Idealrealisation

 Henry Parland (1908-1930).

´Han blev bara 22 år gammal, Henry Parland och en enda diktsamling hann han med att ge ut under sitt korta liv "Idealrealisation"- postumt kom sedan en samlingsvolym med dikter, essayer, novellfragment och en roman "Återsken".

Modernista förlag ger ut Henry Parlands produktion på nytt (även om man får vänta några månader på böckerna).

Så här skriver Rabbe Enckell om "Idealrealisation":

"Idealrealisation" är inte av 40-talet, inte ens av 20-talet. Den har varit aktuell och akut redan under 80-talet och helt visst även tidigare. Den sätter in med rätt jämna mellanrum i en värld, som både älskar att krossa sina illusioner och få dem krossade"

Jag tror att 1920-talet var ett säreget årtionde. Man hade precis genomlidit ett stort och förödande krig- ekonomin var minst sagt i farozonen och man kunde förutspå ett annalkande oväder- mullret tilltog alltmer.

Herre Gud
låt oss hellre
dikta i pengar
som Ivar Kreuger
eller Basil Saharoff;
de kan ge fan i Nobelpriset.
River ut ett blad ur historien
och skriver ut kvitto:
erhållit Europa
vilket härmed erkännes.
(Henry Parland)

En annan finlandssvensk poet, Gunnar Björling sa om Henry Parland att han var "ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt". ---  och " Han var en representant för efterkrigsgenerationen- dess livshunger, illusionslöshet, rotlöshet och tragiska livsmedvetande."

Ålder är ingen sjukdom, men man dör av den

Så tänker Johannes Thomasson, 78 år, huvudpersonen i romanen "Orgelbyggaren" (2008) av Robert Åsbacka. Det handlar om att bli gammal och orkeslös, det handlar om att förstå sitt liv, det handlar om att acceptera det man valt och blivit tilldelad och veta att allt har en ände.

"Orgelbyggaren" är skenbart lättläst men man gör klokt i att stanna upp mellan de sju avdelningarna och tänka till och fundera. De sju delarna är lånade från Dietrich Buxtehudes kantatcykel "Membra Jesu Nostri" från 1680. De sju kantaterna beskriver Jesu lidande och död genom att följa Jesu korsfästa kropp med början vid fötterna. Sålunda är "Orgelbyggaren" indelad i: Fötterna, Knäna, Händerna, Sidan, Bröstet, Hjärtat och Ansiktet.

Johannes är som sagt nära 80 år gammal, han är änkling sedan den 28 september år 1994 och han har även förlorat sitt enda barn, dottern Maja, som dog bara 32 år gammal i en cancersjukdom. Barnbarnen bor i Sverige och dem träffar han ytterst sällan. Johannes är en ensam människa men han är inte sysslolös. I sin lilla lägenhet (i Nykarleby, Österbotten) har han byggt en stor orgel - en orgel som täcker hela väggen i hans vardagsrum "den upptog hela rummet, och det var omöjligt att förstå hur den alls tagit sig in. Och framför allt hur den skulle ta sig ut igen." Han har byggt orgeln för att hans fru Siri ska ha något att spela på den dagen hon kommer hem igen.

Siri och Johannes möttes som unga och det var hon som introducerade honom till både musik och litteratur. Det blev ett långt äktenskap som ändades med en resa på ett stormigt hav- Siri följde Estonia ner i djupet. Johannes kan inte släppa tankarna på fartyget som han en gång arbetat på (men då hette det Viking Sally).

"Orgelbyggaren" innehåller så mycket. Romanen går fram och tillbaka i tiden- Johannes minns och funderar och i nutid drabbas han av den ena olyckan efter den andra- hans ålder tar ut sin rätt.  Han betraktar en glasmålning i kyrkan och förstår med ens att här finns hela livet avbildat. En korsgestalt håller människans drömmar och tro vid liv- och han står vid ett öppet hav där människorna kastas fram och tillbaka i vågorna.- men det är ett hav som ger de döda tillbaks till livet.

