anrättningen som Bowen så skickligt dukar upp.

Kärlek och spioneri- ond bråd död och diverse sidointriger- allt blandas och läsaren dras in i handlingen ganska snabbt även om det är långsamhet som är mantrat i den här romanen. Huvudpersonen är den intelligenta och aristokratiska Stella, änka efter Victor men nu i en ny relation med Robert, en man som lever med en hemlighet som inte kommer att avslöjas förrän på de allra sista sidorna. En annan viktig person i berättelsen är den mystiske Harrison som dyker upp med jämna mellanrum- han formeligen smyger sig in både på sidorna och i Stellas lägenhet. Vem är han? Kan man lita på honom?

Stellas son Roderick blir arvtagare till en irländsk herrgård och skapar en alldeles egen sidohandling med sina nedslag i familjehemligheter och annat. I den här boken är inget som det synes vara och som läsare sitter man där ofta med rynkad panna och ett stort frågetecken målat i ansiktet. Allt får sin lösning och sina uppklaranden till slut men det är egentligen inte "facit" som är viktigt- det är resan genom boken i sig.

"Every love has a poetic relevance of its own; each love brings to light only what is to it relevant. Outside lies the junk-yard of what does not matter." (sid. 99)