Potters Bar

En idyll i Potters Bar foto: Rob Farrow

"We had no foreboding. We were going to Cambridge to a party for a friend's 80th birthday. We took a taxi to King's Cross and rolled our overnight bag to the semi-derelict part of the station that trains to Cambridge and King's Lynn depart from, bought first-class tickets as a small indulgence, a fitting prelude to a party, and caught the 12.45 train. We were in plenty of time to settle ourselves into seats, take out our various newspapers, books, magazines, the New Statesman, the Spectator.
We had spent the evening before discussing what we had organised for the months after the party in Cambridge: visiting Beate in Munich, eight weeks or so in Greece, working and swimming, a cruise to the Arctic, an autumn trip to see our New Zealand family. Perhaps we were both contemplating these future plans as we smiled at each other. Congratulating ourselves on successfully setting out on the first journey of a busy year?
That was the last time I saw you, the last thing I remember. I was in total blackness."

Det var den 10 maj år 2002 och författarinnan Nina Bawden var på väg till Cambridge med sin man Austen Kark. De hade satt sig bekvämt tillrätta i vagn fyra (den sista vagnen på tåget) och såg fram emot en behaglig resa genom ett grönskande landskap. Klockan var fem i  tolv när det ofattbara inträffade. Tåget spårade ur vid stationen Potters Bar i en mycket hög hastighet (97 miles i timmen). Den sista vagnen var den som fick ta den största smällen och sju personer dog i kraschen (76 skadades.)

Det visade sig sedan att olyckan berodde på bristande järnvägsunderhåll- men att få de ansvariga att erkänna detta kom att bli oerhört svårt. Alla skyllde på alla och de som mist sina anhöriga och de som skadats svårt fick inte mycket hjälp. De sveks av politiker och andra makthavare.

Nina Bawden har skrivit om allt detta i boken "Dear Austen" - en "J 'accuse"-skrift i brevform som samtidigt är en kärleksförklaring till den döde maken. Nina Bawden blev själv mycket svårt skadad i olyckan och jag kan inte annat än beundra hennes styrka och envishet. Hon gav inte upp utan hade satt sig för att de ansvariga skulle krypa fram ur sina hål och stå till svars- Skadestånd skulle också betalas ut. Hon skriver om ett förändrat samhälle- det samhälle som hon var med att bygga upp visar sig inte existera längre

"Snakehead companies are not real companies with real purposes: they exist only to make money and like hyenas and jackals that tidy up rotting meat, relieve governments of burdens they prefer not to carry. And in the end they cost the taxpayer more than if they were publicly funded." (s.80).

I det exemplar av boken som till slut hamnade i min brevlåda hittar jag ett tidningsurklipp (så många begagnade böcker bjuder på överraskningar) från år 2011. Där kan man läsa att "Network Rail faces criminal proceedings over the Potters Bar train crash. Ilskan och irritationen var stor bland de som drabbats- nio år är en mycket lång tid att behöva vänta på resultat.

Nina Bawden gick bort år 2012 och förutom "Dear Austen" lämnade hon efter sig en mängd fina romaner och barn-och ungdomsböcker (en del finns översatt till svenska).

Poeten Danielle Hope skrev en lång dikt om tågolyckan- här några rader ur den:

--- And no one expected the connection to fail
no one expected the train could crash
with passengers spilled across the rails
and families clutching ripped cases
The line silent with terror and death.

Jag tänker att svenska järnvägar av idag nog lämnar en del övrigt att önska vad gäller säkerhet och framför allt underhåll.