Det finns också ett antal intressanta bipersoner i boken - en som gör ett starkt intryck är Berg- en äldre man som numera tvingas ta sig fram med rullator. Detta hindrar honom dock inte från att hålla koll på allt och alla både inom och utom stadens gränser. Dessutom är han en lite speciell amatörskådespelare. På sidan 63 gör Berg en betraktelse över Putin och Bush: " De är ganska lika. Samma gångstil. Som om de just klippt gräset och är på väg till pappa för att hämta betalningen".

I romanen hamnar även författare som Samuel Beckett (och Stig Dagerman) i fokus- men det börjar och slutar med Beckett. I de sista scenerna spelas Becketts pjäs "Lyckans dar" och den kan kanske sammanfatta hela romanen. "Tvåsamhetens bitterljuva tillvaro och vad det innebär att vara människa."

Själv konstaterar jag att jag är en stor läsupplevelse rikare.

Mera finlandssvenskt: Robert Åsbacka

Katarina kyrkas (Stockholm) orgel. Foto: Håkan Svensson

Kommunen jag bor i har fyra bibliotek- alla inom ganska nära räckhåll för mig men ändå har det inte blivit av för mig att besöka det som ligger i Västra Ingelstad.(känt för Månstorps gavlar bland annat).

Jag fick ett  författartips här på min blogg (tack, Kurt) om Robert Åsbacka och jag lyckades få tag på hans  roman "Orgelbyggaren" från år 2008- utgiven på Alfabeta förlag. "Orgelbyggaren" har jag alltså "importerat" från Västra Ingelstad (tack , säger jag till alla inblandade!)

Så här ser romanens meritlista ut (hämtat från Wikipedia)

Finlands svenska televisions pris år 2008 för Orgelbyggaren

Nominerad till Runebergspriset år 2008 för Orgelbyggaren

Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris år 2008 för Orgelbyggaren

Svenska litteratursällskapets pris år 2009 för Orgelbyggaren

Robert Åsbacka (f.1961) kommer ursprungligen från Österbotten men är sedan många år tillbaka bosatt i Sverige. Han slog igenom med romanen "Döbelns gränd" (2000). Hans böcker har översatts till finska, tyska och kroatiska.

"Det är en moralisk roman, en roman om att se bräckligheten och förgängelsen i vitögat utan att tappa greppet, hoppet. Den tror på konstens förädlande kraft och på den lilla människans konstvilja. Den tar upp människor, platser och företeelser och visar deras historia, liksom den skickligt varvar fakta med fiktion " Så skriver Fredrik Hertzberg i Svenska Dagbladet i september år 2008.

Tre systrar och en berättare

(och en kråka måste man väl också tillägga). Jag hade tur och hamnade först i lånekön för Lars Sunds senaste roman (den första i en planerad trilogi) "Tre systrar och en berättare" (Norstedts förlag).

Efter att ha sträckläst och sedan blivit arg för att boken faktiskt tog slut (trots sitt omfång på över 500 sidor) kan jag konstatera att ja, Lars Sund är sannerligen en gudabenådad berättare. Handlingen som ger läsaren en resa genom det moderna Finlands historia (start cirka 1948 men med tillbakablickar längs vägen) fram till 60-talet, koncentreras kring tre kvinnor av olika kaliber och olika bakgrund. Ett har de gemensamt- de spelar amatörteater- åtminstone under hösten år 1948. Befolkningen i den lilla staden i svenskspråkiga Finland ser fram emot premiären den 13 november samma år- man ska spela "Tre systrar" av Anton Tjechov. Men... allt går inte som det ska- ridån hinner aldrig gå upp för något hemskt har inträffat, något som till viss del utvecklas i boken men som jag är säker på kommer att vidare avhandlas i nästa del av trilogin.

