Caos calmo/Quiet Chaos av Sandro Veronesi

Sandro Veronesis roman "Caos calmo" vann det mycket prestigefyllda Stregapriset år 2006. Boken har även blivit till film och nu är den allstå översatt till engelska, och det tackar vi för.

Jag har läst och svävat runt på sidorna- för det här är det betydligt mera inre handling än yttre- en hel del inre monologer -och boken är på cirka 500 sidor.

"I can't go on. I'll go on" (Becketts kända citat inleder romanen).

Pietro Paladini och hans bror har åkt till havet för att njuta av en fin sommardag- de befinner sig på stranden när de uppmärksammar att två kvinnor håller på att drunkna. Ingen annan verkar reagera men bröderna kastar sig i vattnet och kämpar, sliter och lyckas rädda de nödställda till livet. För detta får de inget tack och de beger sig hemåt- här väntar kaos med stort K. Pietros älskade Lara, mor till hans dotter Claudia 10 år, är död. Ambulanspersonalen har förgäves försökt att återuppliva henne efter ett hjärtstillestånd.

Pietro tappar fotfästet och från om med nu viker han inte från Claudias sida- han parkerar sin bil utanför hennes skola varje dag och där sitter han- betraktar världen- och väntar, tänker och funderar, gör listor i huvudet. Bilen och alla rutiner blir en typ av "snuttefilt", ett skydd mot världen. Det visar sig att arbetskamrater, familj och vänner börjar i det närmaste vallfärda till Pietro där i blien- han (som kanske mest skulle behöva terapin) blir själv som en slags terapeut (om än en ganska frånvarande sådan). Så småningom är det Claudia som löser upp knutarna- och jag tänker inte avslöja slutet.

"Quiet Chaos" handlar om sorg och maktlöshet men ibland blir det kanske lite för mycket för mig med alla dessa inre monologer- detta till trots- "Quiet Chaos" är en roman jag inte skulle vilja ha oläst i min hylla. Jag är mycket intresserad av att läsa mera av Veronesi och jag hoppas att flera av hans böcker kommer i översättning.

("Quiet Chaos" finns att få i pocketutgåva och är utgiven av HarperCollins.)

P S
Boken finns numera också i svensk översättning: "Stilla kaos". Det är förlaget Contempo som har gett ut.

Jag läser en Stregaprisvinnare

Sandro Veronesi tilldelades det prestigefyllda Stregapriset för sin roman "Caos Calmo" - ("Quiet Chaos" ) år 2006. Vicky på bloggen Böcker etc tipsade om boken och att den fanns i engelsk översättning; den har också filmatiserats.

Jag är verkligen glad för detta boktips för det här är en intressant roman- mera om den när den är helt färdigläst (jag har 100 sidor kvar).



PS. Jag kan härmed meddela (januari 2013) att "Caos Calmo" nu finns i svensk översättning. "Stilla kaos" är den svenska titeln och det är Contempo förlag som har gett ut.

Det tog fjorton år....

innan "Fallet Courrier" kom i svensk översättning. (Den engelska varianten kom redan 1999). Man kan ju undra varför det dröjt så länge här i Sverige . I dagens Sydsvenska (och artikeln har inte kommit upp i länkbar form ännu) recenserar Cecila Schwartz Marta Morazzonis fina roman- just den roman jag satt med i solens sken igår- och som jag inte kunde släppa.
-
Den här boken tycker jag förtjänar mycket press och många läsare. Säkert finns den att låna från biblioteken och om man vill läsa på engelska kostar den inte så många kronor.
-
Åter igen väljer Morazzoni att fokusera på en man med "förkrympt själ" (precis som i "I moderns hus"). Tiden : åren runt förra sekelskiftet. Platsen: En mindre ort i Auvergne. Huvudpersonen: Den framgångsrike järnhandlaren Alphonse Courrier. Alphonse är inte bara skicklig som affärsman- han är också mycket stilig. Han stakar ut sin framtid- för honom är livet som ett schackspel- allt går att planera och kontrollera. En perfekt hustru inträder på scenen- två barn följer (som han inte ägnar vare sig tid eller känslor åt). Det finns bara ett litet aber- Alphonse attraheras av fula kvinnor- och han har sedan flera år tillbaka ett intensivt förhållande med den fulaste av dem alla i byn, Adèle. Alphonse tycker att han lever i den bästa av världar och att han har ordnat det mycket bra för sig. Några känslomässiga engagemang vill han inte ha. Men.... livet är inte ett spel, det kan inte kontrolleras- och för Alphonse tar tillvaron snart en helt annan vändning än han tänkt sig. Slutet är precis lika spännande som boken i övrigt- och jag citerar Cecilia Schwartz : "Romanen är ett litet stycke fint kondenserad berättarkonst, som med säker hand överförts till svenska av Ingrid Börge."
-
Missa inte denna italienska pärla! Jag citerar åter Cecilia Schwartz " det blir en paus från samtidslitteraturens fiktionsupplösande tendens".

