tisdag 3 februari 2015

Besök i hemstaden

 Kungsparken omkring förra sekelskiftet (okänd fotograf).


Jag behöver inte resa så långt för att hamna i min hemstad- det vill säga den stad där jag växte upp. Besöken brukar inte bli så många (och oftast bara för att byta tåg eller buss). Till hemstaden hyser jag hatkärlek och idag blev synintrycken väl starka- jag råkade nämligen kasta blicken mot höger när jag promenerade in till centrum från centralstationen- en massa nya höga hus har växt upp som giftsvampar ur jorden. Nej, jag kan inte tycka att det är vackert men jag borde vara van. En stor del av det gamla Malmö försvann under 60-och 70-talens rivningsraseri. Min far (malmöit han också) brukade sucka och säga "Malmö ser ut som en bombad stad". Södergatan (för att ta ett exempel) av idag har inte mycket kvar av "idyllen" från 1950-talet. (Fast någon egentlig idyll har nog Malmö aldrig varit).


 Mitt ärende var inte bokinköp men trots att det inte finns några "riktiga" bokhandlar kvar i Malmö längre (Hamrelius bokhandel gick i konkurs alldeles nyligen) lyckades jag ändå komma hem med en roman och en så kallad faktabok. Båda i pocketutgåvor.

När jag var mycket ung (troligen alldeles för ung) läste jag några böcker av Thomas Pynchon och jag minns att jag tyckte att han var något knepig. Nu vill jag gärna göra ett nytt försök och därför slet jag raskt åt mig "Buden på nummer 49". Illegala anarkistiska postväsenden med rötter ner i 1500-talet låter lagom galet för att väcka mitt intresse.


Astronomi är en spännande vetenskap och just vetenskapsmän är ofta lite smått galna de också- visst kan det vara värt att läsa om hur man utforskade Venus omloppsbana under 1760-talet. Dessutom landar man mitt i upplysningstiden- bara det!

2 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

De flesta städer försvann väl under 60-och 70-talens rivningsraseri, så fula betonghus kom i stället.

Ingrid sa...

Hannele: Fula är de, de där husen, det är då ett som är sant. Jag tror att Malmö var en av de värst drabbade städerna.