Lars Sund vet hur han ska fånga läsarens intresse- från start och till slut. Som så ofta i hans romaner intar en "extern" berättare huvudrollen och så även i det här fallet. En anonym banvakt tar på sig den "kostymen" och han har en kråka till hjälp. (En del recensenter har retat sig på kråkan men jag tycker att den är ganska charmig och egen- mig stör den inte.)

 Historien vindlar sig fram längs gator och hus- olika miljöer skildras och språket är rikt- här blandas finska och finlandssvenska och dialekt- i ett kapitel finns minsann självaste Urho Kekkonen och han bjuder på "pissljummen" konjak.

"Elis hade fortfarande inte riktigt klart för sig vem hans sällskap var; han trodde dock inte att en sprängämnesinspektör eller poliskommissarie skulle sätta sig och dricka konjak med honom. Och knappast hade en mentalpatient tillgång till så förnämliga drycker som den här karln. Efter att ha tänkt genom saken en gång till beslöt Elis att ladda dynamiten. Han lät statsministern tända stubinen."

Jag är övertygad om att de tre kvinnorna (Iris, Margit och Ulla-Maj) kommer att få sina historier mera grundligt berättade i kommande romanvolymer- och det ser jag verkligen fram emot.

Julklappstips från Guss Mattsson

Gustaf "Guss" Mattsson (1873-1914) gladde (och retade) många läsare under förra seklets första år. Han var en mångsidig och rikt begåvad man som alltför tidigt rycktes bort i den tidens stora farsot- tuberkulosen. Jag har läst och roats och (ansträngt hjärnan också)av/ med Gustaf Mattssons lite speciella kåserier som han publicerade i Dagens Tidning. Boken ovan (som kan inhandlas till ett mycket förmånligt pris- ett par tior endast) är utgiven av Söderströms förlag och ingår i "Nya klassikerserien" (finlandssvensk litteratur).

Det lackar mot jul och då tycker jag att det kan passa bra att återge ett par julklappstips från Guss Mattsson.

"Jag skall med nöje dra mitt lilla strå till stacken och föreslå de i mitt tycke de lämpligaste gåvorna.

---
Villatomter äro ganska populära. De fås fyrkantiga och i flere andra mönster och hava automobilernas egenskap att passa för de mest olika människor. Deras värde såsom julgåvor reduceras icke av att själva tomten inte låter packa in sig. Men man kan kasta in ett presentkort, en påse mull och en flaska brunnsvatten såsom prov och bevis på att det verkligen är en villa det gäller och inte ett par bottiner.
----
Slåttermaskiner.  Genom sin fyndiga mekanism underhållande också för icke-jordbrukare, alltså för lärare, advokater m. fl

----
En tam utter är en ganska god julgåva. En del folk tycker väldigt mycket om djur och uttern är bland de livligaste. Jag var en gång med om att hos ett herrskap här i staden genomleva ett par utterveckor. Djuret bet ingen och var det något särskilt med det, så gick det alltid i en knut. Det enda tråkiga var att det herrskapets utter ständigt doppade svansen i vätskor och sedan släpade den längs möbler och golv. Med vatten gick det an, men engång fick den korn på en terrin med blåbärssoppa som ställts att svalna på ett serveringsbord.----"

(Exempel på andra julgåvor som rekommenderas är flygande skjortknappar och presentkort på tandutdragning. )

Det finns många mycket roande och välskrivna kåserier i den här volymen- ett annat som jag fäste mig vid direkt är skrivet den 10 februari 1914 - och här måste Guss Mattsson ha hämtat inspiration från det så kallade borggårdstalet i Stockholm (6 februari samma år). "Guss" konstaterar att han inte hade velat vara kung i Sverige numera och så fortsätter han så här: " En svensk försäkrade mig en gång att Sverige aldrig kan vara republik, av det skäl att avunden skall omöjliggöra val av president. Månntro man dock icke kunde hjälpa sig genom att taga exempel av San Marino? Där välja de samtidigt två statsöverhuvuden (Capitani Reggenti) och låta dem sitta ett halvt år. Sedan nytt val. På sådant sätt hinna de andra endast må illa av sin avund, men sällan spricka.---"

Anna Bondestam

Boken ovan är en biografi över författarinnan Anna Bondestam (1907-1995) och jag tror att den är mycket läsvärd. Lars Sund skriver om den här.