Jag gillar verkligen Marta Morazzoni!

I vintras läste jag hennes I moderns hus en otäck psykologisk studie av förhållandet mellan en mor och hennes son. Otroligt skickligt hopfogat. Nu har jag läst en bok till av samma författarinna- (mer om den tids nog)- "The Alphonse Courrier Affair"- minst lika välskriven. (Boken finns översatt till svenska.) Jag har suttit som klistrad- på en bänk i marssolens sken. Dammråttor och ogräs fick vänta idag. En sådan bra bok måste man få lov att läsa färdigt först.

Vittjad brevlåda

Det här blev dagens resultat. Äntligen lite italienskt igen! Jag har verkligen längtat. Nu ska jag läsa två böcker av Francesca Duranti. På engelska (i brist på den svenska varan). Fast "The House on Moon Lake" (La casa sul Lago della Luna) finns i svensk översättning- från 1986 och med titeln "Huset vid månsjön" Barbro Andersson har översatt- Forum har gett ut.
-
"The Little Girl" (La Bambina)-kom ut för första gången 1976 och är en självbiografisk skildring av Francescas barndom under andra världskrigets Italien. Fadern var advokat och politiker- socialist- (Paolo Rossi)- och familjen tillbringade 40-talet i en stor och vacker 1500-talsvilla . Jag läser att boken är en hyllning till Francesca Durantis mor som var en mycket modig och stark kvinna.
-
"The House On Moon Lake" belönades med flera litterära priser: Bagutta Prize, The Martina Franca Prize och The City of Milan Prize.

Två gånger Italien och en gång Schweiz

Jag har klickat till mig en trio böcker skrivna på italienska- (och jag måste läsa på annat språk - i det här fallet engelska). Alla böckerna är ganska begagnade men mycket prisvärda. Det är irriterande svårt att hitta italiensk litteratur i svensk översättning.
-
Jag hittade först en roman av Fleur Jaeggy- Fleur Jaeggy är faktiskt inte italienska utan från italiensk-språkiga Schweiz- på svenska finns hon representerad med "Tuktans ljuva år" som översattes år 1994. (Sweet Days of Discipline- på engelska) och en nätt liten sak på bara lite över 100 sidor.


Marta Morazzoni har fått flera av sina böcker översatta till svenska. Den senaste är "Fallet Courrier"- och den har jag alltså hittat i engelsk översättning och i begagnat skick. Mera känd är hon för "Flicka i turban" och "Att uppfinna sanningen".

Francesca Duranti tilldelades Baguttapriset för sin "Månsjön" (svensk översättning 1986) år 1985. Hennes "Little Girl" (La Bambina) handlar om den egna barndomen i Toscana under andra världskriget. Båda dessa böcker tänker jag läsa.

-

Det var ett tag sedan jag läste något italienskt- och jag har ju en utmaning på gång. Bäst att hålla ångan uppe!

Erri de Luca: citat

"I only read used books. I lean them up against the bread basket, turn the pages with one finger, and they stay in one place, so I can chew and read at the same time.

-

New books are petulant. The pages don't stay down after you turn them. They resist and you have to press them flat. Used books have loose bindings. The pages go by without springing back up."

