Årets sista läsupplevelse

 

kommer förmodligen att för min del bli "Förtvivlande människor" av Paula Fox. Det handlar om 1960-talets sista år och om hur världen håller på att förändras. Alla kan inte följa med i svängarna och när man känner hur väggarna utanför börjar krackelera kan även den inre tryggheten (må vara att den är ytterst tunn) helt slås i spillror. Mera om den här romanen så småningom (det finns redan en hel del bloggat om den)

 

 

 En av de författare som jag läste en del av under det nu snart gångna året var Elizabeth Bowen- i Frankrike ges hennes böcker ut på nytt och här hennes "The Death of the Heart" i fransk version med ett mycket tilltalande omslag.

 Tänk om man kunde ge ut Bowens böcker på nytt även här i Sverige...  en önskan från mig i nyårstid.

Mannen från västern

Sherwood Anderson (1876-1941) var född och uppväxt i Ohio och han kom att tillbringa en stor del av sitt liv där också. Anderson har inspirerat flera av de verkligt "stora"- Hemingway, Faulkner, Steinbeck och också Amos Oz.

Mest känd är han för sina noveller och i samlingen "Winesburg, Ohio" kan man få ett av de bästa smakproven.

Min franska brevvän S. skickade mig ett häfte med nyutgåvor i "Le livre de poche" och det är alltid intressant att se vilka böcker som blir översatta i andra länder. I Frankrike är utbudet ett annat än vårt och jag noterar flera fina utgåvor av klassiker.

Bland dessa Sherwood Anderson's roman från 1920 "Poor White" som blev översatt till svenska år 1928 med titeln "Mannen från västern" (och sedan har den boken troligen fallit i stor glömska här).

Handlingen är förlagd till Mississippi/Missouri och som titeln anger handlar det om det "folklager" som ofta och mycket nedsättande kallas för "  poor white trash" i romanen representerad av Hugh McVey.

   "Hugh McVey was born in a little hole of a town stuck on a mud bank on the western shore of the Mississippi River in the State of Missouri. It was a miserable place in which to be born. With the exception of a narrow strip of black mud along the river, the land for ten miles back from the town - called in derision by river men "Mudcat Landing" - was almost entirely worthless and unproductive. The soil, yellow, shallow and stony, was tilled, in Hugh's time, by a race of long gaunt men who seemed as exhausted and no-account as the land on which they lived. They were chronically dis-couraged, and the merchants and artisans of the town were in the same state. The merchants, who ran their stores - poor tumble-down ramshackle affairs - on the credit system, could not get pay for the goods they handed out over their counters and the artisans, the shoemakers, carpenters and harnessmakers, could not get pay for the work they did. Only the town's two saloons prospered. The saloon keepers sold their wares for cash and, as the men of the town and the farmers who drove into town felt that without drink life was unbearable, cash always could be found for the purpose of getting drunk. "

En bortglömd klassiker

Ännu en, ska jag väl säga. Om Ford Madox Ford vet jag inte särskilt mycket men för många år sedan läste jag  hans "The Good Soldier"- jag kommer inte ihåg mycket av handlingen, tyvärr. Nu har hans romanserie "Parade's End" (fyra delar ) åter kommit i rampljuset eftersom BBC har gjort TV-serie på den med många fina skådespelare i huvudrollerna. (Tyvärr kommer serien inte att visas på svensk TV).

Tiden är förlagd till åren kring första världskriget och huvudpersonen är Christopher Tietjens, en ung man från samhällets övre klasser. Man får följa hans öden både före, under och efter kriget (som han alltså överlever). Peter Landelius skriver utförligt om romansviten  här. (Dixikon).

Charlotte

 Jag har läst David Foenkinos Renaudotprisbelönade roman "Charlotte". Boken finns ännu inte i svensk översättning men jag är övertygad om att det snart kommer en sådan- det här är en roman som bör läsas av många.

Foenkinos säger att han har velat skriva om Charlotte Salomon i många år men han har inte känt sig redo och inte vetat vilken form han skulle "attackera" henne med- men så plötsligt gav det sig och så blev det en recitationsroman (heter det så?) - texten har ett mycket poetiskt utseende och språket (jag har läst på franska) är inte svårt att tillägna sig. Däremot är det hjärtskärande och enormt berörande att läsa om detta kvinnoöde.

Charlotte Salomon (1917-1943) var dotter till en judisk läkare och hon uppkallades efter sin mors döda (genom självmord) syster. Även modern, Franziska, skulle komma att ta sitt eget liv men om detta talade man inte i familjen och det var först som vuxen som Charlotte fick reda på sanningen.

Hemmet var välbärgat och efter moderns tragiska död fann Charlottes far, Albert, en ny kvinna att älska och allt såg ut att vara på rätt väg. Så kom det bruna maktövertagandet. Mot alla odds och trots detta lyckades den extraordinärt begåvade Charlotte få en plats på Vereinigte Staatsschulen für freie und angewandte Kunst  i Berlin- året var 1936.

Kristallnatten (1938) Målning av Charlotte Salomon.

Charlotte vann dessutom ett fint pris (ett pris som hon tvingades avstå från eftersom hon inte var "arisk". ) Hon insåg också att hon inte längre kunde stanna kvar i Tyskland och hon tog sin tillflykt till Frankrike där hennes morföräldrar funnit en fristad.

År 1943 togs Charlotte till fånga och sattes på ett tåg till koncentrationslägret Auschwitz. Hon var då gravid och man antar att hon mördades samma dag hon anlände.

David Foenkinos har tecknat ett ömsint och starkt porträtt av en kvinna som tvingades växa upp under en fasanfull tid och hon lyckades ändå skapa något vackert i allt det hemska som omgav henne. Man skonas inte från otäcka scener i den här boken- man kan känna den jagades rädsla och fasan i att leva under konstant dödshot genom sidorna. Foenkinos lyckas också skildra den kärlek och den passion som Charlotte hade och visade- hon var i sanning en kvinna av eld och blod.

Où est la vie?
Où est le thêatre?
Qui peut connaître la vérité?

Charlotte Salomon i Frankrike

En julklappsbok

 Jodå, tomten var snäll i år också och det blev en del hårda paket. När det är kallt och ruggigt utomhus kurar man lämpligen ihop sig i ett soffhörn (eller i en fåtölj) med en god bok och kanske en rykande  kopp med te. Engelsk fruktkaka till det och den där alldeles speciella jultrivseln infinner sig direkt.