Från Malmö stadsbibliotek lånade jag Bondestams självbiografiska roman "Klyftan" (1946) som bland annat har getts ut i serien "En bok för alla" (1984). "Klyftan" är en skildring av det finska inbördeskriget (1918) sett och upplevt ur ett barns synvinkel. Rut är enda barnet i en arbetarfamilj i Jakobstad. Hon är en främmande fågel i sin skola och hennes dagar är fyllda av rädslor av olika slag. Hon känner att hon inte passar in bland de "fina" barnen och så kommer inbördeskriget. Ruts far sympatiserar med de röda och hon ber till Gud att han inte ska låta "dem" komma och ta far.

"Hon låg alldeles stilla med ögonen slutna och händerna hårt knäppta under täcket- det var meningen att det skulle se ut som om hon sov. Ända sedan hon lade sig hade hon legat på det viset med kroppen alldeles spänd av viljekoncentrationen och bett tyst för sig själv. Hon visste att hon inte fick upphöra för en enda minut, för då kunde det hända att Guds uppmärksamhet länkades på andra ting, och då kunde olyckan vara över dem med detsamma."

Vem kan man lita på i denna värld? Ingen alls, verkar det som och Rut plågas och våndas. Människor "försvinner" och till slut försvinner även Ruts far- men som genom ett under klarar han livhanken.

"Klyftan" är en oerhört stark och berörande berättelse om hur ett barn upplever krig och ondska och människor som plötsligt upphör att vara just människor. Så tar kriget slut men för Rut fortsätter det i alla mardrömmar och i de sår hon fått i själen av denna svåra tid.

"Varför får hon inte sova om nätterna? Varför drömmer hon bara onda drömmar? Likt alla människor som lider har hon förstås en liten benägenhet för att tro, att hon allena har det så där svårt. Och att hennes lidande är enastående i världen. Hon vet inte att just det är mycket vanligt i tider av nöd och ofärd, att liksom hon lider just nu tusentals andra barn. Och att de snart skall bli miljoner. De har haft otur , alla dessa miljoner. De råkade födas i ett århundrade, som kallades barnets när de började, men som blev skräckens."

Anna Bondestams bok borde ställas på en väl framskjuten plats bland bibliotekens hyllor- det är en berättelse som tyvärr äger aktualitet även idag.

Blivande julklapp

Jag behöver lära mig mera om både finländsk litteratur och finlandssvensk dito. Lättast är nog att börja med den litteratur som inte behöver någon översättning. Jag hittade "Finlands svenska litteraturhistoria 1900-2012" utgiven på Atlantis förlag 2014 och tänkte genast- det här är något för mig.

Läs Hufvudstadsbladets recension här.

Från Colorado till Kvarken

Jag har läst första delen i författaren Lars Sunds trilogi om Dollar-Hanna från Österbotten och hennes familj. "Colorado Avenue" är titeln och romanen kom ut år 1991 (Tidens förlag). Den har varit populär för jag hittade den (väl läst) mitt bland den aktuella litteraturen på bibliotekets "vanliga" hyllor.

Lars Sund (f.1953) är en finlandssvensk författare- från Jakobstad i Österbotten och jag har inte läst något av honom tidigare. Nu är jag minsann fast för "Colorado Avenue" var så härlig att läsa, en så underbar berättelse och dessutom både lärorik och spännande på det allra bästa tänkbara sätt. Tänk att kunna skriva så!

Rödskärs-Hanna emigrerar i slutet av 1800-talet och hon hamnar i den lilla staden Telluride i Colorado.