-

Jag läser Erri de Lucas "Three Horses". "A man's life lasts as long as three horses. You have already buried the first".

Erri de Luca är aktuell just nu eftersom hans bok "Montedidio" alldeles nyligen blivit översatt till svenska (en mycket fin bok som jag kan varmt rekommendera).

Min nästa Prix-Fémina--författare

Sandro Veronesi fick Prix Fémina Etranger (2008) för boken "Caos Calmo" eller "Chaos calme" som det blev i fransk översättning (boken erhöll också Stregapriset- 2006). Någon svensk översättning av Veronesis böcker har jag inte hittat. På engelska finns dock "The Force of the Past" och den fick Campiellopriset (2000). Jag slår två flugor i en smäll- Prix Fémina och Italiensk utmaning. ("Caos Calmo" kommer snart ut på engelska)

-

Som synes finns "The Force of the Past" i dansk översättning också. (Sedan 2006......). Med en papegojas tjatighet upprepar jag - varför är det så illa ställt med översättningarna till svenska? Jag morrar dovt.

Den stumma hertiginnan av Dacia Maraini

Med den här boken vann Dacia Maraini det prestigefyllda Campiello-priset år 1990. Den svenska översättningen kom 1994. Jag har läst på engelska (och "The Silent Duchess" finns i billig pocketutgåva).

-

En kvinnas längtan är huvudtemat- längtan och kamp för att få en egen röst. Marianna föds in i en välbärgad familj på Sicilien- det är 1700-tal och i det här samhället måste kvinnorna foga sig. Marianna är dövstum- och redan som 13-åring gifts hon bort med sin morbror "Uncle husband"- hennes lott blir nu att föda barn och att sköta hushållet men Marianna är en envis och sökande kvinna- hon låter sig inte kuvas. I sin tystnad läser hon och lär sig mer om den yttre världen- hon tar till sig upplysningens ideal och blir speciellt förtjust i filosofen David Hume.

-

Dacia Maraini tecknar ett mycket fint porträtt av en annorlunda kvinna- som utvecklas mer och mer för att till slut nå sitt mål- självständighet. Det sker inte utan uppoffringar och umbäranden- men resan dit är oerhört fängslande att följa. Hur Marianna blev stum får vi också veta-och det är en verkligt otäck historia.


-
Den här boken tyckte jag väldigt mycket om och den har gett mersmak för Dacia Marainis författarskap.

Citat från boken:
" To leave a book is like leaving the better part of oneself. To pass from the soft and airy arcades of the mind to the demands of a graceless body always grasping for one thing or another is in any case a surrender: a renunciation of characters one has studied and cared for in favour of a self one does not love, confined within a stupid sucession of days, each day indistinguishable from the last."


David Hume (1711-1776)- just detta porträtt av filosofen har stor betydelse för Marianna.

A jurnata é'nu muorzo- the day is a morsel

Så står det på skylten över Erricos snickeriverkstad. Här arbetar romanens huvudperson och bokens berättar-jag.

-

Om den italienske författaren Erri de Luca har sagts "han är årtiondets författare"- och efter att ha läst hans "God's Mountain" (som finns i svensk översättning "Montedidio"- utgiven på Elisabeth Grate förlag) måste jag instämma i lovorden. Det här är en roman (eller lång novell) som kommer att stanna kvar hos mig länge. Platsen är Neapel och det är sent 50-tal- den nya dekaden ska just till att börja och ryssar och amerikaner är som bäst upptagna med rymdkapplöpningen. För att citera boken "när den ene skickade upp en hund skickade den andre upp en apa". Berättar-jaget är en pojke som är på väg in i vuxenvärlden- han för dagbok över sitt liv och sina intryck.

-

I boken möter vi också Rafaniello den puckelryggige judiske skomakaren som "kommit från någonstans i Europa" (och överlevt kriget)- i hans puckel finns änglavingar och en dag kommer Rafaniello att sväva bort med hjälp av dem. Om neapolitanska säger Rafaniello "Italian is a language without saliva. But Neapolitan's got spit in its mouth that helps you stick your words together".