Jag läser i Kristoffer Leandoers välskrivna bok om symbolisterna och deras värld. Här finns så mycket att lära och inspireras av. I kapitlet med rubriken "Främlingskapets huvudstad" hittade jag några rader om författaren Eugène Sue (1804-1857).

Sue var en populär författare under sin tid och det finns en hel del svenska/engelska översättningar av hans många verk- tyvärr är de flesta av dem mycket gamla men jag tror att man kan läsa en del via projekt Gutenberg.

År 1843 kom "Paris mysterier" ut och här skildras Paris som en farlig plats, en plats fylld av skrämmande scener och människor "vid sidan av".

Anna de Noailles (1876-1933)

Leandoer skriver att den stora litterära epoken för parisisk hemlöshet måste vara det förra sekelslutet. Många av de böcker som skrevs under den här tiden hade "främlingar" som författare, främlingar som skrev på franska (d v s ett andra språk). Här finns t ex Strindberg (En dåres försvarstal) och Oscar Wilde (Salome). Anna de Noailles var från Rumänien och hon gjorde sig mest känd med sina dikter.

Leandoer avslutar kapitlet med att säga att symbolismens rätta tempus och egentliga hemland är det frånvarande Nuet. "Tänk att det alltid ska finnas ett Före och ett Efter men aldrig ett varaktigt Nu!" (s.88)

Anna de Noailles kan man läsa mera om i ett "eget" kapitel i denna utmärkta bok.

God Jul!

Nu blir det en paus här på bloggen för att fira julefrid med både god mat och förhoppningsvis också en hel del läsning. (Jultomten har kommit med några hårda paket.).

 God Jul önskar jag er alla!

Vägen till Edmund Gosse

Den brittiske poeten, författaren och litteraturkritikern Edmund Gosse (1849-1928) här porträtterad som barn tillsammans med sin far,

Edmund Gosse är kanske mest känd som litteraturkritiker (och som överhusets bibliotekarie) men han skrev också många vackra dikter. En av dem hittade jag delar av i K.G. Ossiannilssons självbiografi "O gamla klang och jubeltid" från 1945. Om Ossiannilsson ska jag inte orda så mycket - biografin beskriver en självcentrerad och ganska narcissistisk man som inte gör mig särskilt sympatiskt inställd ( Under en USA-resa  drar sig författaren till exempel inte för att ockupera hotellvåningens enda badrum (och toalett) för att varje morgon ta sitt "nödvändiga" morgonbad. Att det finns gäster som är kissnödiga struntar han högaktningsfullt i. - Ombord på ett tåg får han för sig att han måste pollettera sitt bagage precis innan avgången och så får konduktören ha besvär och stress med detta plus att tåget blir försenat. Bara några exempel- listan kan göras längre).

Här så de sista verserna i Edmund Gosse's långa och vackra dikt till liv och död.

I do not hunger for a well-stored mind,
I only wish to live my life, and find
My heart in unison with all mankind.

My life is like the single dewy star
That trembles on the horizon's primrose-bar,--
A microcosm where all things living are.

And if, among the noiseless grasses, Death
Should come behind and take away my breath,
I should not rise as one who sorroweth,

For I should pass, but all the world would be
Full of desire and young delight and glee,
And why should men be sad through loss of me?

The light is dying; in the silver-blue
The young moon shines from her bright window through:
The mowers all are gone, and I go too.                             

Dikten i sin helhet kan man hitta här.

Spanskt- en duo

Det finns listor i Spanien också (så klart) över årets mest lästa och mest omtyckta böcker. Tyvärr behärskar jag inte spanska så jag får vackert vänta på (eventuella) översättningar till annat språk.

Javier Marías "Asi empieza lo malo" ( Thus bad begins- på engelska) skulle jag se fram emot att läsa och det kan nog hända att det blir en svensk översättning.

Antonio Munoz Molina har kommit ut med  "Como la sombra que se va" under året som gick och den har fått mycket positiv press. En hel del av Muñoz Molinas böcker finns faktiskt i svensk översättning så det finns möjligen hopp även här om en svensk version. Boken knyter trådar till mordet på Martin Luther King och den man som fälldes för brottet- James Earl Ray.

2014 års bästa (ett litet urval)

Det finns många listor så här års över "årets bästa böcker". Jag har valt att snegla på den som tidningen "The Guardian" har publicerat. Den listan blir lång och jag har för min egen del valt ut ett fyrtal som jag tror att jag kommer att läsa så snart jag hinner.

"H is for Hawk" handlar om Helen Macdonalds "vänskap" med duvhöken Mabel. Originellt både för valet av djur (fågel) och för att jag tror att Mabel behandlas på ett varsamt sätt av författaren (både rent konkret och som huvudperson i en bok). Språket har beskrivits som poetiskt- och ja, jag blir väldigt nyfiken på den här boken.

 

En fiktionaliserad biografi om en av Englands mera namnkunniga författare: Edward Morgan Forster. Damon Galgut är en sydafrikansk författare.

 

 

Det var förmodligen inte särskilt lätt att vara gift med Ernest Hemingway (och han hade ett antal fruar). Naomi Wood har skrivit om dem (och främst om den sista av dem) i "Mrs Hemingway".

Lite om leendets historia (i Frankrike) skriver Colin Jones om i sin "The Smile Revolution" "A Cheshire cat of a book" enligt recensenten (Kathryn Hughes)..  Visst är omslaget vackert (från en målning av madame Vigée Le-Brun.)

Lilla klokboken

Johan Henric Kellgren (1751-1795)

I min hand just nu "Lilla klokboken- tusen kortfattade klokheter" samlade av Olle Hammarlund (Rabén & Sjögren, 1973).

Under rubriken "Fån" hittar jag det här:

Så varnade en Mor sin Son
från första stunden han fick tänder:
Min kära Gosse, blif ett Fån,
så går dig allting väl i händer!

(J H Kellgren)

med associationer till det ovanstående - och rubriken är "Förhönsning"

Allting är förhönsat, fördummat, förbjäbbat.

(August Strindberg, En blå bok I)

Ganska rolig är den här:

Bysthållare

Nogle mennesker har det som brystholdere,- de skjuler sannheten bak en falsk opstemthed.

(At taenke sig, Politiken, 1950-talet).

Vad är en liten klassiker?

"Minor Classic" är ett engelskt begrepp och om detta och lite till kan man läsa i Olle Hammarlunds bok "Samtal på jorden".

