Jag forsätter att läsa om Paris och det som kom att kallas La Belle Époque (och för att komma dithän hamnar man först i 1800-talets salonger. Den här typen av böcker - är inget man plöjer igenom på en timma så det blir några sidor då och då. I natt blev det ett par extra sidor eftersom det råkade bli "one of those nights" (när vargtimmen blir så där extra påtaglig och man kan höra tidningsbilen köra runt i kvarteren (det gör den nog inte så länge till om "elektroniseringen" fortsätter- och det lär den göra).
Men- till saken. Salongerna. Det fanns en hel del under 1800-talets senare år och på rue d'Astorg bodde en kvinna som skötte en av dessa- med järnhand. Hon hette Madame Aubernon och enligt en beskrivning var hon kortväxt och rundnätt och ofta iklädd "rysch och pysch med tofsar".
Roger Shattuck fortsätter ("The Banquet Years" heter boken) och berättar följande: "Madame Aubernon, however, a somewhat vulgar aristocrat of the old school, passionately interested in literature and the theater, conducted her rival salon lika a lion tamer. About a dozen guests attended her poorly cooked dinners in the rue d'Astorg, and Madame Aubernon alone decided the subject for discussion".
Madamen var en riktig tyrann och inte nog med att hon bestämde vad man skulle diskutera och prata om- hon ringde dessutom i en liten klocka med jämna mellanrum för att påkalla uppmärksamhet. En gång frågade Madame Aubernon Gabriele D'Annunzio vad han tyckte om kärlek- det uppskattade han inte alls utan svarade:" Läs mina böcker, Madame, och låt mig äta min middag i fred."
En annan och mycket mera omtyckt salong var den som hölls av prinsessan Mathilde Bonaparte (1820-1904-hon var dotter till Napoleons yngste bror Jêrome). Till henne kom de riktigt "stora"- Théophile Gautier, Gustave Flaubert och även Guy de Maupassant och Marcel Proust. Hos henne kände sig gästerna inte som djur på cirkus och hon fortsatte med sina sammankomster upp i hög ålder.
När sedan sekelskiftet kom och "La Belle Époque" började på allvar tog det också slut på salongernas inflytande. De kulturella mötena förflyttades till caféerna- och så börjar en helt ny tid- men det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle. Prinsessan Mathilde tänker jag läsa mera om. En intressant dam- verkligen.
6 kommentarer:
Salong höll man i Sverige med, kanske borde vi börja igen :)
Jag har också tjusats av de litterära salongerna. Många ur familjen Bonaparte var färgstarka personligheter, på gott och ont.
Jag tjusas också av salongstanken och av den tyranniska madammen :)
Spännande som vanligt!
Jag taggar dig på frivilligt frågeformulär, mycket nöje:
http://sannasbokhylla.blogspot.be/2014/02/kedjebrev-pa-bloggen.html
Tack för en intressant titt in i de franska litterära salongerna!
Hannele: Det är ingen dum idé alls.
Mimmimarie: De där Bonaparterna blev många med tiden- och ingifta nästan precis överallt. En intressant familj- men som sagt inte bara på gott.
Hermia: Man skulle varit en fluga på väggen, tänker jag :-)
Sanna: Jag tittar in så snart jag hinner.
Helena: Det är mycket underhållande läsning (och jag "skuttar runt mellan böckerna".
Skicka en kommentar