-

"Each of us has an angel. That's what Rafaniello says. And angels don't travel. If you go away, you lose your angel and have to find another one. "

-

En bumerang, en ung flicka .... en spirande kärlek som också blandas med död ....allt är så fint beskrivet.

-

"I still say my prayers. There's no window inside the closet where I sleep, so while I say my prayer to the Guardian Angel I imagine I'm up by the washbasins with the wide-open sky taking the place of the ceiling."

Det här är en kärleksfylld berättelse- en poetisk berättelse och "Montedidio" tilldelades Prix Fémina år 2002. På svenska kommer snart ännu en bok av Erri de Luca: Dagen före lyckan ( Il giorno prima della felicita )- som ges ut av Akvilon förlag.

-

Det här var min första bok i Prix-Fémina-utmaningen- vilken som ska bli nummer två har jag inte funderat ut ännu. Min uppmaning blir slutligen: Missa inte denna oerhört finstämda lilla roman.

Italienska lästips

Här vidarebefordrar jag fina lästips av Margareta Zetterström :


-

Silvia Avallones bok "Acciaio" finns inte på svenska ännu men kommer ut i tysk översättning nu i vår "Ein Sommer aus Stahl"


-

Lidia Ravera finns också att läsa i finsk översättning- några böcker finns av henne på svenska bland andra : Mitt eget barn (Forum 1981) och Slå ihjäl tiden (Forum 1980)

-

Dacia Marainis "Den stumma hertiginnan" håller jag precis på att läsa så det var extra roligt att lära mera om hennes författarskap.

Giuliana Sgrena-av henne hittade jag "I skottlinjen : den sanna historien om reportern som blev bortrövad, befriad och beskjuten i krigets Irak "(2006, Leopard förlag).

-

Jag önskar mig svenska översättningar av alla de böcker som Margareta Zetterström skriver om!!

Min italienska utmaning fortsätter

Nästa författare blir Dacia Maraini som vann Stregapriset år 1999 för sin bok "Buoi". Några få av hennes romaner har översatts till svenska t ex "Olustens år" (1963) och "Den stumma hertiginnan" (de går bara att få tag på via bibliotek och/eller antikvariat).
-
Dacia Maraini föddes år 1936 och hon tillbringade en del av sin barndom i Japanskt koncentrationsläger för att hennes föräldrar vägrade att erkänna Mussolinis fascistiska styre. (Föräldrarna hade flytt till Japan). Maraini har varit en mycket produktiv författare- över 60 verk har hon producerat- både skådespel och romaner. Hennes senaste bok "Train to Budapest" har fått mycket god kritik och finns översatt till engelska. Det är ytterligt beklagligt att Marainis författarskap inte uppmärksammas mera här i Sverige- hon verkar vara en mycket intressant och läsvärd författarinna. Jag ser fram emot att stifta bekantskap med henne.

Carlo Levi

Carlo Levi- författare, läkare och konstnär (1902-1975). Hans mest kända bok "Cristo si è fermato a Eboli" (Kristus stannade i Eboli- senaste svenska översättning 1981) ligger nu överst i högen på mitt läsbord.

Carlo Levi är en av de författare som Göran Börge har intervjuat för sin bok "111 italienska författare." Börge talar om Levis vänliga blå ögon och om en man med både hjärna och hjärta- "en idealist utan illusioner". Levi föddes i Turin och blev medicine doktor år 1924 (bara 22 år gammal). Under flera år vistades han i Paris där han bedrev konststudier (och han hade mycket ont om pengar). Väl tillbaka i Italien blev han arresterad flera gånger för att han hyste "opassande åsikter". Han fänglades och blev sedan förvisad till Lukanien som var den mest underutvecklade provinsen i Italien. Frigiven blev han först vid den allmänna amnestin efter erövringen av Addis Abeba. Under den tyska ockupationen var han en mycket aktiv medlem av motståndsrörelsen och han tvingades leva under jorden.

