En "skrap" dam

Marie von Ebner-Eschenbach (1830- 1916) var en österrikisk baronessa och författare - hon började sin karriär med att skriva skådespel men övergick så småningom till att författa romaner. Hennes familj tyckte i början inte alls om att hon sysslade med "skriverier"- hon var ju adlig och skulle hålla sig "i skinnet". Maries styvmor måste dock ha imponerats ändå för hon skickade en del av de dikter som den unga flickan hade skrivit till den kände författaren Franz Grillparzer och han blev rejält imponerad. Så började en lång författarbana. HÄR kan man läsa lite mera om Marie.

Hon var en författare av rang och hennes verk går fortfarande att få tag på i nya utgåvor. Det mest populära verket är nog hennes aforismsamling (från 1880). Några exempel:


Allmänna opinionen är slinkan bland opinionerna.

De lyckliga slavarna är frihetens bittraste fiender.

Man kan inte hjälpa alla sa den snåle- och hjälpte inte någon.

Några av Marie von Ebner-Eschenbachs böcker finns översatta till svenska men samtliga är mycket gamla och jag undrar om man får låna hem dem från biblioteket. Att läsa på tyska blir nog det säkraste kortet- men en del av aforismerna har översatts till engelska.

Upp från glömskans mörker: 2

Mycket glad blev jag när jag hittade den här engelska översättningen av valda delar av österrikaren Peter Altenbergs skrifter (eller ska jag kanske säga "prosasnuttar" för han brukade fatta sig kort.).

Det enda som finns av Peter Altenberg på svenska är "Min syn på livet" och den kom ut år 1908. Gissa hur lätt den kan vara att få tag på....

Altenberg (1859-1919) är intimt förknippad med den så kallade wienska cafékulturen. Hans stamlokus var Café Central (han lär ha fått sin post levererad dit till och med). Rik blev han inte på sitt författande och hans judiska vänner kategoriserade honom som en "Schnorrer"- en som alltid lånar pengar (Altenberg var själv av judisk börd). Han var också särskilt förtjust i unga flickor men kanske mer på grund av ren skönhetsdyrkan än något annat.

Porträttet av Peter Altenberg är målat av Gustav Jagerspacher (1909).

“There are only two things that can destroy a healthy man: love trouble, ambition, and financial catastrophe. And that's already three things, and there are a lot more.”   Peter Altenberg

För den som vill läsa mera om Peter Altenberg länkar jag till Kristoffer Nilssons blogginlägg om denne intressande skribent.

För den som vill och kan läsa på tyska finns det mycket att välja på.

Wittgensteins brorson av Thomas Bernhard

Detta är en berättelse om en vänskap men också en berättelse om svek. Jag har läst Thomas Bernhards "Wittgensteins brorson".

År 1967 träffas två män under mycket speciella omständigheter- de råkar nämligen båda vara inlagda på sjukhus- (dock på olika avdelningar (paviljonger). Thomas Bernhard har genomgått en svår lungoperation- Paul Wittgenstein är inlagd på en psykiatrisk avdelning. Bernhard vandrar från sin "paviljong Hermann" till "paviljong Ludwig" och Paul gör sammaledes i motsatt riktning. De gör sjukhusvistelsen uthärdligare för varandra.

"I hela mitt liv har jag inte varit mer rädd för någonting än att falla i händerna på psykiatriska läkare, i jämförelse med vilka andra läkare, också alltid bara olycksbringande, ändå mycket mindre farliga, ty de psykiatriska håller sig i dagens samhälle alltjämt fullständigt för sig själva och immuna och sedan jag i så många år kunnat studera deras skrupelfritt praktiserade metoder på min vän Paul, var min fruktan för dem ännu mycket intensivare".

Vem är galen och vem är frisk i denna värld? Bernhard anser sig minst lika galen som Paul och han tillägger att han dessutom är lungsjuk. Den enda skillnaden mellan honom och vännen är att han, Thomas Bernhard, aldrig har låtit sig fullständigt behärskas av galenskapen - i motsats till Paul.