Böcker är inte en färskvara- även om man kan tro det när man går in i en så kallad bokhandel av idag. (Nå, det finns förstås undantag). Hammarlund skriver så här: "Nu är den klassiska litteraturen som de odödligas himmel: dit kommer inte många, och de som väl kommit dit lever ett tyst och ensligt liv."

Definitionen på en "mindre klassiker" så: "benämning på ansedd författare eller ansedd bok som utan att räknas till de stora klassikerna dock har ett förblivande värde."

Så ger Hammarlund oss en del exempel: Strindbergs "Inferno" räknas som en klassiker men hans "Konsten att meta" är en mindre klassiker. Frank Hellers "Storhertigens finanser" bör också kunna räknas till de mindre klassikerna, anser Hammarlund.

"Många författare som tror sig skriva för evigheten finner intresset ta slut efter jul. --- Det är vanskligt med det eviga livet. Trava modet i hälarna har sina risker, ty modet ändras och vad som är konst i dag är okonst i övermorgon. Ragnar Josephson hade en gång en tänkvärd formulering: "Så paradoxala äro konstens lagar, att Odödligheten, högtidligt skildrad av en djupt filosofisk mästare, kan visa sig vara död, strax innan den blivit skapad, medan Tillfälligheten, liksom på lek fångad i de flygande lockarna, kan bestå för alla tider"

Så skrev alltså Olle Hammarlund år 1971.  "Samtal på jorden" var hans femte bok och andra essaysamling. På baksidan av bokomslaget läser jag:

OLLE HAMMARLUND
har skapat åt sig en egen genre i den svenska bokvärlden. Här är en mognad man som lekfullt hanterar överraskande kunskaper och generöst och självklart ger munter och tänkvärd information på en klar och genomskinlig prosa. Han är kvick och tankfull. Han är opretentiös och mänsklig, han är helt sig själv. Han kan läsas av alla. Och så detta sällsynta: han tål att läsas om.

Om drömda middagar och sillatåg m m

Simrishamns station (lånat foto)

Olle Hammarlund (1918-1976) var journalist och författare och under många år gladde han läsare i hela Sveriges land med framför allt essäer- eller kanske jag ska säga "essä-kåserier". Idag är Olle Hammarlunds böcker utgallrade från biblioteken och det enda jag lyckades hitta i "vanlig" bokhandel var hans bok om Fårö (Hammarlund var sommar-fåröbo).

I mina hyllor har jag ett par av hans böcker och jag vårdar dem ömt. Just nu läser jag "Samtal på jorden" som kom ut år 1971 och som ´har undertiteln "essayer och tankeflygningar".

Här kan man läsa om så vitt skilda ämnen som "valpvaka" (där "konsuln"sitter uppe en natt med sin valpande pudel Maja och drömmer och alla de pengar han ska få in vid försäljningen av dessa rashundar), man kan läsa om historiska middagar med Oscar Wilde, Karl XI, Johnson och Boswell och Sergel- och så skriver Hammarlund om sillatåget- det tåg som en gång gick mellan Simrishamn och Malmö med sill.

En sentimental resa hade anordnats någon gång i slutet av 1960-talet för att återuppliva det då sedan många år skrotade tåget. "I ångdoft och poffpoffpoff poffpoffpoff fördes en tåglast ivriga mamöbor med kaffe och korvsmörgåsar och ögonen glänsande av glädje och kanhända en tår av nostalgi genom det skånska sommarlandskapet till Simrishamn."

 En dragspelare följde med tåget och vagnarna var kompletta med de där gamla skyltarna "Nicht hinauslehnen och" spucken auf den Fussboden verboten". I Simrishamn möttes de resande av Barberare Perssons Oktett som gick före (i hornmusik och höga hattar) till anrika Hotell Svea. På hotellet bjöds sedan på sex sorters sill (och nubbe). Hammarlund avslutar med att konstatera att "stinsen satt med och hade mössan på".

Camille Flammarion (1842-1925) Foto:Eugène Pirou

Nu ser jag fram emot att få läsa eesayen "Flammarion flyger" (som handlar om Camille Flammarion och hans färd med luftballong. (Året var 1867). Flammarion kan jag nog få anledning att åerkomma till.

Den ständigt fascinerande Graham Greene

Slaget vid Dien Bien Phu 1954

Under våren ger bokförlaget Modernista ut Graham Greenes roman "Den stillsamme amerikanen" - en idag kanske något bortglömd klassiker. Jag hittade ett gammalt slitet exemplar av boken inne på bibliotekets magasin (en hund ser ut att ha tuggat lite på pärmarna).

Jag tycker mycket om Graham Greenes sätt att skriva och så gillar jag hans nedslag i olika länder och olika miljöer. Han har skrivit böcker om t ex Kongo, Haiti och så "Den stillsamme amerikanen" som har handlingen förlagd till Vietnam (och då är det i början av 1950-talet).

"Den stillsamme amerikanen" kom ut år 1955 och då hade fransmännen precis förlorat den stora striden vid Dien Bien Phu- men- kriget i Sydostasien var långt ifrån över. Greene kunde spå vad som komma skulle och tyvärr fick han rätt- in på scenen stiger USA. "Den stillsamme amerikanen" har den engelske journalisten Fowler i huvudrollen- en desillusionerad man med en ung vietnamesisk älskarinna (Phuong) och så möter han Alden Pyle, amerikanen, som verkar så stillsam och så oförarglig. Skenet bedrar och allt utvecklar sig till en både hemsk och mycket spännande historia om korruption, mord och fruktansvärd hänsynslöshet.

Man säger att den generation jag tillhör definierades av Vietnamkriget och nog är det så. Vi som var unga på 1960-talet fick vänja oss vid TV-skärmar som fylldes av dunkande helikoptrar, visslande bomber och lemlästade och förstörda människor. Graham Greene sätter fingret på det som behöver komma i fokus i sin roman. När jag läste hade jag hela tiden Phil Ochs ballad                           "Talking Vietnam Blues" ringande i öronen.

En stor eloge till bokförlaget Modernista som satsar på utgivning av klassiker!

Jag tänkte att jag skulle allmänbilda mig

Efter att ha plockat upp grenar, kvistar och kottar som "Alexander" blåst ner till mig kan jag äntligen sätta mig en stund i tredje-advent-stämning och ta fram min hemlånade "1900- nittonhundratalet en biografi"- av Svante Nordin. (Atlantis förlag, 2005)

Jag har hunnit fram till mellankrigstiden efter att ha läst om Joseph Conrad, damerna Pankhurst och den ytterst rälige Mussolini (bland andra). Svante Nordin skriver med flyt och det som kunde ha varit segt och tråkigt blir intressant och spännande och framför allt mycket lärorikt. Så bra att jag har massor av sidor kvar!

