lördag 30 januari 2010

Tom är död av Marie Darrieussecq


Min mor förlorade båda sina föräldrar vid sex års ålder. Hennes upplevelse av detta har präglat också mitt liv. Det känns som om liemannen vandrat bredvid mig alltid- och gott så- för som människa måste man vänja sig vid döden. Vad som trots allt är svårt att förstå och komma över- är när ett litet barn mister livet.
-
Tom- var bara fyra och ett halvt år när hans liv slutade. Kvinnan i Marie Darrieussecqs hudnära berättelse börjar skriva om sina upplevelser och tankar när Tom varit borta i tio år- först då kan hon ana början på slutet av sitt sorgearbete. (Ett sorgearbete tar egentligen aldrig slut, så känner och tänker jag).
-
Det handlar om sorg, naturligtvis, rå och hjärtskärande sorg. Det handlar också om skuld för Tom dog inte av sjukdom utan på grund av en olyckshändelse. Den här boken går det inte att lägga åt sidan när man väl börjat läsa- man dras in i allt detta hemska- i denna kvinnas outsägliga lidande, trauma och försök till att hitta en väg ut ur kaoset.
-
Jag tycker att det Darrieussecq säger i sin bok är viktigt.Till exempel- känns den här frågan igen- "Sörjer du fortfarande"? Om terapigrupper: "Jag har försökt med olika terapiformer, samtalsgrupper, och jag har inte fått tillbaka Tom". " När man har sorg har man ett arbete att göra, även om man inte alls vill göra det".
-
Jag skulle vilja påstå att varje sida i den här boken förmedlar något oerhört väsentligt- det är en av de absolut bästa böcker jag läst om just sorg. Sidorna är laddade- meningarna är korta och intensiva. Mitt exemplar av boken är en lånebok men det känns som att det här är en bok jag vill äga. Den är ett mästerverk.
-
"Lidandet smäller till. Att Toms kläder och leksaker fortfarande finns kvar men inte han. Att hans tandborste är kvar, just den och inte min son. Att löjliga plast- och pappersföremål fortfarande finns kvar och inte hans lilla friska och muskulösa kropp. Bräckligare än en docka."
-
En nära anhörigs död innebär att ett stort sår öppnas- och hur vi hanterar läkningen är högst individuellt- och- det måste det få vara. Jag har mycket stor förståelse för kvinnan i berättelsen.

1 kommentar:

Bai sa...

Denne fekk eg lyst til å lese. Takk for tips.