Vid ett tillfälle reser de båda runt hela Österrike på en dag för att försöka få tag på "Neue Zürcher Zeitung"- trots alla ansträngningar finns icke en enda tidning att uppbringa och Bernhard ondgör sig över flera sidor " Och vid det faktum att vi på så många förment viktiga orter inte fick tag på Neue Zürcher Zeitung, inte ens i Salzburg, flammade allas vår vrede upp mot detta efterblivna, bornerade, bakåtsträvande, samtidig rent frånstötande storhetsvansinniga land. "

De sista sidorna i boken beskriver Pauls sista tid- en tid i allt mer tilltagande förfall och sjukdom. Alla flyr honom- han blir ensam och även Bernhard sviker. "Jag uthärdade hellre mitt dåliga samvete än mötet med honom. ---- Jag undvek helt medvetet min vän under de sista månaderna av hans liv, av lågsint självbevarelsedrift, vilket jag inte förlåter mig."

Bodil Malmsten har skrivit ett mycket innehållsrikt förord. "Wittgensteins brorson" är en bok man vill läsa långsamt, reflekterande - mer än en gång.

Bokförlaget Tranan har gett ut. Översättningen är gjord av Margaretha Holmqvist.

Jag var nog lite övermodig....

så nu får jag bearbeta latmasken i stället. Den österrikiska författarinnan Bettina Balàka (hon närvarade faktiskt på bokmässan, har jag förstått)-har fått mycket beröm för romanen "Eisflüstern"- och eftersom ämnet är (bland annat) Österrike under mellankrigstiden väcktes mitt intresse rejält- och ja... så skaffade jag boken. Den är på 400 sidor. Den är på tyska. Tyskan är INTE alldeles enkel. Någon svensk översättning verkar inte vara i faggorna.... (suck). Det är bara att kämpa på för det här är en bok som är värd ansträngningen.

Jag länkar till Björn Sandmarks blogg (han har intressanta tankar om författarinnan).

Tyskspråkigt- Arno Geiger

"Der alte König in seinem Exil" ligger högt på bestsllerlistorna i Tyskland just nu- en biografi skriven av den österrikiske författaren Arno Geiger. Den boken kände jag att jag var tvungen att läsa (så mer om den så småningom).

Nyfiken som jag är började jag leta för att se om det kunde finnas något i översättning- på svenska hittade jag ingenting- men väl på både danska och norska. "Vi har det bra" (Es geht uns gut) tilldelades Deutscher Buchpreis år 2005.

Arno Geigers böcker kommer jag nog att hålla ögonen öppna för i framtiden.

Karl Kraus

På sista tiden har jag läst en del essäer om det gamla Österrike (läs: habsburgska riket)- och där nämns alltsom oftast en herre vid namn Karl Kraus. Vem var Karl Kraus (ja, det undrade jag också när jag läste för jag visste ingenting om honom). Jo, han var författare-poet- aforistiker- och mest känd som grundare av tidningen "Die Fackel" som hann komma ut i över 900 upplagor. Karl Kraus var frispråkig och minst sagt intensiv och auktoritär. Omdömena om honom växlade mycket på den tid det begav sig. På tyska finns det mycket att läsa av Kraus- och även i engelsk översättning. I Sverige däremot har mig veterligen inte mycket getts ut- men år 1995 kom
" I denna stora tid". Texter ur "Die Fackel" i urval och översättning av Lars Bjurman
Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Jag länkar till David Karlssons recension av boken i GP HÄR. (En bok som man numera bara kan få tag på antikvariskt)- och jag har beställt "I denna stora tid" via fjärrlån. Så ska jag få min nyfikenhet stillad, hoppas jag.

Hur kommer saltet i havet?- eller 70-talet i fokus

Jag har en känsla av att 70-talet börjar komma i ropet igen- lite lagom nostalgiskt och för de som inte var med verkar en viss nyfikenhet vara väckt. Jag har läst en av två fjärrlånade tyskspråkiga (Österrike) romaner från den här tiden. Först ut var "Hur kommer saltet i havet?" av Brigitte Schwaiger. Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om Brigitte Schwaiger förrän jag läste Jürgen Serkes "Frauen schreiben".

"Hur kommer saltet i havet?" blev en verklig hit, en storsäljare när den kom ut 1977. Över en halv miljon människor köpte boken och den satte Brigitte Schwaigers namn på den litterära kartan (men någon lika stor bästsäljare lyckades hon sedan inte åstadkomma).

