Jag har läst ut Diane Meurs roman "House of Shadows" (Les vivants et les ombres, 2007) i översättning av Teresa Lavender Fagan (Seagull Books, 2015).
Det är en mäktig tavla författarinnan målar upp, en tavla över en förgången tid och med landskap som idag ser helt annorlunda ut. Huset, som är bokens jag, står inte längre kvar men under ett hundra år berättar det sin och ägarnas historia.
Platsen är Galizien, och vi befinner oss i den polskspråkiga delen av det habsburgska riket. Familjen Zemka har ett brokigt förflutet men nu är man i besittning av det stora vackra huset och man försörjer sig på socker eller snarare de finare produkter man kan utvinna från sockret.
Persongalleriet är stort men inte oöverstigligt stort. I centrum står Jozef Zemka, hans hustru Clara och de fem döttrarna. Ja, fem döttrar fick han, Jozef, och han bara längtade efter en son som skulle kunna ta över sockerfabriken. Så blev det inte och nu gäller det att få alla fem flickorna bortgifta så förmånligt som möjligt. Huset registrerar allt som sker och alla intriger som utspelas (och de är många). Så kommer en ond tid av uppror och revolution. Först genomlider befolkningen år 1846 med strider och blodsspillan i Krakow. Familjen Zemka drabbas hårt av oroligheterna.
Clara Zemka är en olycklig kvinna som mot slutet av sitt liv ändå lyckas stjäla lite kärlek från döttrarnas informator- men inget varar i evighet. Den vackraste dottern Wioletta råkar i "olycka" och blir förskjuten av familjen- hon kommer så småningom att bli en av de mest intressanta personerna i den här romanen.
Diane Meur har skrivit om en orolig och svår tid i den här traktens historia. Polen blev helt utraderat från kartan i den tredje delningen i slutet av 1700-talet och det var tre imperier som skodde sig på ett mindre lands bekostnad. Under ytan pyrde det och längtan efter självständighet var stor. Många liv fick offras i den kampen och jag tycker att Diane Meur väl får fram den där kusliga stämningen som måste ha rått. Det vilar en sorts domedag över allt och även om Polen återuppstod så vittrade det habsburgska väldet sönder bit för bit och de människor som bodde i Galizien spreds som agnar för vinden. Många sökte ett nytt liv i Amerika.
Den så kallade galiziska slakten år 1846. Oroligheterna i Krakow spred sig ut på landet och bönderna gjorde uppror mot de hårda villkor de tvingades leva under. Mellan februari och mars det året dödades över 1000 personer från adeln och många stora gods brändes till aska. Upproret slogs sedan mycket brutalt ner av österrikarna.
Jag läser gärna fler böcker av Diane Meur, som är en belgisk författarinna.
3 kommentarer:
Låter intressant! Hur tyckte du att berättarperspektivet fungerade? Hur är Meurs språk? Utgår ifrån att du tyckte om boken eftersom du gärna läser mer av Meur, men vore roligt att höra mer om vad du tyckte!
A: Jag tycker att berättarperspektivet fungerar men givetvis gör man det svårt för sig när man använder ett hus som huvudperson och återgivare av det som händer. Det som fastnar bäst hos mig är personbeskrivningarna- och ja, jag tycker om språket för det har flyt. Jag är mycket intresserad av just Galizien och det områdets historia så en roman som har handlingen förlagd just dit lockar mig speciellt.
Jag kommer att läsa Meurs senaste bok också- så snart jag får tid. (La Carte de Mendelssohn). Därefter kan jag bättre bilda mig en uppfattning -förhoppningsvis- om författarskapet.
Roligt att höra litet mer om dina tankar kring boken.
Skicka en kommentar