Här en länk till Henrik Berggrens recension i Svenska Dagbladet.

Ålder är ingen sjukdom, men man dör av den

Så tänker Johannes Thomasson, 78 år, huvudpersonen i romanen "Orgelbyggaren" (2008) av Robert Åsbacka. Det handlar om att bli gammal och orkeslös, det handlar om att förstå sitt liv, det handlar om att acceptera det man valt och blivit tilldelad och veta att allt har en ände.

"Orgelbyggaren" är skenbart lättläst men man gör klokt i att stanna upp mellan de sju avdelningarna och tänka till och fundera. De sju delarna är lånade från Dietrich Buxtehudes kantatcykel "Membra Jesu Nostri" från 1680. De sju kantaterna beskriver Jesu lidande och död genom att följa Jesu korsfästa kropp med början vid fötterna. Sålunda är "Orgelbyggaren" indelad i: Fötterna, Knäna, Händerna, Sidan, Bröstet, Hjärtat och Ansiktet.

Johannes är som sagt nära 80 år gammal, han är änkling sedan den 28 september år 1994 och han har även förlorat sitt enda barn, dottern Maja, som dog bara 32 år gammal i en cancersjukdom. Barnbarnen bor i Sverige och dem träffar han ytterst sällan. Johannes är en ensam människa men han är inte sysslolös. I sin lilla lägenhet (i Nykarleby, Österbotten) har han byggt en stor orgel - en orgel som täcker hela väggen i hans vardagsrum "den upptog hela rummet, och det var omöjligt att förstå hur den alls tagit sig in. Och framför allt hur den skulle ta sig ut igen." Han har byggt orgeln för att hans fru Siri ska ha något att spela på den dagen hon kommer hem igen.

Siri och Johannes möttes som unga och det var hon som introducerade honom till både musik och litteratur. Det blev ett långt äktenskap som ändades med en resa på ett stormigt hav- Siri följde Estonia ner i djupet. Johannes kan inte släppa tankarna på fartyget som han en gång arbetat på (men då hette det Viking Sally).

"Orgelbyggaren" innehåller så mycket. Romanen går fram och tillbaka i tiden- Johannes minns och funderar och i nutid drabbas han av den ena olyckan efter den andra- hans ålder tar ut sin rätt.  Han betraktar en glasmålning i kyrkan och förstår med ens att här finns hela livet avbildat. En korsgestalt håller människans drömmar och tro vid liv- och han står vid ett öppet hav där människorna kastas fram och tillbaka i vågorna.- men det är ett hav som ger de döda tillbaks till livet.

Det finns också ett antal intressanta bipersoner i boken - en som gör ett starkt intryck är Berg- en äldre man som numera tvingas ta sig fram med rullator. Detta hindrar honom dock inte från att hålla koll på allt och alla både inom och utom stadens gränser. Dessutom är han en lite speciell amatörskådespelare. På sidan 63 gör Berg en betraktelse över Putin och Bush: " De är ganska lika. Samma gångstil. Som om de just klippt gräset och är på väg till pappa för att hämta betalningen".

I romanen hamnar även författare som Samuel Beckett (och Stig Dagerman) i fokus- men det börjar och slutar med Beckett. I de sista scenerna spelas Becketts pjäs "Lyckans dar" och den kan kanske sammanfatta hela romanen. "Tvåsamhetens bitterljuva tillvaro och vad det innebär att vara människa."

Själv konstaterar jag att jag är en stor läsupplevelse rikare.

Människan är ett bräckligt käril

 Dieterich Buxtehude (1637-1707)

Så säger en av personerna i Robert Åsbackas roman "Orgelbyggaren" , en bok som jag inte är redo att skriva om ännu, men så mycket kan jag säga att den kommer att kvarstå i minnet som en av de bästa böcker jag läst under det år som snart har gått.

Som en röd tråd genom sidorna löper den danske kompositören Dietrich Buxtehude, författaren Samuel Beckett och Estoniakatastrofen.

Dieterich Buxtehude föddes i Helsingborg men kom så småningom att bosätta sig i Lübeck där han verkade som organist ( den kända Mariakyrkan.) En av Buxtehudes mera kända lärjungar var Johann Sebastian Bach.

Samuel Beckett

 

Färjan Estonia

Nu har jag plockat fram Becketts"Malone dies" från hyllan och  jag kommer säkert att läsa om den på ett nytt sätt.

Barndomsnostalgi

 Det är alldeles för mycket sagt att jag läste de här författarna i tidig ålder- men jag fick i alla fall bekanta mig med dem lite grann genom "Författarspelet". Detta var som alla förstår 1950-tal och TV:n var visserligen uppfunnen men det var inte många hem som hade den där "fönsterförsedda klumpen" stående i ett hörn i vardagsrummet.

På kvällarna lyssnade vi på radio - eller spelade kort och då kom kortleken ovan fram tämligen ofta. Det var roligt att försöka memorera de olika citaten ur kända författares kända verk. Representerade var "la crême de la crême" bland svenska skriftställare.
-
I kortleken återfinnes således Hjalmar Söderberg, Dan Andersson, Selma Lagerlöf (den enda kvinnan i församlingen....), Verner von Heidenstam, Viktor Rydberg, Pär Lagerkvist, Johan Henrik Kellgren, Bo Bergman, Carl Snoilsky, Erik Axel Karlfeldt, Gustaf Fröding, Johan Ludvig Runeberg (som var från Finland- men han "annekterades" som svensk), August Strindberg, Esaias Tegnér, Birger Sjöberg , Carl Mikael Bellman och Oscar Levertin.
-
Jag minns att jag kom att känna väldigt starkt för särskilt Dan Andersson och Oscar Levertin- de dog båda på ett så tragiskt sätt.
-
Några rader ur "En landstrykares sång till solen" (Det kallas vidskepelse ,1916)
-
" Sol, jag är nog en blomma, en vandrande blomma,
gifthus det har jag också, bakom trasiga blad.
Dan Andersson
-
Fjärran och nära sällsamt förenar
sagan med systerligt spinnande hand.
Libanons cedrar och snöskogens enar
binder hon samman med skimrande hand.
(ur Sagan och Sångaren från Kung Salomo och Morolf, 1905) av Oscar Levertin

Jag tror att det finns ett nytryck av Författarspelet att köpa även idag. Jag vet förstås inte om författarna är desamma eller om man har ändrat "utbudet".