Det här måste ha varit en kultbok på sin tid- och det är en historia som engagerar- man grips direkt av det här kvinnoödet från första sidan. Boken är skriven i jag-form och som en enda lång berättelse - men med små andningspauser (klart avskilda stycken). Helt klart har romanen mycket starkt självbiografiska drag. Försättsbladets citat anger tonen-

" Just det, alldeles riktigt! Avkoppling! Det är den djupaste meningen! Till avkoppling är de avsedda. Därför är jag också emot de så kallade intressanta kvinnorna. Kvinnor skall inte vara intressanta, de skall vara angenäma." (Arthur Schnitzler, Liebelei).

Det börjar med bröllopet- med stort B. Det som ska vara den stora lyckliga tilldragelsen... men... är det så? Från början förstår vi att här kommer det inte att bli några rosenröda moln- här finns inte några som helst sådana förutsättningar. Snart nog kommer vardagens verklighet att bidra med ännu mera gråskalor och ännu mera tristess. "Varför gifte hon sig med en typ som hon egentligen inte gillade? Varför gifte hon sig med en våning, en TV-apparat och en tvättmaskin i stället för att ta reda på vad hon egentligen ville?" Maken till tråkig tillvaro får man också leta efter- mannen utvecklar sig till att bli både kontrollerande och urtråkig- allt vet han bäst - en riktig kvinnoförtryckare är han. (Dessutom är han elak mot hunden).

"Yrke: hemmafru, står det i mitt nya pass. Snigel hade de lika gärna kunnat skriva. Snigel. Hår: färgat. Ögon: bruna. Särskilda kännetecken: inga, står det i passet. Massor. Det är bara det att man inte ser dem vid första ögonkastet. Särskilda kännetecken: slarvig, orättvis, otacksam, okunnig, orealistisk, olycklig, otillfredställd, lat, elak. Duka, duka av, diska, handla , laga mat, duka, duka av, diska."

Den här kvinnan utvecklas men det är plågsamt och svårt innan hon når sin frigörelse- för fri blir hon till slut. Jag tycker att Brigitte Schwaigers roman håller än- den är fortfarande mycket intressant att läsa och jag tycker att den i allra högsta grad är förtjänt av nya läsare. "Hur kommer saltet i havet?" finns på Bokbörsen och den går givetvis också att låna på biblioteket (även om jag misstänker att det i de flesta fallen då blir fråga om fjärrlån- men den här boken är värd lite väntan).

Översättningen är gjord av Karin Löfdahl. Här länkar jag till en intressant intervju med henne- och det kan vara värt att notera att Karin Löfdahl är den som har översatt de flesta av Herta Müllers böcker till svenska.

Mer om Joseph Roth

Jag har bara läst en enda roman av Joseph Roth men jag har ytterligare en på gång. Den gudarna älskar dör ung, heter det. Joseph Roth blev bara 45 år gammal och dog i exil. Han levde kort och intensivt. Hitler och hans anhang såg till att Roths böcker inte kunde säljas/läsas längre och så blev han gå gott som bortglömd under väldigt många år.
-
Jag länkar till Åsa Nyquist Brandts fina artikel om Roth i Dagens Nyheter. Det verkar som om Joseph Roth håller på att få en mycket välförtjänt renässans- hans "Judar på vandring" har t ex nyligen kommit ut på Atlantis förlag.
-
Om en liten stund ska jag bege mig upp till biblioteket för att hämta min beställda "Radetzkymarchen" - av Joseph Roth.

