Smugglarkungens son

Den här barndomsskildringen läste jag ut i morse (alltmedan vinden ven och mörkret låg kompakt utanför de skallrande rutorna).

-

"Smugglarkungens son" är mycket mera än en biografi över en barndom i Tornedalen- det är en historiebok, det är en bok om ett språks historia och djupa tankar om att tvingas in i två-språkighet (ja till och med tre-språkighet). Att behärska flera språk är gott- men hur vi kommer fram till det målet är inte alltid förenat med positiva minnen eller tankar. Hur det känns att få veta att det man talar är "mindervärdigt" beskriver Bengt Pohjanen mycket väl.

-

Jag tycker mycket om Pohjanens sätt att använda språket - och jag kan bara förstå hans svenska... jag funderar mycket på hur han skulle uttrycka sig på meänkieli (det som kanske felaktigt kallas för tornedalsfinska). Jag tror att det skulle vara mycket vackert.. ....

"Stjärnorna kvittar det som bekant lika om någon föds eller dör, om det inte råkar vara en viktig person från L'attitude Äppelviken. Vem som föds eller dör i L'ugritude Kassa by, i den absoluta marginalen hundrasextio steg från Tornedalen, är förstås av mindre intresse. Alltid medveten om detta har jag ändå haft fräckheten att för länge sedan börja berätta om mig, om oss i denna marginalernas marginal."

-

"Eftersom språket är själens fingeravtryck har jag ingen identitet. Född utan språk vid en gräns i en djävulsförgäten by, som inte ens Nils Holgersson upptäckte, är jag som en kastlös och jag bär de kastlösas outplånliga märke på pannan."

-

I Tornedalen måste man lära sig att läsa av naturen för att överleva- då används alla sinnen. Naturen är- som Pohjanen uttrycker det "en stor bok".

-

Hejdlöst roligt skildrar Pohjanen sitt och systerns möte med "doktor Henriksson"- uttrycket "kasta vatten" är som gjort att missförstås...

En tandutdragning med en mardrömslik bussfärd hem.... beskrivningen av gamla bokskatter som "Himlaharpan"... den alldeles speciella vänskapen med "farfar"-"Isä"... så fint berättad. Jag är mycket tagen av Pohjanens biografi och kommer definitivt att vilja läsa mera om Tornedalen med dess mycket "annorlunda" historia.

-

"Jordfästningen sker söndagen den 24 april 1955 efter högmässan som förstås hålls av prosten. När kistan sänks i jorden går jag och ställer mig så nära kriget jag kan, bredvid tant Elsas man, Hilding, hjälten från Salla. Jag ser att han gråter. Min barndom är slut."