Biografmaskinisten eller när livet inte blir som man tänkt sig

Bild från ett maskinrum (biograf) på 1920-talet. Att sköta den apparaturen måste ha krävt sin man.

Den irländske författaren Carlo Gébler har skrivit en bok om sin far,Ernest, och hans liv. Den boken fick mig att sitta uppe nästan en hel natt, så tagen blev jag och då inte bara av berättelsen om Ernest utan kanske än mer om Ernests far, Adolphus, som bland annat hade oturen att ha fel nationalitet på fel plats.

För att förstå en människas liv måste man göra ett djupdyk i historien och i Ernests fall hamnar man i det gamla Habsburgska riket för det var där fadern, Adolphus, föddes och växte upp. På vindlande vägar och med hjälp av musiken (Adolphus var skicklig på att hantera blåsinstrument och piano) kom så Adolphus till Irland där han mötte Rita och annan ljuv musik uppstod. Giftermål, två barn och så kom kriget. Det var här början till all senare tragedi grundlades. Irland styrdes från London under den här tiden och nu internerades alla så kallade suspekta element. Adolphus sattes i fångläger och det dröjde fem år innan han fick se sin familj igen. Så följer en kringflackande tillvaro och flera barn föds. Stumfilmsbranschen ger en tillfällig ekonomisk respit och så kommer Ernest på allvar in i handlingen - som "the projectionist", maskinskötaren.

Carlo Gébler har försökt att måla ett objektivt porträtt av sin far och han har distanserat sig så gott han kan. Med hjälp av andras minnen, brev, dagboksanteckningar och annat skriftligt material framträder en komplicerad man på målarens staffli. Samtidigt ges en mycket intressant bild av det Irländska samhället som det var under den här tiden (1900-tal). Det hela blir till en hisnande odyssé kantad av åtskilliga psykologiska porträtt av familjemedlemmar och vänner.

Jag bör kanske tillägga att Carlo Géblers mor är den kända irländska författarinnan Edna O'Brien och Ernest kom tidigt (även han var författare ) att stå i skuggan av den mera framgångsrika hustrun och avundsjuka och bitterhet kom att bli stora ingredienser i hans liv. Slutet för Ernest blev en resa in i glömskans mörker (alzheimers) och han dog år 1998.