Isens och mörkrets fasor av Christoph Ransmayr

Jag har läst ut Christoph Ransmayrs "Isens och mörkrets fasor" (som kom ut 1984 och svensk översättning kom 1991, Forums förlag). Jag kunde inte låta bli att tänka på Robert Service's vildmarkspoesi och Thorkild Hansens "Det lyckliga Arabien" under läsningens gång- båda dessa böcker behandlar samma ämne. Längtan efter det outforskade - det okända.... umbäranden och svårigheter- människans totala utsatthet.
-
I juli 1972 lämnade expeditionsskeppet Admiral Tegetthoff Tromsö i nord-Norge och satte kurs österut- bara en månad senare var hon ohjälpligt fast i packisen norr om Nowaja Semlja. Två vintrar tillbringade besättningen ombord på det infrusna fartyget- en ögrupp "upptäcktes" och fick namnet "Franz Josephs land" - efter den Österrikiske kejsaren. Våren 1874 beslöt expeditionsledarna Julius von Payer och Carl Weyprecht att lämna fartyget och man satte kursen söderut. Under svåra strapatser lyckades man till sist ta sig till öppet vatten och expeditionen blev räddad av två ryska tran-skonerter. Den 25 september samma år fick expeditionsdeltagarna ett stort välkomnande i Wien.
-
Ransmayr har skrivit en både spännande och djupt gripande historia om männen som deltog i den här utmaningen- och han har också lagt till en egen berättelse - den om den unge Josef Mazzini som läser om Payer-Weyprecht-expeditionen och blir så tagen att han vill följa i deras fotspår- men... Mazzini blir uppslukad av det oändliga snöhavet och försvinner spårlöst på Spetsbergen år 1981 (Mazzini är en fiktiv person).
-
För mig är det här en bok om vildmarkens absoluta obarmhärtighet, ödslighet och de män som inte kan låta bli att tjusas av den -driften att uthärda naturen- driften att kämpa vidare trots allt lidande. Det är en resa som visserligen har ett mål men det är det mållösa som fascinerar.... polarnattens oändlighet.... tidens upphörande....
-
"Fartygen sjönk. Krönikörerna skrev. Den arktiska världen kvittade det lika" (s 40).
-
"Och vad är polarnattens mörker mot den arktiska himlens ljusstunder? Mot midnattssolen, som genom strålarnas brytning framträder fem-och sexfaldigad i disslöjorna? Mot de bleka hägringarna, mångårdens skimrande väldighet och den fladdrande glansen från norrskenet, som första gången det visar sig får matrosen Lorenzo Marola att sjunka ned på knä och börja bedja högt?" (s.67)
-
Ransmayr har följt loggbok och dagboksanteckningar från expeditionen- och så binder han samman verklighet med fantasi- och skapar en berättelse inte bara om kroppsliga umbäranden utan också om själens längtan och naturens eviga mysterier.
-
Så här skriver Ransmayr i inledningen: "Våra flyglinjer har i rent absurd grad förkortat restiderna för oss, däremot inte avstånden, vilka nu som förr är oerhörda. Låt oss inte glömma att en luftlinje är just precis bara en linje och inte en väg, och att vi, fysionomiskt sett, är fotgängare och löpare."

Passande boktitel idag....

Väldigt passande boktitel som sagt- när jag tittar ut ser jag yrande snö och fallande mörker- jodå, det ger verkligen ishavskänsla... Christoph Ransmayr är österrikare och två av hans böcker har blivit översatta till svenska- och nu gläder jag mig åt mitt ex av "Isens och mörkrets fasor" - Jag har redan läst 50 sidor- och det verkar mycket lovande. Jag har alltid tyckt om att läsa om polarexpeditioner så jag borde få mitt lystmäte här (men detta är en roman även om den baserar sig på verklighet). Ransmayr har läst de autentiska dagböckerna från en österrikisk-ungersk polarexpedition från 1874 och han skildrar samtidigt en enmansexpedition till Spetsbergen omkring 100 år senare. Polarnattens tystnad....kyla... och som det står på bokens baksida "namnlösa avstånd".

Tyskspråkigt- Christoph Ransmayr

Christoph Ransmayr (f. 1954) i Österrike finns högt upp på min lista av "vill läsa"-författare. På svenska finns hans "Den sista världen" (1989) och "Isens och mörkrets fasor" (1991). Båda dessa böcker måste man inhandla från antikvariat (eller låna på bibliotek)- Det är ett elände att god litteratur så snabbt försvinner från bokhandelsdiskarna.

-

Jag hittade ett inlägg av Bärbel Westphal som väl beskriver den styvmoderliga behandlingen av framför allt tysk litteratur här i Sverige. Artikeln har några år på nacken men den är tyvärr aktuell ännu.

"Helkvällsnovell" av Vicki Baum

Helkvällsnovellen visade sig vara ett utdrag ur en roman- vilket absolut inte är någon nackdel (för nu kan jag kanske läsa hela historien!)- Vicki Baum var otroligt produktiv och väldigt många av hennes böcker har också blivit översatta till svenska- de finns fortfarande kvar på bibliotekens magasin men med nya upplagor är det sämre bevänt. Vicki Baum skrev främst så kallad underhållningslitteratur och kanske tycker man att det finns nog av den varan som det är. Vad vet jag.

-

Nu har jag läst utdraget ("helkvällsnovellen") ur tegelstensromanen "Det gråtande trädet" från 1944 och jag känner mig väl underhållen. Det var mycket spännande och jag kommer att fjärrlåna boken så småningom.