"Kristus stannade i Eboli" kom ut 1945 och kan beskrivas som en blandning av självbiografi, etnografisk studie och socialpolitiskt dokument. Boken har blivit en klassiker och den är översatt till ett tjugotal språk. (Jag har läst den i förkortad upplaga för mycket länge sedan- återigen en sådan där "A,B,C eller D-bok"). Jag har boken om Eboli i engelsk översättning- och den ingår i serien Penguin Modern Classics. Jag tycker att det är väldigt synd att det är så svårt att få tag på klassiker här i Sverige- det borde finnas att mycket större klassikerbestånd. Som det är nu måste man anlita bibliotek/antikvariat för att få tag på dessa läsvärdheter. Tänk om man kunde göra som Penguin.... ha ett ständigt lager av världslitteraturens allra bästa böcker tillgängliga till en hyfsat billig penning. Ja, jag kan väl forsätta drömma.... snart blir man väl tvungen att läsa böcker via datorskärmar... (aj, mina gamla ögon).

Himlen är röd av Guiseppe Berto

Guiseppe Berto (1914-1978) fick Campiellopriset år 1964 för boken "Il male oscuro" - hans roman "Himlen är röd" kom ut år 1947 och översattes till svenska 1949. (Albert Bonniers förlag).

Berto tillhör en av de författare som Göran Börge har intervjuat för sin "111 italienska författare". Berto tog värvning som mycket ung i fascistmilisen och han skickades till Abessinien där han kom att stanna i fyra år. År 1942 kom han som inkallad soldat till Nord-Afrika men han blev tillfångatagen av amerikanerna 1943 och skickad till ett fångläger i Texas.

Göran Börge refererar till "Himlen är röd" som en av de bittraste romanerna om krigsårens Italien. Boken har blivit filmad. (Berto skrev den under sin tid i fånglägret).

Handlingen kretsar runt en grupp barn/ungdomar som blivit ensamma när deras föräldrar och anhöriga dödats i bombangreppen över den stad de bor i. Nu lever de bland ruinerna och försöker så gott det går att klara livhanken. Ingenting fungerar under de här åren strax efter kriget och det sociala skyddsnätet är så gott som helt söndertrasat. Vill man ha mat måste man stjäla och flickorna måste prostituera sig. Att läsa den här romanen är som att stiga ner i helvetet. Varje dag är en kamp, en kamp som de här unga människorna är dömda att förlora.

Berto skriver rakt och enkelt- utan krusiduller- det här är ingen svårläst berättelse. Stilen kallas för "poetisk realism"- jo, det tycker jag passar bra. Avsnittet som handlar om bombningen av staden tycker jag är kusligt välskrivet.

"Hundratals flygplan hade flugit hela natten för att nå den lilla staden. Varje plan hade sin besättning, varje man sin uppgift. Piloter, spanare, radiotelegrafister, bombfällare. En vältränad personal som inte svek.---- Spanarna tittar ner och känner igen orterna som de studerat på kartor under förberedelserna för flygningen. Nu följer de järnvägslinjen. Där framme syns stationen inte större än ett paket cigaretter med knippen av spår och viadukter. Där ett stycke längre bort måste järnbron över floden ligga.------ Och man bryr sig inte om att i husen bor människor, många människor. Den lilla staden har över hundratusen invånare, nu när så många flyktingar från städerna i grannskapet tagit sin tillflykt hit. Över hundratusen människor gripna av skräck. De har sett ljusen och hört motorerna och förstått. Men de andra uppe i luften tänker inte på detta. De vet ingenting om människorna som de gör sig redo att döda. De vet inte hur de talar och hur de lever, med vilka förhoppningar och vilka olyckor. De har aldrig sett dessa hundratusen personer."

När jag läser minns jag hur min mamma berättade om en resa hon gjorde till Schweiz med buss - det var 1946. Bussen gick rakt ner genom ett fullständigt sönderbombat Tyskland. Mamma sa att det bara fanns ruinhögar kvar av en gång blomstrande städer. Varje gång bussen stannade rusade skockar av tiggande barn fram för att kanske få någon matbit. Mamma hade bara sockerbitar att ge- hon glömde aldrig dessa trasiga, magra barn och det som etsade sig fast på hennes näthinnor den gången för många år sedan har jag nu kvar i mitt minne. Giuseppe Berto har skrivit precis som det var.

