Ett försök till sammanfattning

Malina är en svår bok- minst lika svårt blir det för mig att formulera tankar kring den. Jag vet inte ens om det går.

-
Främlingskap, utsatthet, dödslängtan- så ekar det från sidorna. Där är Ivan- älskaren- en tämligen vanlig och ointressant man, det namnlösa jaget- kvinnan som känner sig utanför både tid och rum och så Malina- den gåtfulle som långsamt förs in på scenen för att till slut inta den helt.
-
Boken är som ett collage- bitar som klistras ovanpå varandra och kanterna känns inte skarpa. Tre delar består den av- den första "Lycklig med Ivan" är den som är minst svårläst (ordet "lätt" hör inte hemma i det här sammanhanget) del två- "Den tredje mannen" är en drömsekvens som är mycket obehaglig att läsa med en förtryckande far, övergrepp.
-
" Malina ska fråga om allt. Men jag svarar utan att ha blivit tillfrågad: Platsen är denna gång inte Wien. Det är en plats som heter överallt och ingenstans. Tiden är inte idag. Tiden finns över huvud taget inte längre, för det skulle kunna vara igår, för länge sedan, det kan vara igen, ständigt, några saker kommer aldrig att ha varit. För denna tids enheter, i vilka andra tider tränger in, finns inga mått och det finns inga mått för de otider, i vilka det som aldrig fanns i tiden spelar in."
-
del tre "om de yttersta tingen" består till stor del av dialoger mellan berättarjaget och Malina.
-
Berättarjaget kan inte leva sitt liv - hon är förtryckt, kväst- och hon låter sig förtryckas och kväsas. Ingen lösning och inget hopp ges. Det ekar så ensamt i denna värld. Det virvlar runt och spiralen går i riktning nedåt.
-
Jag läser följande stycke i Linda Östergaards efterord- för att själv försöka begripa bättre: "Malina är en komplex och i sanning litterär konstruktion, med strukturer, motiv och fragment ur oräkneliga författares verk infogade i sig. På ett sätt värjde sig Bachmann starkt mot skiljelinjen mellan litteraturen och livet, i det att hon gjorde sig fulltständigt öppen för litteraturen, för konsten över huvud taget".
-
Jag vet inte om jag har förstått- vet inte om man över huvud taget ska förstå eller om man bara ska drivas med strömmen av ord- läsa och läsa vidare- låta sig ryckas med bland virvlarna. En sak är däremot säker- Ingeborg Bachmann framstår som sfinxartat gåtfull och oåtkomlig. Med detta sagt känner jag en stark längtan efter att läsa också hennes lyrik.