-

"Om Vicki Baum skrivit en bok om pappersmassa eller celluloid skulle det betytt att hon velat kvittera en mångårig tacksamhetsskuld. Nu har hon i stället (i "Det gråtande trädet") författat en romantiserad biografi över krigets aktuellaste råvara, gummit. " (från All världens berättare 1:1945 sidan 51)

-

Det kapitel jag läste i går kväll handlade om det syntetiska gummit (låter det tråkigt? det var det inte alls) -jag citerar igen " Det sista kapitlet i denna blodiga historia handlar om det syntetiska gummit, och det avsnitt som här presenteras handlar just om ett djärvt industrisabotage vid en tysk gummifabrik mitt under brinnande krig"

-

Dr Hernried (som kapitlet handlar om) tillhör motståndsrörelsen och har lyckats nästla sig in på I G Farbens stora fabrik i Ruhrområdet. Han lever ett isolerat liv och har (tror han) sopat igen alla spår av sin verkliga identitet. Men... Gestapo är honom på spåren och han får stifta bekantskap med en av deras ökända tortyrkammare.

-

"Den fina nya protesen i överkäken hade slagits sönder. När de slutade att slå Hernried och band honom och tvingade honom att se på hur de misshandlade Buchholtz tyckte han att det var värre än att själv bli slagen, och han hade också en känsla av att detta var något som han upplevat förr och han tänkte: kanske var och en bär inom sig ett intryck av allt mänskligt lidande genom tiderna."

-

Jag kommer att läsa några böcker av Vicki Baum och hennes självbiografi är jag också nyfiken på (Allt var annorlunda, 1963).

Ilse Aichinger

"Die Grössere Hoffnung" från 1948 har mig veterligen aldrig översatts till svenska-men på danska (Det större håb) finns den att beställa (antikvariskt). Boken på bilden (väldigt vackert och mycket passande omslag) har jag lånat på mitt lokala bibliotek- men... jag inser att jag inte kommer att hinna läsa ut innan "deadline"- och jag har beställt på tyska.... "Die Grössere Hoffnung" handlar om en ung flickas kamp för överlevnad under Hitlertiden. Ellen, som flickan heter är halvjudinna (och jag tänker omedelbart på Cordelia Edvardsson). Det här är en berättelse om rädsla, skräck, utsatthet och ett hopp som aldrig kommer att uppfyllas. Jag hoppas få min bok under nästa vecka . Den känns som ett "måste" att läsa.
-
Ilse Aichinger är från Österrike- (född 1921)- Efter Anschluss (Tysklands annekterande av Österrike år 1938) lyckades Ilses tvillingsyster fly till England men Ilse själv tvingades stanna kvar i sitt nazistockuperade hemland tillsammans med sin mor och sin mormor (modern var judinna). Många i moderns familj blev mördade i förintelselägren. "Die Grössere Hoffnung" är till många delar självbiografisk". Jag tycker att det är så synd att den aldrig givits ut i svensk översättning.

Funderar på Vicki Baum

Det får bli "Menschen im Hotel" , hennes stora bestseller, som jag tänker sätta ögonen i. Vicki Baum var på sin tid en typisk "bestseller-författare" men jag är intresserad av henne- och nyfiken. Hon var österrikiska, judinna och så kunde hon hantera harpa. Hon gav upp sin musikaliska karriär när hon gifte sig (för andra gången). År 1932 lämnade hon Tyskland och bosatte sig i USA. Hon blev så småningom amerikansk medborgare och hennes senare böcker är skrivna på engelska. Flera av hennes alster har filmatiserats- mest känd är filmen

"Grand Hotel" där Greta Garbo spelar huvudrollen (filmen bygger på "Menschen im Hotel").

-

Sisådärja! En Vicki Baum på väg...

Nu är jag nyfiken på den här damen- Vicki Baum, alltså. Född i Wien år 1888 och död i Hollywood år 1960. Utbildad harpist. Bosatte sig i Tyskland, som hon lämnade redan år 1932 (Vicki Baum var judinna). Vicki Baum skrev bästsäljare och flera av hennes böcker filmatiserades. Nu har jag "fjärrbeställt" den bok hon slog igenom med- "Hotell i Berlin". Vicki Baum var mycket populär på sin tid och jag vill gärna bilda mig en egen uppfattning om hennes författarskap. Bokmässan år 2011 ska ju gå i det "tyskspråkigas tecken"- då kanske Vicki Baum kan få en liten plats även om hon inte varit nobelpriskandidat.
-
"Grand Hotel. Always the same. People come, people go. Nothing ever happens".
-
Flera av Vicki Baums böcker finns översatta till svenska men de går nog bara att få tag på antikvariskt eller via biblioteken.

