Under förra året läste jag Henrik Pontoppidans stora roman "Lykke-Per." Nu har jag tagit itu med en av hans kortare romaner "Isbjörnen". Lång novell eller kort roman... på cirka 60 sidor får man en verkligt god, spännande, rolig, sorglig och oförglömlig berättelse om en präst av mycket udda kaliber-" sognepraest til Söby og Sorvad: Thorkild Asger Ejnar Frederik Müller". (Andra prästers skräck, skollärarens fasa och biskopens stora förtvivlan är han, denne man).
Vi får lära oss att känna och förstå Müller- hans barndom och uppväxt var inte lätt- han hade ont om pengar och svårt att lära- Grönland blev räddningen för Müller. På den här tiden kunde man- om man som teologistuderande ville förbinda sig att verka på Grönland- få hjälp med finanserna under studietiden. Grönland blir det så... och här lever Müller upp- han känner sin nytta och han blir den han är skapad att bli.
-
"Over hans hoved hvaelvede sig den dybblå himmel taet besat med store gyldne stjaerner. Ude i öst steg månen langsomt op over fjaeldkammen og lagde et ejendommeligt maelkeagtigt skaer henover den nyfaldne sne. Nu og da kastede et nordlys sig hen over himlen."
"Men heroppe under ispolen levede han et langt och glaederigt liv. Mellem disse fattige, nöjsomme mennesker laerte han en lykke at kende, hvorom han ikke havde drömt, den gang han sad med selvmordstanker på sin tomme kvist i Köbenhavn."
Men... så längtar Müller hem till Söby igen och han får tjänst som sognepraest där. Det blir inte som han tänkt sig... kontrasten mellan hans fria liv på Grönland och det betydligt mer inrutade i Söby blir väldigt stor... (och Pontoppidan skildrar detta med stor humor). Slutet är precis "to the point". (och jag tänker inte avslöja det).
Jag tackar Sören för tipset att läsa Pontoppidans kortromaner. Det kommer jag att fortsätta med! "Isbjörnen" var en synnerligen underhållande berättelse!
2 kommentarer:
Hvor det glæder mig at du synes om Pontoppidan :-)
Åh, da jeg læste dine citater fik jeg straks lyst til at kaste mig over hans noveller igen!
Jag har verkligen fattat stort tycke för Pontoppidan. Han skriver med så mycket humor i allt det allvarliga. Isbjörnen bara älskade jag!
Skicka en kommentar