Från biblioteket hämtade jag hem "Tjänstekvinnans son" av August Strindberg (det blir en del klassiker nu till jul, tror jag) och så kom jag att minnas "Författarspelet" som hade det här utdraget ur boken på ett av korten:

"Hans första förnimmelser så som han sedan erinrat sig dem, voro fruktan och hunger. Han var mörkrädd, strykrädd, rädd för att göra alla till olags, rädd att falla, stöta sig, gå i vägen."

Mera finlandssvenskt: Robert Åsbacka

Katarina kyrkas (Stockholm) orgel. Foto: Håkan Svensson

Kommunen jag bor i har fyra bibliotek- alla inom ganska nära räckhåll för mig men ändå har det inte blivit av för mig att besöka det som ligger i Västra Ingelstad.(känt för Månstorps gavlar bland annat).

Jag fick ett  författartips här på min blogg (tack, Kurt) om Robert Åsbacka och jag lyckades få tag på hans  roman "Orgelbyggaren" från år 2008- utgiven på Alfabeta förlag. "Orgelbyggaren" har jag alltså "importerat" från Västra Ingelstad (tack , säger jag till alla inblandade!)

Så här ser romanens meritlista ut (hämtat från Wikipedia)

Finlands svenska televisions pris år 2008 för Orgelbyggaren

Nominerad till Runebergspriset år 2008 för Orgelbyggaren

Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris år 2008 för Orgelbyggaren

Svenska litteratursällskapets pris år 2009 för Orgelbyggaren

Robert Åsbacka (f.1961) kommer ursprungligen från Österbotten men är sedan många år tillbaka bosatt i Sverige. Han slog igenom med romanen "Döbelns gränd" (2000). Hans böcker har översatts till finska, tyska och kroatiska.

"Det är en moralisk roman, en roman om att se bräckligheten och förgängelsen i vitögat utan att tappa greppet, hoppet. Den tror på konstens förädlande kraft och på den lilla människans konstvilja. Den tar upp människor, platser och företeelser och visar deras historia, liksom den skickligt varvar fakta med fiktion " Så skriver Fredrik Hertzberg i Svenska Dagbladet i september år 2008.

På resande fot med August

Fotosjälvporträtt av August Strindberg

I biblioteksmagasinen göms bokskatterna. Jag hittade en liten nätt volym "Bland franska bönder" (August Strindberg) utgiven i Delfinserien (Bonniers förlag) år 1973. Fantastiskt att den boken har överlevt alla utrensningar. Strindberg skrev sina tankar och betraktelser mellan åren 1885 och 1886 och i originalupplagan fanns en erinran av författaren. Den hade följande lydelse:

Föreliggande studier, som delvis varit tryckta i utländska tidningar, samlades och nedskrevos åren 1885 och 1886. Förhållandena hava sedan dess förändrat sig i några avseenden, varigenom arbetet skall förefalla okorrekt i uppgifter, om icke läsaren erinrar sig tidpunkten för dess uppkomst.

Här kan man läsa Jenny Dambergs artikel om att resa i Strindbergs spår (Svenska Dagbladet).

Delfinserien minns jag mycket väl- en riktigt fin serie var det- tyvärr gick den i graven för ganska många år sedan nu. För den som vill botanisera bland idel intressanta titlar länkar jag till Wikipedias artikel här.

Nu ska jag resa till Frankrike!

Om att planera julens läsning

Red Cardinal - en julens fågel i USA (lånat foto)

Jag är dålig på att planera och jag brukar nöja mig med att bara önska. Det har varit en osedvanligt grå och kulen höst och läsinspirationen har inte legat på topp- jag hoppas att den snart stundande julen ska råda bot på detta.

I dagens morgontidning (som ännu kommer i pappersform)  hittade jag en recension av Kristoffer Leandoers bok "Slut- symbolisterna vid tidens ände" (Pequod förlag).

Den känns som ett måste inför julen! Just den här typen av böcker brukar dessutom inspirera till annan läsning- ytterligare ett plus. Jag citerar Gabriella Håkansson som har recenserat: " Vad är en symbolist? Det är någon som tar avstånd från realismen som metod och vill lyfta fram det nedtystade faktum att vi befinner oss i två parallella världar samtidigt."

Jag gillar det där med två parallella världar.....

Danska (moderna) klassiker står också högt på läslistan. Problemet är tyvärr ofta att de kan vara svåra att få tag på.

Knud Sönderbys "Midt i en jazztid" har jag dock hittat och den ligger snällt och väntar i min läshög. Den här romanen kom ut 1931 och den blev en stor succé för författaren- "boken alla talar om" stod det att läsa.  Tidens stämningar har han fångat, Knud Sönderby.

Jag ser också fram emot en bok om svensk-finländsk litteratur och säkert kommer tomten med några hårda paket så småningom....

Tre systrar och en berättare

(och en kråka måste man väl också tillägga). Jag hade tur och hamnade först i lånekön för Lars Sunds senaste roman (den första i en planerad trilogi) "Tre systrar och en berättare" (Norstedts förlag).

Efter att ha sträckläst och sedan blivit arg för att boken faktiskt tog slut (trots sitt omfång på över 500 sidor) kan jag konstatera att ja, Lars Sund är sannerligen en gudabenådad berättare. Handlingen som ger läsaren en resa genom det moderna Finlands historia (start cirka 1948 men med tillbakablickar längs vägen) fram till 60-talet, koncentreras kring tre kvinnor av olika kaliber och olika bakgrund. Ett har de gemensamt- de spelar amatörteater- åtminstone under hösten år 1948. Befolkningen i den lilla staden i svenskspråkiga Finland ser fram emot premiären den 13 november samma år- man ska spela "Tre systrar" av Anton Tjechov. Men... allt går inte som det ska- ridån hinner aldrig gå upp för något hemskt har inträffat, något som till viss del utvecklas i boken men som jag är säker på kommer att vidare avhandlas i nästa del av trilogin.

Lars Sund vet hur han ska fånga läsarens intresse- från start och till slut. Som så ofta i hans romaner intar en "extern" berättare huvudrollen och så även i det här fallet. En anonym banvakt tar på sig den "kostymen" och han har en kråka till hjälp. (En del recensenter har retat sig på kråkan men jag tycker att den är ganska charmig och egen- mig stör den inte.)