Utplåning

Från Utrensning till Utplåning (det låter som en dålig vits)- mitt i all indisk litteratur damp en biblioteksbeställning ner (fjärrlån)- "Utplåning" av Thomas Bernhard. Det retar mig att det är så himla svårt att få tag på Bernhards böcker (jag är väldigt tacksam för att Tranans förlag gett ut tre stycken som fortfarande går att köpa.) "Utplåning" gavs ut år 1993 på Norstedts förlag och är "out of print". (Omslaget är otroligt fult så jag la upp den tyska varianten i stället).

-

Jag har bara läst cirka 50 sidor och den här boken är ganska tjock. Även "Utplåning" inleds med dödsfall (inte bara ett utan tre stycken). Som vanligt ondgör sig författaren över diverse "företeelser" i samhället- på sidan 23 råkar fotokonsten i onåd:

-

" De som fotograferar begår ett av de tarvligaste brott som kan begås i och med att de på sina fotografier gör naturen till en pervers grotesk. Människorna är på deras fotografier löjliga, till oigenkännlighet skeva, ja stympade dockor, som förskräckt stirrar in i deras travliga lins, idiotiskt, vedervärdigt. Fotograferandet är en avskyvärd lidelse, som alla världsdelar och alla befolkningsskikt har gripits av som som de aldrig mer kan bli botade från."

-

Ett försök till sammanfattning

Malina är en svår bok- minst lika svårt blir det för mig att formulera tankar kring den. Jag vet inte ens om det går.

-
Främlingskap, utsatthet, dödslängtan- så ekar det från sidorna. Där är Ivan- älskaren- en tämligen vanlig och ointressant man, det namnlösa jaget- kvinnan som känner sig utanför både tid och rum och så Malina- den gåtfulle som långsamt förs in på scenen för att till slut inta den helt.
-
Boken är som ett collage- bitar som klistras ovanpå varandra och kanterna känns inte skarpa. Tre delar består den av- den första "Lycklig med Ivan" är den som är minst svårläst (ordet "lätt" hör inte hemma i det här sammanhanget) del två- "Den tredje mannen" är en drömsekvens som är mycket obehaglig att läsa med en förtryckande far, övergrepp.
-
" Malina ska fråga om allt. Men jag svarar utan att ha blivit tillfrågad: Platsen är denna gång inte Wien. Det är en plats som heter överallt och ingenstans. Tiden är inte idag. Tiden finns över huvud taget inte längre, för det skulle kunna vara igår, för länge sedan, det kan vara igen, ständigt, några saker kommer aldrig att ha varit. För denna tids enheter, i vilka andra tider tränger in, finns inga mått och det finns inga mått för de otider, i vilka det som aldrig fanns i tiden spelar in."
-
del tre "om de yttersta tingen" består till stor del av dialoger mellan berättarjaget och Malina.
-
Berättarjaget kan inte leva sitt liv - hon är förtryckt, kväst- och hon låter sig förtryckas och kväsas. Ingen lösning och inget hopp ges. Det ekar så ensamt i denna värld. Det virvlar runt och spiralen går i riktning nedåt.
-
Jag läser följande stycke i Linda Östergaards efterord- för att själv försöka begripa bättre: "Malina är en komplex och i sanning litterär konstruktion, med strukturer, motiv och fragment ur oräkneliga författares verk infogade i sig. På ett sätt värjde sig Bachmann starkt mot skiljelinjen mellan litteraturen och livet, i det att hon gjorde sig fulltständigt öppen för litteraturen, för konsten över huvud taget".
-
Jag vet inte om jag har förstått- vet inte om man över huvud taget ska förstå eller om man bara ska drivas med strömmen av ord- läsa och läsa vidare- låta sig ryckas med bland virvlarna. En sak är däremot säker- Ingeborg Bachmann framstår som sfinxartat gåtfull och oåtkomlig. Med detta sagt känner jag en stark längtan efter att läsa också hennes lyrik.

