En stor översättargärning

Francis Steegmuller och Barbara Bray har båda bidragit till att göra korrespondensen mellan Gustave Flaubert och George Sand tillgänglig för tusenden (minst). "Flaubert- Sand The Correspondence" kom ut år 1993 i engelsk version och det krävdes två mycket skickliga översttare för att få allt på plats.

Det är över tio års brevväxling som hanterats med varsamma händer och dessutom försetts med ett rikt och praktiskt notsystem (noterna finns på varje sida så slipper man att hela tiden bläddra bakåt). Steegmuller har tagit sig an breven från Flaubert och Barbara Bray har översatt George Sands epistlar. Båda dessa fantastiska "språkgiganter" har nu gått ur tiden men de har lämnat kvar åtskilliga verk som vittnar om deras kärlek till det skrivna ordet.

Jag läser och njuter av varje brev, av de tankar som utbytts mellan två författare av sin tid- så olika men ändå med så stor känsla och respekt för varandra.

Omslaget pryds av Rodins gåtfulla skulptur " La Cathédrale"- två högerhänder som söker varandra. Det kunde inte passa bättre.

Kära Madame

Efter att ha läst ut första delen av Francis Steegmullers urval av Gustave Flauberts brev har jag plockat fram "madamen" från bokhyllan. Madame Bovary har översatts ett otal gånger och jag har 1936 års version (Kjell Strömberg). (Alltså inte versionen ovan).

Flaubert är mycket frispråkig i sina brev- hans rapporter från resan till Egypten och Turkiet (bland annat) handlar många gånger om bordellbesök och med noggranna beskrivningar av vad man hittar på i dessa hus (och även vad som kan bli följderna- inte lika behagligt).

 Det som har fängslat mig mest i breven är Flauberts beskrivningar av hur han kämpar och sliter med Madame Bovary. Han var perfektionist och det tog tid att få allt på plats. När så romanen äntligen kunde publiceras (i avsnitt i tidskriften Revue de Paris år 1856) blev det ett förskräckligt liv. Osedligt! Snusk! Så blev det rättegång och den stackars författaren utsattes för en rejäl smutskastningskampanj av etablissemanget.

Flaubert  blev frikänd och så var hans lycka gjord. Den bespottade boken blev naturligtvis en bästsäljare. Romanen gavs ut i sin helhet i april år 1857.

I januari samma år skriver Flaubert till Alfred Blanche (en högt uppsatt "Imperial official")

This is to inform you that tomorrow, Saturday, January 24, I shall honor by my presence the swindlers' bench in Room 6 of the Criminal Court, at 10 A.M. Ladies are admitted; decent and tasteful dress required.------

If my work has real value- if you find that you have not been mistaken about it- I pity my prosecutors. This book that they are seeking to destroy will survive all the better for its very wounds. They are trying to shut my mouth. Their reward will be a spit in the face that they won't forget.

Flaubert - i tanke och i känsla

Gustave Flaubert (1821-1880) var en flitig brevskrivare och tack och lov finns stora delar av hans korrespondens kvar att läsa (även i översättningar). Jag hittade en engelsk version - det finns två delar och jag går i kronologisk ordning.

Mycket kända är Flauberts epistlar till Louise Colet (1810-1876) - med henne hade han ett passionerat förhållande under några månader men brevväxlingen varade mycket längre. Louise Colet var mycket romantisk och jag skulle vilja säga något överspänd. Det sägs att Madame Bovary har lånat drag av henne. Flaubert tröttnade ganska snabbt på alla uppträden och anklagelser om bristande uppmärksamhet/otrohet i förhållandet. Han begav sig ut på en längre resa till bland annat Egypten för att få andas frisk luft. Louise Colet hittade andra att roa sig med och hon fortsatte att skriva både poesi och romaner.

I oktober år 1846 skrev Flaubert så här:-- "For there are two classes of poet. The greatest, the rare true masters are microcosms of mankind: not concerned with themselves or their own passions, discarding their own personality, they are, instead, absorbed in that of others; they reproduce the Universe, which is reflected in their works, scintillating, varied, manifold, like an entire sky mirrored in the sea with all its stars and all its azure. Then there are others, whose slightest cry is melodic, whose every tear wrings the heart, and who have only to speak of themselves to remain eternal. They might well have been unable to go further had they undertaken any different sort of work; they may lack breadth, but they have ardor and verve; had they been born with different temperaments, they might not have had genius. Byron belongs to this class, Shakespeare to the other."---

Flauberts papegoja

 

En gång hade jag Julian Barnes roman i min bokhylla men den är borta nu, tyvärr och på biblioteket är den redan bortgallrad.

Nå, det får bli den "äkta varan" i stället för papegojan kan man läsa om i den första av de tre berättelserna som har samlats i "Ett enkelt hjärta" - nyligen utgiven av Norstedts förlag (och det är utmärkt att det kommer en ny utgåva av de här små (stora) mästerverken.)

"Ett enkelt hjärta" är titeln på en kortroman eller lång novell och det handlar om den trogna tjänarinnan Félicité och hennes vandring på jorden. Flaubert som blivit kritiserad för sina tragiska och deprimerande romaner av bland andra George Sand hade antagit en utmaning och så (för att framför allt kanske tillfredställa madame Sand) skrev Flaubert sin vackra berättelse om Félicité. Félicité är en enkel kvinna av enkelt ursprung men hon har egenskaper och karaktär som få- och även om hennes liv egentligen är sorgligt i mångt och mycket så reser hon sig över allt- och framstår som en om inte levnadskonstnär så i alla fall en som klarar av att uthärda och ändå hitta och njuta av de få glädjeämnen som kommer i hennes väg. Novellen är så skickligt sammanvävd och Flaubert visar på ganska få sidor att han är en mycket stor författare.

Gustave Flaubert var också en flitig brevskrivare (hans korrespondens lär omfatta över 5 000 sidor) och en hel del av dessa brev finns att läsa i bokform.

”En människa är bara ett litet kryp. Vår glädje liksom vår sorg bör uppgå i vårt verk. Man urskiljer inte i molnen daggens vattendroppar som solen har fått att stiga dit upp!”  (citat från ett brev till Louise Colet).

Det finns en välskriven biografi över Flaubert- (på originalspråket) av Pierre-Marc de Biasi " Gustave Flaubert. Une manière spéciale de vivre (utgiven av Grasset & Fasquelle 2009). Lena Kåreland har recenserat i SvD.

Den eviga dumheten

Ämnet borde vara outtömligt och jag drogs omedelbart till boken som jag hittade bland hyllorna på biblioteket.

"Den eviga dumheten" kom att bli Gustave Flauberts sista roman (och han var inte något extremt produktiv författare).Boken kom ut postumt (1881) och först år 2006 blev den översatt till svenska. (Monika Lundgren). H:ström förlag har gett ut.

Det hela handlar om två kontorister (kopister)- Bouvard och Pécuchet- som ger sig i kast med att beskriva och undersöka mänsklighetens samlade kunskap. Om "borgerlighetens idiotier och de intellektuellas banaliteter" ska detta handla (allt enligt bokens baksida).

Inspirerande information av Hans-Roland Johnsson kan man få här (Svenska Dagbladet).