 Historien vindlar sig fram längs gator och hus- olika miljöer skildras och språket är rikt- här blandas finska och finlandssvenska och dialekt- i ett kapitel finns minsann självaste Urho Kekkonen och han bjuder på "pissljummen" konjak.

"Elis hade fortfarande inte riktigt klart för sig vem hans sällskap var; han trodde dock inte att en sprängämnesinspektör eller poliskommissarie skulle sätta sig och dricka konjak med honom. Och knappast hade en mentalpatient tillgång till så förnämliga drycker som den här karln. Efter att ha tänkt genom saken en gång till beslöt Elis att ladda dynamiten. Han lät statsministern tända stubinen."

Jag är övertygad om att de tre kvinnorna (Iris, Margit och Ulla-Maj) kommer att få sina historier mera grundligt berättade i kommande romanvolymer- och det ser jag verkligen fram emot.

Julklappstips från Guss Mattsson

Gustaf "Guss" Mattsson (1873-1914) gladde (och retade) många läsare under förra seklets första år. Han var en mångsidig och rikt begåvad man som alltför tidigt rycktes bort i den tidens stora farsot- tuberkulosen. Jag har läst och roats och (ansträngt hjärnan också)av/ med Gustaf Mattssons lite speciella kåserier som han publicerade i Dagens Tidning. Boken ovan (som kan inhandlas till ett mycket förmånligt pris- ett par tior endast) är utgiven av Söderströms förlag och ingår i "Nya klassikerserien" (finlandssvensk litteratur).

Det lackar mot jul och då tycker jag att det kan passa bra att återge ett par julklappstips från Guss Mattsson.

"Jag skall med nöje dra mitt lilla strå till stacken och föreslå de i mitt tycke de lämpligaste gåvorna.

---
Villatomter äro ganska populära. De fås fyrkantiga och i flere andra mönster och hava automobilernas egenskap att passa för de mest olika människor. Deras värde såsom julgåvor reduceras icke av att själva tomten inte låter packa in sig. Men man kan kasta in ett presentkort, en påse mull och en flaska brunnsvatten såsom prov och bevis på att det verkligen är en villa det gäller och inte ett par bottiner.
----
Slåttermaskiner.  Genom sin fyndiga mekanism underhållande också för icke-jordbrukare, alltså för lärare, advokater m. fl

----
En tam utter är en ganska god julgåva. En del folk tycker väldigt mycket om djur och uttern är bland de livligaste. Jag var en gång med om att hos ett herrskap här i staden genomleva ett par utterveckor. Djuret bet ingen och var det något särskilt med det, så gick det alltid i en knut. Det enda tråkiga var att det herrskapets utter ständigt doppade svansen i vätskor och sedan släpade den längs möbler och golv. Med vatten gick det an, men engång fick den korn på en terrin med blåbärssoppa som ställts att svalna på ett serveringsbord.----"

(Exempel på andra julgåvor som rekommenderas är flygande skjortknappar och presentkort på tandutdragning. )

Det finns många mycket roande och välskrivna kåserier i den här volymen- ett annat som jag fäste mig vid direkt är skrivet den 10 februari 1914 - och här måste Guss Mattsson ha hämtat inspiration från det så kallade borggårdstalet i Stockholm (6 februari samma år). "Guss" konstaterar att han inte hade velat vara kung i Sverige numera och så fortsätter han så här: " En svensk försäkrade mig en gång att Sverige aldrig kan vara republik, av det skäl att avunden skall omöjliggöra val av president. Månntro man dock icke kunde hjälpa sig genom att taga exempel av San Marino? Där välja de samtidigt två statsöverhuvuden (Capitani Reggenti) och låta dem sitta ett halvt år. Sedan nytt val. På sådant sätt hinna de andra endast må illa av sin avund, men sällan spricka.---"

Anna Bondestam

Boken ovan är en biografi över författarinnan Anna Bondestam (1907-1995) och jag tror att den är mycket läsvärd. Lars Sund skriver om den här.

Från Malmö stadsbibliotek lånade jag Bondestams självbiografiska roman "Klyftan" (1946) som bland annat har getts ut i serien "En bok för alla" (1984). "Klyftan" är en skildring av det finska inbördeskriget (1918) sett och upplevt ur ett barns synvinkel. Rut är enda barnet i en arbetarfamilj i Jakobstad. Hon är en främmande fågel i sin skola och hennes dagar är fyllda av rädslor av olika slag. Hon känner att hon inte passar in bland de "fina" barnen och så kommer inbördeskriget. Ruts far sympatiserar med de röda och hon ber till Gud att han inte ska låta "dem" komma och ta far.

"Hon låg alldeles stilla med ögonen slutna och händerna hårt knäppta under täcket- det var meningen att det skulle se ut som om hon sov. Ända sedan hon lade sig hade hon legat på det viset med kroppen alldeles spänd av viljekoncentrationen och bett tyst för sig själv. Hon visste att hon inte fick upphöra för en enda minut, för då kunde det hända att Guds uppmärksamhet länkades på andra ting, och då kunde olyckan vara över dem med detsamma."

Vem kan man lita på i denna värld? Ingen alls, verkar det som och Rut plågas och våndas. Människor "försvinner" och till slut försvinner även Ruts far- men som genom ett under klarar han livhanken.

"Klyftan" är en oerhört stark och berörande berättelse om hur ett barn upplever krig och ondska och människor som plötsligt upphör att vara just människor. Så tar kriget slut men för Rut fortsätter det i alla mardrömmar och i de sår hon fått i själen av denna svåra tid.

"Varför får hon inte sova om nätterna? Varför drömmer hon bara onda drömmar? Likt alla människor som lider har hon förstås en liten benägenhet för att tro, att hon allena har det så där svårt. Och att hennes lidande är enastående i världen. Hon vet inte att just det är mycket vanligt i tider av nöd och ofärd, att liksom hon lider just nu tusentals andra barn. Och att de snart skall bli miljoner. De har haft otur , alla dessa miljoner. De råkade födas i ett århundrade, som kallades barnets när de började, men som blev skräckens."

Anna Bondestams bok borde ställas på en väl framskjuten plats bland bibliotekens hyllor- det är en berättelse som tyvärr äger aktualitet även idag.

Blivande julklapp

Jag behöver lära mig mera om både finländsk litteratur och finlandssvensk dito. Lättast är nog att börja med den litteratur som inte behöver någon översättning. Jag hittade "Finlands svenska litteraturhistoria 1900-2012" utgiven på Atlantis förlag 2014 och tänkte genast- det här är något för mig.

