söndag 22 oktober 2017

Brian Moores ensamheter


Brian Moores roman, The Feast of Lupercal, kom ut år 1958 och har inte blivit översatt till svenska. Idag är Brian Moore en i det närmaste bortglömd författare här i Sverige men i England trycks hans böcker upp i nya utgåvor med jämna mellanrum.

"The Feast of Lupercal" handlar om ensamhet och utsatthet och huvudpersonen är den medelålders läraren Diarmuid Devine om undervisar vid en katolsk skola i Belfast. "Dev", som han kallas,  är helt ensam i livet, hans föräldrar är döda och hans syster har han sedan länge helt tappat kontakten med. Nu bor han i en liten trist lägenhet och är noga påpassad av sin hyresvärdinna. Ett grått liv och en grå tillvaro. En liten ljuspunkt är de teaterstycken som Dev får sätta upp i skolans regi och det är här den tjugoåriga Una kommer in i hans liv som lite av en stormvind. Ja, stackars Dev, han är hårt präglad av sin katolska uppväxt och sitt inskränkta liv. Han har ingen som helst erfarenhet av kvinnor och hans försök att slå sig ur sina katolska hämningar blir valhänta och frustrerande, dessutom är han noga påpassad och skolan surrar av rykten och antydningar. Allt går mot den oundvikliga katastrofen.

Brian Moore sätter fingret på det dåvarande katolska samhället och allt dess hyckleri, ett hyckleri som driver människor in i ett närmast vansinnets mörker. Porträttet av Dev är utsökt väl utmejslat och jag lider med denne stackars hämmade man - sida upp och sida ner.

He signalled for another double. Another double was served. But drink was no substitute, was it? He was like a flower that had never opened. He felt foolish when he thought of that, but it was true. Like a flower that had never opened. He had been afraid to open, afraid. He was ashamed to think how few girls he had gone out with more than once. He would not have confessed it to anyone, not even a priest, but he could count only four. And none of those girls would even remember him today. Not one of them. No girl had ever found him interesting. And he had his pride, dammit, he was not going to plead and beg with them. He could get along rightly, so he thought, without any silly girls. Or so I thought then, he thought now. But it's no more true today than it ever was. I was always lonely for a girl to find me interesting, to know one girl half as well as I knew my only sister.

På mitt läsbord har jag just nu fler böcker av Brian Moore så fortsättning följer.


1 kommentar:

♥ Hanneles bokparadis sa...

säker på att jag har Kvinnan som lämnade Irland men hittar inte...