A Work for Poets
-
To have carved on the days of our vanity
To have carved on the days of our vanity
A sun
A ship
A star
A cornstalk
-
Also a few marks
From an ancient forgotten time
A child may read
-
That not far from the stone
A well
Might open for wayfarers
-
Here is a work for poets-
Carve the runes
Then be content with silence.
--
George Mackay Brown var bosatt på Orkney-öarna. Öar har en alldeles speciell lockelse på många människor - på mig också. År 1980 ryggsäcksturistade jag på Orkney. Det var vilt, kargt och "annorlunda". På fotot till vänster "Maeshowe" - härinne finns det gott om graffiti- inristat av vikingar.... (folk har varit sig lika i alla tider.....)
8 kommentarer:
"Carve the runes
then be content with silence"
Well, där har vi en sentens att betänka i stillhet.
Jag har också en längtan till Orkney. Jag har varit på Hebriderna och Skye, men hann aldrig till Orkney (ett litet företag är det ju). Men om jag har tur hör jag till dem som lever och får se.
En ryggsäcksluff där låter underbar! (och lite kall, och tung och blöt...)
Hebriderna (de yttre) hade jag gärna rest till... och ryggsäcksluffen var mycket blöt, och kall... jag upptäckte att det regnade så gott som varje dag i Skottland...
Så fint...
Ingrid: Det var inte de yttre Hebriderna jag var på (men jag försökte få det till det, haha), men dit skulle jag också vilja. Men det ska sannerligen vara mitt i högsommaren!
Vi bodde i tält i Skottland, och blev också inregnade, kan man säga. Men så helt plötsligt kom solen fram, och vi hade några helt fantastiska dagar vid det gamla klostret på Iona. Varmt och underbart! En helt annan glans åt det karga landskapet. Jag ska absolut åka tillbaka. Snart.
Jag åkte till Staffa men ångrar att jag inte valde Iona som har mycket mera att se... på Staffa bor bara får... men Fingals grotta fick jag se i alla fall.... att tälta i Skottland kan nog vara en intressant upplevelse :-)
Fingals grotta, ja det hade varit något.
Själv besökte jag Walter Scotts grav, och promenerade vid River Clyde, och såg det mäktiga vattenfall som spelat så stor roll för romantikens utveckling i England. Det ligger alldeles vid New Lanark, som är en så intressant att jag faktiskt bara måste inkludera en alldeles utmärkt wikipedialänk:
http://en.wikipedia.org/wiki/New_Lanark
New Lanark har numera blivit ett världsarv, och var en av Storbritanniens första textilfabriker. Jag kommer från en familj med textilarbetare på både svärds- och spinnsidan, och har många gånger besökt dammiga bomullsfabriker, så det här var på många sätt en välbekant miljö. Nu spinns ingen bomull här, utan man har byggt ett hotell (där vi sov et par nätter, som omväxling till tältet), och man har byggt ett historiskt museum av hela anläggningen. Socialt var det här ett spännande experiment, där arbetarna fick (förhållandevis) ljusa, och rymliga lägenheter (som skulle vitmenas en gång om året). Där fanns en skola för både flickor och pojkar, och åldersgräns för när barnen fick börja arbeta. En av grundarna Robert Owens reste sedan till amerika och startade det filantropiska samhället Utopia (det gick ju inte så bra för det, men idealismen kan ingen ta fel på).
Okej, jag brukar ju skräna om att jag inte gillar att läsa resebeskrivningar, men detta hindrar mig inte från att skriva dem själv.
Åh så intressant att läsa om dina upplevelser! Och din släkthistoria... nu undrar jag- har du kanske sett BBCs program i serien "Who do you think you are?"- en hel del av de "kändisar" som fick förmånen att "leta släkt" hade rötter i textilindustrin. Jag tror att jag såg de flesta av programmen och de gav i många fall många ganska ruskiga inblickar i textilarbetarnas vardag.
Det där historiska muséet du beskriver verkar vara något alldeles extra.
Det är en häftig plats, det är det (det finns foton via wikipedialänken också).
Nej, jag har inte sett tv-programmet (jag ser inte mycket på tv nuförtiden, och det som det blir är nästan uteslutande svtplay), men det låter spännande. Jag skulle nog ha gillat det hela.
Det är alltså både mina mor- och farföräldrar som är textilarbetare, och så värst spännande tyckte de nog inte att tillvaron var. I samhället där jag växte upp var det också Textilfabriken (med stort T) som var det som allting cirklade runt. Idag är den borta, med produktionen förlagd till Baltikum. Resan som bara är två generationer bort, med mig som arbetar på ett universitet (och snart doktorerat), ja, den är nästan obegriplig att förstå. När jag började på högskolan kände jag inte en enda människa som hade gått där före mig (undantaget några lärare då).
Men nu handlar ju den här posten om Orkney och Skottland! (Och jag måste återgå till arbetet)
Skicka en kommentar