Läs Hufvudstadsbladets recension här.

Finlandiapriset

"Finlandiapriset (finska: Finlandia-palkinto) är ett finländskt litteraturpris som delas ut av Finlands bokstiftelse för en roman författad av en finländsk medborgare. Priset delas ut sedan 1984. År 2012 låg prissumman på 30 000 euro. Det delas ut i kategorierna meriterad skönlitterär bok (Finlandiapriset), meriterad finländsk barn- eller ungdomsbok (Finlandia Junior) och meriterad finländsk fack- eller lärobok (Fack-Finlandia-priset)." (Wikipedia)

Tammerfors våren 1918

Hem från biblioteket tog jag Heikki Ylikangas Finlandiaprisvinnande fackbok (1994) "Vägen till Tammerfors" som har blivit en modern klassiker.  Det handlar om striden mellan de röda och de vita i det finska inbördeskriget år 1918. Båda sidor begick skändliga handlingar och Ylikangas bok har fått utstå kritik för att den tar glorian av de vita. Tammerfors var de rödas starka fäste men staden intogs till slut av de vita trupperna under befäl av Gustaf Mannerheim. Då skrev man april år 1918.

Årets Finlandiapris i den skönlitterära klassen gick till Jussi Valtonen för romanen He eivät tiedä mitä tekevät.

" Valtonens verk handlar om oetiska fenomen inom vetenskapsvärlden, ekoterrorism och om en närframtid där människor kontrolleras med hjälp av digital teknologi. Dessutom får den finländska universitetsvärlden, samhällets småsinthet och den amerikanska livsstilen en känga i boken." (Källa: Svenska Yle. ) Kan man hoppas på en svensk översättning? Jag tycker att ämnena verkar synnerligen intressanta.

Här kan man se en lista på tidigare Finlandiapristagare och en hel del översättningar har gjorts (men man får leta själv).

Den gudarna älskar dör ung

Så sägs det men det är ju så sorgligt när en ung människa mister livet. Gustaf Munch-Petersen  (1912-1938) blev bara 26 år gammal. Han stupade i det spanska inbördeskriget (han tillhörde den så kallade Internationella brigaden och slogs mot Franco).

I min hand just nu en mycket vacker diktsamling- "Solen finns" utgiven på Makadam förlag och i  samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet. Boken är fylld av Munch-Petersens egna tavlor och teckningar och det är en njutning att bara bläddra genom den här volymen.

Dikterna är skrivna på svenska för Gustaf Munch-Petersen var tvåspråkig (hans mor var svenska) - under sin livstid var poeten inte uppskattad i sitt hemland och han refuserades av förlagen och han nedgjordes av kritikerna. Munch-Petersen var en ung man som inte kunde och inte ville rätta in sig i ledet- en fri fågel men hans vingar blev svedda gång på gång.  Han förde en vagabonderande tillvaro under ett antal år men kom till slut att bosätta sig i Gudhjem på Bornholm där hans föräldrar hade en sommarstuga. Så följde förälskelse, sammanboende, barn och giftermål- men Gustaf Munch-Petersen kunde inte finna sig tillrätta i tillvaron. En dag lämnade han plötsligt allt och for till Spanien.

En av dikterna i samlingen är tillägnad Harry Martinson- jag citerar några rader:

----
inget återkommer-
målet okänt är
ditt ödes amulett-,
osynlig, okuvlig om din hals-
nomad-,irrande
trampar fram
det eviga hemmet-

Thomas Nydahl har skrivit om "Solen finns" här.

Från Colorado till Kvarken

Jag har läst första delen i författaren Lars Sunds trilogi om Dollar-Hanna från Österbotten och hennes familj. "Colorado Avenue" är titeln och romanen kom ut år 1991 (Tidens förlag). Den har varit populär för jag hittade den (väl läst) mitt bland den aktuella litteraturen på bibliotekets "vanliga" hyllor.

Lars Sund (f.1953) är en finlandssvensk författare- från Jakobstad i Österbotten och jag har inte läst något av honom tidigare. Nu är jag minsann fast för "Colorado Avenue" var så härlig att läsa, en så underbar berättelse och dessutom både lärorik och spännande på det allra bästa tänkbara sätt. Tänk att kunna skriva så!

Rödskärs-Hanna emigrerar i slutet av 1800-talet och hon hamnar i den lilla staden Telluride i Colorado.

 Telluride från luften (foto: John Fowler)

I Telluride ligger dynamitångorna som ett täcke över allt. Hanna arbetar hårt, är smart och lyckas väl i det nya landet. Hon hittar en äventyrlig make, får två barn och så blir hon änka. Hon beslutar sig för att återvända till hemlandet där hon har sin gamla mamma kvar i livet (en riktig krutgumma som må vara fåordig men henne "kör" man inte med).

Romanen är fylld av intressanta och originella karaktärer och livet i den Österbottniska skärgården är då sannerligen ingen dans på rosor. Dessutom var Finland vid den här tiden under ryskt herravälde ) och så kommer kriget och sedan ett krig till (det finska inbördeskriget- ett krig som skördade nära   40 000 liv). År 1918 kunde man samla ihop sig för nystart (för att uttrycka det lite vanvördigt).

Jag kommer att läsa de återstående två delarna i trilogin också och jag ser att Lars Sund i dagarna kommit ut med en ny roman (en planerad svit). Den står jag i lånekö på.

Man lär sig något varje dag - nu vet jag vad en kalliop är för något. Jag kunde inte motstå den här bilden som från början är en cirkusaffisch.

"Varje cirkus med självaktning ägde en kalliop på hjul. När cirkusen paraderade genom en ny stad rullade kalliopen i spetsen för tåget. Det var en oerhört ful pjäs, lik ett litet rangeringslok som tappat tendern och förarhytten. En tvärställd pallisad av olika långa fläckiga och buckliga pipor i bleckplåt krönte boilaren, från vilket orgelverket matades med ånga via ett invecklat system av rörledningar."

(sidan 51 "Colorado Avenue", Lars Sund. Tidens förlag 1991).

Selma Lagerlöfs mindre kända

Begravning i Trelleborg år 1916  ( Ett antal offer från Skagerakslaget)

I Nils-Olof Franzéns utmärkta bok "Undan stormen- Sverige under första världskriget" finns en rubrik "Selma Lagerlöf och kriget" . De så kallade tiotalisterna skrev inte så särskilt mycket om just kriget men det finns undantag- ett av dessa undantag är Selma Lagerlöfs roman (från 1918) Bannlyst.