Citat

"Ord börjar sorla i mitt huvud och därefter uppstår ett ljussken, redan flimrar enstaka stavelser till, och ur alla inbäddade satser flyger färgglada kommateckan ut, och punkterna som en gång var svarta svävar som luftballonger under min hjärnas tak, för i boken som är härlig och som jag håller på att hitta fram till ska allt vara som EXULTATE JUBILATE. Om en sådan bok fanns, och en vacker dag måste den finnas, då kommer man att kasta sig på marken, yr av glädje bara efter att ha läst en enda sida, man kommer att göra glädjesprång, man kommer att bli hjälpt, man fortsätter att läsa och biter sig i handen för att inte skrika av lycka, man står nästan inte ut, och medan man sitter på fönsterbänken och läser kastar man konfetti över människorna nere på gatan, så att de häpna stannar upp, som hade de hamnat i en karneval, och man kastar ner äpplen och nötter, dadlar och fikon, som vore det julafton, man lutar sig ut från fönstret utan svindel och ropar: Hör bara, hör! Se bara, se! Jag har läst något underbart, får jag läsa det för er, kom närmare allesammans, det är så underbart!
-
Ingeborg Bachmann: Malina. Översättning: Linda Östergaard. Salamonski förlag.

Några citat ur "Gamla mästare" av Thomas Bernhard

Apropå gnäll och veklagan alltså.... jag är mitt uppe i "Gamla mästare"- (jag väntar med att skriva om boken - jag behöver hämta andan ett tag först).
Här finns inga heliga kor det är då ett som är säkert....
-
" Till och med den tjocke stinkande Bach vid Thomasorgeln var bara en löjeväckande och ytterst pinsam uppenbarelse, det är odiskutabelt."
-
"--- för Wienarna läser inte The Times, de nöjer sig med de mest primitiva och allra mest avskyvärda tidningar som överhuvudtaget trycks i världen i rent fördumningssyfte, alltså verkligen idealiskt passande tidningar för de perversa wienarnas känslo- och själstillstånd."
-
"Mozarts musik är också full av underkjols - och kalsongkitsch, sa han."
-
"Även jag hade dessa lärare med deras perversa flöjtspel och med deras perversa gitarrknäppande, som tvingade att lära mig en stupid sextonstrofig Schillerdikt utantill, vilket jag alltid upplevde som en av de hemskaste bestraffningarna."

Ohjälpligt fast

Utan tvekan- det var marmeladen som avgjorde det. Själsmarmeladen alltså. Thomas Bernhard om Goethe- och plötsligt var det om inte glasklart så i alla fall mindre dunkelt. ("Det gick upp en talgdank" som min gamla matematiklärare brukade säga) Jag hoppade upp på cykeln och for iväg till biblioteket - (igår morse alltså)- norpade åt mig de två böcker som fanns av Thomas Bernhard (Undergångaren och Skogshuggning).
-
Nu är jag alltså fast. Mitt nästa steg blir att beställa "Gamla mästare" som finns utgiven av Tranans förlag (precis som de två andra som jag nämnt ovan). "Johannes" har tipsat mig om att Bernhards tyska inte är så svår så jag försöker mig nog på någon titel på originalspråket också. Jag är lycklig! Jag tycker att jag har hittat en skatt!
-
"Undergångaren" tycker jag bättre om än "Skogshuggning" men båda böckerna är något alldeles utomordentligt bra (för att använda banalt språk). "Undergångaren" har en sorgsen underton som rör mitt hjärta....
-
Bernhard skulle på engelska få epitetet "grumpy" - han ältar och han ältar- men det blir aldrig tråkigt- man blir bara mer och mer intresserad- och språket.....
-
"Jag såg faktiskt den väntade skådespelaren en gång på Burgtheater i en av dessa vidriga engelska societetsfarser, där dumheten bara är uthärdlig för att den är engelsk och inte tysk eller österrikisk och som hela tiden spelats med förfärlig regelbundenhet på Burgtheater under det senaste kvartsseklet, eftersom Burgtheater under detta kvartssekel framför allt specialiserat sig på engelsk dumhet och vant Wiens Burgtheaterpublik vid denna specialisering,.....( S.25 i Skogshuggning)
-
Jag har mycket att se fram emot och 100 sidor kvar i "Skogshuggning" också.