Italiensk utmaning - Giuseppe Berto

"Il cielo è rosse"- det låter vackrare på italienska. Igår kunde jag hämta den här fjärrbeställda romanen och jag har börjat läsa. Det kommer att bli sorgligt tror jag... Berto tillhör en av de författare som blivit intervjuade av Göran Börge i boken "111 italienska författare"- jag återkommer med några rader om detta. Min lånade bok har rest långväga.... ända från Umeå. Nog är det fantastiskt med fjärrlåneservicen!

Bukovina!

Den lilla bruna biten i övre högra hörnet... och nu har jag alltså kommit hit med hjälp av Claudio Magris. Han skriver om några författare från den här delen av det gamla habsburgska riket- Paul Celan, Gregor von Rezzori (1914-1998) och Manès Sperber .

-

Jag fastnar för Gregor von Rezzori som verkar ha varit en mycket "free spirit"- medborgare i ett antal länder för att till slut bli statslös. Många språk behärskade han och han var kunnig i mycket. Jag vill gärna läsa något av honom- kanske Maghrebinian Tales som handlar om ett fiktivt land men som egentligen är en berättelse om Bukovina och dess särart.

Von Rezzori verkar vara mest känd för sin "Memoirs of an Anti-semite" som kom ut 1969- Jag citerar Elie Wiesel "Rezzori addresses the major problems of our time, and his voice echoes with the disturbing and wonderful magic of a true storyteller".

Och.... den här titeln lockar också "Guide for Idiots through the German Society" (1992)

Bukovina har en mycket intressant historia som jag ska försöka att läsa och lära mer om- så snart jag hinner.

En vald dikt av Carducci

Sankt Martins dag

I duggregn upplöst, dimman
klippspetsarna begjuter,
och västanvinden tjuter,
och hafvet skummar vildt:

i byn, längs alla stigar,
från fat, där drufvor jäsa,
når vinets doft vår näsa
och stämmer sinnet mildt.

Vid vinstocksbrasans flamma
ett väldigt stekspett gnisslar,
och jägarn munters hvisslar
och ser från tröskelns sten

likt landsförvista tankar,
af kvällskyns glöd begjutna,
de svarta fåglar, slutna
i flockar, flykta hän.

(Översatt och tolkad av Aline Pipping, 1894)

Jag har valt att behålla den gamla stavningen. Dikten finns även på italienska här.

Carduccis dikter är kanske inte riktigt min favoritlektyr men jag är glad att ha hittat den enda? svenska översättningen av dem. Just "Sankt Martins dag" verkar vara en av de mera populära av hans alster- om man kan döma av det man hittar på nätet (då förstås på originalspråket). Jag är tacksam att boken fanns kvar på biblioteket (den kommer faktiskt från Malmö....).

Hämtat från biblioteket

En mycket liten volym med valda dikter av Giosué Carducci finns nu på mitt läsbord. (Albert Bonniers förlag, 1894). Det är verkligen med andakt jag håller i den här boken. Den inleds med en "lefnadsteckning" - Aline Pipping har översatt och även bidragit med den korta biografin. Så här beskriver hon poetens yttre företräden:
-
" Carducci är liten till växten och något fetlagd, hans svarta , djupt liggande ögon gnistra som eldkol, och i det svarta täta och starkt krusiga håret och skägget av samma färg blanda sig rätt många silfverstänk. Den nervösa rösten, de snabba åtbörderna och ansiktets starkt svällande ådror vittna om ett ytterst häftigt och lätt uppbrusande lynne, men kring mun och ögon leker ett nästan barnsligt drag af hjärtegodhet."

Carducci fick Nobelpriset år 1906.