Temat är speciellt, minst sagt, för det handlar om kannibalism under en polarexpedition. Svenske Sven Elversson är en av deltagarna och för hans del slutar allt i katastrof. Han överlever visserligen men till ett högt pris. Han anses ha "kränkt dödens majestät" och för det blir han "straffad". Så får vi följa Svens tillvaro sedan han kommit tillbaka till hemorten Grimön på västkusten där han bor tillsammans med sina föräldrar. Sven lyckas till slut bemästra sin svåra situation men han utsätts för de värsta prövningar och han är som bokens titel antyder "bannlyst". Förskjuten, ratad, illa sedd- trots att han är både begåvad, flitig och  hjälpsam. Flockmentaliteten förnekar sig aldrig och inte heller i Selma Lagerlöfs berättelse. Hon kan som ingen annan just berätta och samtidigt helt trollbinda läsaren.

I slutet av boken kommer kriget i form av efterdyningarna av det stora Skagerakslaget (31/5-1/6 1916) (ett slag som krävde cirka 10 000 människoliv. Många av de döda sjömännen flöt iland på de svenska kusterna och här några rader från "Bannlyst"

"Och mittunder detta krig, medan det sker sådant, som att tiotusental av människor vräkes i havet, såsom om det ingenting vore, och andra tiotusental föres bort i fångenskap, såsom vore det bara något att yvas över, och andra tiotusental slaktas framför kanonmynningar, såsom vore det en lovvärd handling, och andra tiotusental drives bort från sina hem, såsom vore det bara sed och bruk, under detta tror jag dock, att det hos oss växer opp en större kärlek för livet, än vi förut har kunnat hysa."

Kyrkoherden predikar " Men nu har de döda kommit till oss, för att vi ska se hur vämjeligt kriget är.--- Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning. Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig ditut till Kattegatt och lära att känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i era ögon, att ni aldrig kan glömma den.

"Bannlyst" fanns på biblioteksmagasinet och jag har läst och kan bara hålla med Nils-Olof Franzén - att "Bannlyst" , liksom Kejsaren av Portugallien tillhör den största diktens domäner." Här en roman som förtjänar mycket mera rampljus än den fått. Det handlar till syvende och sist om de stora dygderna- kärlek, barmhärtighet och till slut försoning. En bok även för vår tid. I allra högsta grad.

Nyfiken på: Tito Colliander

Tito Colliander (1904-1989) var en finlandssvensk författare. Idag är han tämligen bortglömd men det finns en del nyutgåvor av hans böcker (han var flitig med pennan). Mest känd är Colliander kanske för sin självbiografiska serie (sju band) som börjar med "Bevarat" (1964).

Tito Colliander föddes i  S:t Petersburg och han kom att bli åsyna vittne till revolutionen. Familjen var mycket internationell (fadern hade tjänstgjort som överste i det transkaspiska skarpskytteregementet i Ashabad och hans mor hade brittiska rötter. )

När situationen i Ryssland blev för svår flyttade familjen till Finland- man förlorade i princip alla sina ägodelar och fick starta från "scratch".

 "Titos far brukade använda det ryska ordet metjty, som betyder idéer, tankar och drömmar som aldrig förverkligas. Efter revolutionen kom hela den gamle officerns tillvaro att präglas av metjty. Han hade en affärsplan som gällde marknadsföringen av ett eldfast preparat men den gick om intet, han försökte sig på skomakeri men misslyckades, stickmaskinen med vilken han föreställde sig att han skulle kunna försörja familjen hade ständigt något fel."

 Citatet är lånat från en artikel i Svenska Dagbladet (17 juni 2004), det är Merete Mazzarella som har skrivit. Här kan man läsa artikeln i sin helhet.

Har man tur kanske man kan hitta  några av Collianders verk i biblioteksmagasinen.

Djingis Khan, kvinnliga sjörövare och en hel del annat intressant

Han skriver om de bortglömda, historikern och författaren Henrik Höjer. Mycket sympatiskt, tycker jag och jag fastnade genast för den första essayen i den trevliga samlingen "En engelsk korsfarare hos Djingis Khan" (Albert Bonniers förlag, 2014). Nu hamnar läsaren mitt i 1200-talet och mongolerna är på stark frammarsch- Djingis Khan och hans söner (och sonsöner) hade lagt under sig stora områden och nu stod de mongoliska härarna bara några få mil från Wien. Man skrev sommaren 1242. Fredrik II av Österrike hade kommit till undsättning och den mongoliska styrkan drevs på flykten - man lyckades dessutom ta åtta mongoliska krigare och officerare till fånga. En av dem hade ett mycket avvikande utseende- han skulle visa sig vara europé, engelsman och så berättas en i det närmaste otrolig historia om ett mycket intressant och annorlunda människoöde.

Den fruktade: Djingis Khan (1162 c.a- 1227)

"Forskning kring mitokondriskt DNA har antytt att över 0,5 % av alla nu levande människor kan bära hans gener, på grund av ett mycket stort antal utomäktenskapliga barn under mongolernas räder, vilket skulle innebära att 1 av 200 människor härstammar från honom." (Wikipedia)

Djingis Khan har inspirerat till mycket.... (här den mest kända versen ur den så kallade "Härjarevisan" från studentspexet Djingis Khan.)

Ja, nu skall vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord (fy f-n!).
Med blod skall vi stäppen färga
Nu änteligen lär ja’
kunna dra nå’n praktisk nytta av
min Hermodskurs i mord.

Fast befolkningen i de länder som fick ta emot Khanen och hans ättlingar kunde förmodligen hålla sig för skratt under den tid det begav sig. Krigshärar av vad slag det vara månde är aldrig ett välkommet inslag i tillvaron.

En annan essay handlar om Anders Lindeberg- en man stod på tidningarnas förstasidor under 1830-talet. Han blev åtalad för majestätsbrott och dömd till halshuggning.

Anders Lindeberg (1789-1849)

I Aftonbladet den 19 juni år 1834 kunde man läsa:

Den för majestätsbrott åtalade Kapten Anders Lindeberg blef idag af Svea Hofrätt dömd "sig sjelf till straff och androm till varnagel, att mista lifvet genom halshuggning". Intet spår till oro röjdes i den dömdes ansigte. Med en stadig röst yttrade han, efter domens uppläsande endast: "Jag beklagar Kongl. Hofrätten."

Henrik Höjer har skildrat Anders Lindebergs historia i essayen "Mannen som inte fick bli martyr".