Tematrio: Krigets fasor

 Somme 1916


Om krig har det skrivits mycket. Romaner och facklitteratur, essäer och poesi- från Alexander och fram till våra dagar. Människor har alltid velat såga av de grenar de sitter på och det kommer de att fortsätta med. Tragiskt nog. Lyrans tematrio denna vecka har titeln "Krigets fasor" och jag väljer från poesiens värld för jag tycker att dikten beskriver fasorna på det allra mest berörande och djupaste viset.



Carl Sandburg (1878-1967) var väl bekant med stridandets fasor- han deltog själv som soldat i den spansk-amerikanska kriget år 1898.

Grass

Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo.

Shovel them under and let me work—

I am the grass; I cover all.

And pile them high at Gettysburg

And pile them high at Ypres and Verdun.

Shovel them under and let me work.

Two years, ten years, and passengers ask the conductor:

What place is this?

Where are we now?

I am the grass.

Let me work.

 

Carl Sandburg (från diktsamlingen Cornhuskers).

Share this text ...?

• Twitter
• Pinterest

Wilfrid Owen (1893-1918)

Wilfrid Owen stupade bara en vecka innan det första världskriget slutade. Han blev 25 år gammal. Hans mest kända dikt torde vara "Anthem for Doomed Youth".

What passing-bells for these who die as cattle?

Only the monstrous anger of the guns.

Only the stuttering rifles' rapid rattle

Can patter out their hasty orisons.

No mockeries now for them; no prayers nor bells,

Nor any voice of mourning save the choirs,—

The shrill, demented choirs of wailing shells;

And bugles calling for them from sad shires.

What candles may be held to speed them all?

Not in the hands of boys, but in their eyes

Shall shine the holy glimmers of good-byes.

The pallor of girls' brows shall be their pall;

Their flowers the tenderness of patient minds,

And each slow dusk a drawing-down of blinds.

 

 

 

Walt Whitman (1819-1892) arbetade som sjukvårdare under det amerikanska inbördeskriget. Det han tvingades vara med om under den tiden fick honom att skriva diktsamlingen "Drum-Taps" (1865). Här den sista versen av den kända dikten Beat! Beat! Drums!

 

Beat! beat! drums!—blow! bugles! blow!

Make no parley—stop for no expostulation,

Mind not the timid—mind not the weeper or prayer,

Mind not the old man beseeching the young man,

Let not the child’s voice be heard, nor the mother’s entreaties,

Make even the trestles to shake the dead where they lie awaiting the hearses,

So strong you thump O terrible drums—so loud you bugles blow.