Wachau - en dalgång fylld av kultur

Idag färdas jag in i Wachau med hjälp av Claudio Magris. Trettio kilometer lång är dalen och den är numera listad som "Världsarv". Magris börjar sin resa i staden Linz där han gör ett längre uppehåll. Linz var staden som Hitler ville omvandla till något gigantiskt- något verkligt överdådigt och Albert Speer skulle hjälpa honom. Hitlers besatthet visste här inga gränser. I Linz skulle han tillbringa sin ålderdom, hade han tänkt. Av detta blev så klart intet.

I Linz bodde under många år den österrikiske författaren Adalbert Stifter (1805-1868). "I sitt hem ägnade han sig åt att skriva, vårda sina krukväxter, framför allt kaktusar, och han reparerade och polerade möbler, till exempel skrivbordet som än idag står kvar i hans rum". (s 125-126). Några av Stifters böcker har blivit översatta till svenska: "Kondoren och Vilda blommor" (1980) och "Brokiga stenar- ett urval" (1949 och 1968).

Så tar Magris oss med till modern tid och berättar om koncentrationslägret Mauthausen - där dog över etthundratiotusen fångar. Magris går ner för den så kallade Dödstrappan som ledde ner till Mauthausens stenbrott (186 trappsteg) - här bars och släpades kvarnstenar upp- om man inte orkade med sin börda dödades man av SS-soldater som stod redo med påkar och pistoler. Jag citerar: "På denna trappa känner man rent fysiskt hur överflödig individen är, hur lätt han kan förintas och försvinna, som om han vore en dinosaurie eller en okapi, ett utdött eller utdöende djur."

-

På bilden Schloss Artstetten- Habsburgarnas sommarresidens. Nu är det också ett sista vilorum för ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru Sophie. I slottet (fyllt av minnessaker och foton/porträtt) kan man bilda sig en uppfattning om vad för sorts man Franz Ferdinand var.

-

Sista anhalten i kapitlet om Wachaudalen är Kierling. Här, i ett hus på Hauptstrasse 187, dog Franz Kafka den 3 juni 1924.

-

Jag tycker om Magris sätt att skriva- det är "vindligt"- precis som floden - och han gör inte bara nedslag i litteratur- här finns krigsherrar, konstnärer, musiker- ibland blir beskrivningarna väldigt detaljerade men alltid väcker Magris läsarens intresse för att lära mer- och jag känner att jag gärna skulle vilja göra en sådan resa, jag också.... väl påläst då förstås och med gott om tid. Ja, det går ju alltid att drömma..... Jag fortsätter resan mot huvudstaden och Café Central.

En resa längs Donau

Jag låter mig föras längs floden med Claudio Magris som ciceron- nu har jag hamnat i Ulm- på Donaus norra strand och i delstaten Baden-Württemberg. Känd för sin kyrka- den med det högsta tornet i världen (det syns vida omkring).

-

Runt Ulm har det stått många fältslag och här besegrade Napoleon Österrikarna år 1805. Detta var förmodligen början till det Habsburgska rikets sönderfall.

"I Ulm spirade ett av den tyska själens vackraste blomster. Hans och Sophie Scholl, de båda syskonen som arresterades, dömdes till döden och avrättades 1943 för sin kamp mot Hitlerregimen, var från Ulm och idag bär ett gymnasium deras namn." --- "De var unga, de ville inte dö och det gjorde dem ont att lämna detta härliga liv, som Sophie lugnt sade på avrättningsdagen, men de visste att det fanns sådant som har ett högre värde än livet och att livet blir värt att leva först när det tjänar ett högre syfte som lyser upp och värmer det som en sol. Därför gick de lugnt och oförskräckt döden till mötes, för de visste mycket väl att denna världens furste redan var dömd." (sid 69).

Den 18 oktober 1944 ägde en begravning rum i Ulm-inte vilken begravning som helst utan en statsbegravning. Fältmarskalk Erwin Rommel hyllades av en stor folkmassa som inte hade en aning om hur han egentligen dött. Han blev tvingad att begå självmord eftersom det hade upptäckts att han var inblandad i det så kallade 20-juli-attentatet.

Magris skriver också om något så osannolikt som ett brödmuséum- också i Ulm.

Nu fortsätter jag resan i riktning mot Dillingen.