 Telluride från luften (foto: John Fowler)

I Telluride ligger dynamitångorna som ett täcke över allt. Hanna arbetar hårt, är smart och lyckas väl i det nya landet. Hon hittar en äventyrlig make, får två barn och så blir hon änka. Hon beslutar sig för att återvända till hemlandet där hon har sin gamla mamma kvar i livet (en riktig krutgumma som må vara fåordig men henne "kör" man inte med).

Romanen är fylld av intressanta och originella karaktärer och livet i den Österbottniska skärgården är då sannerligen ingen dans på rosor. Dessutom var Finland vid den här tiden under ryskt herravälde ) och så kommer kriget och sedan ett krig till (det finska inbördeskriget- ett krig som skördade nära   40 000 liv). År 1918 kunde man samla ihop sig för nystart (för att uttrycka det lite vanvördigt).

Jag kommer att läsa de återstående två delarna i trilogin också och jag ser att Lars Sund i dagarna kommit ut med en ny roman (en planerad svit). Den står jag i lånekö på.

Man lär sig något varje dag - nu vet jag vad en kalliop är för något. Jag kunde inte motstå den här bilden som från början är en cirkusaffisch.

"Varje cirkus med självaktning ägde en kalliop på hjul. När cirkusen paraderade genom en ny stad rullade kalliopen i spetsen för tåget. Det var en oerhört ful pjäs, lik ett litet rangeringslok som tappat tendern och förarhytten. En tvärställd pallisad av olika långa fläckiga och buckliga pipor i bleckplåt krönte boilaren, från vilket orgelverket matades med ånga via ett invecklat system av rörledningar."

(sidan 51 "Colorado Avenue", Lars Sund. Tidens förlag 1991).

Nyfiken på: Tito Colliander

Tito Colliander (1904-1989) var en finlandssvensk författare. Idag är han tämligen bortglömd men det finns en del nyutgåvor av hans böcker (han var flitig med pennan). Mest känd är Colliander kanske för sin självbiografiska serie (sju band) som börjar med "Bevarat" (1964).

Tito Colliander föddes i  S:t Petersburg och han kom att bli åsyna vittne till revolutionen. Familjen var mycket internationell (fadern hade tjänstgjort som överste i det transkaspiska skarpskytteregementet i Ashabad och hans mor hade brittiska rötter. )

När situationen i Ryssland blev för svår flyttade familjen till Finland- man förlorade i princip alla sina ägodelar och fick starta från "scratch".

 "Titos far brukade använda det ryska ordet metjty, som betyder idéer, tankar och drömmar som aldrig förverkligas. Efter revolutionen kom hela den gamle officerns tillvaro att präglas av metjty. Han hade en affärsplan som gällde marknadsföringen av ett eldfast preparat men den gick om intet, han försökte sig på skomakeri men misslyckades, stickmaskinen med vilken han föreställde sig att han skulle kunna försörja familjen hade ständigt något fel."

 Citatet är lånat från en artikel i Svenska Dagbladet (17 juni 2004), det är Merete Mazzarella som har skrivit. Här kan man läsa artikeln i sin helhet.

Har man tur kanske man kan hitta  några av Collianders verk i biblioteksmagasinen.

Finlandssvenska klassiker

I min hand har jag just nu "Träsnidaren och döden" av Hagar Olsson, en bok utgiven av Schildts förlag (Helsingfors). Den ingår i "nya klassikerserien" som sponsrats av Vitterhetskommissionen.

Boken på bilden ovan ingår också i den serien som alltså koncentrerar sig på finlandssvenska författare.

På en av de sista sidorna i Hagar Olssons bok finns 20 namngivna titlar som alltså kommit ut i nya utgåvor.

Anders Cleve: Gatstenar (originalutgåvan kom 1959)

Fredrika Runeberg: Teckningar och drömmar. (originalutgåvan är från 1861)

K. A. Tavaststjerna: Hårda tider (1891)

J.J. Wecksell: Daniel Hjort (1863)

Jarl Hemmer: En man och hans samvete (1931)

Arvid Mörne: Ett liv (1925)

Hagar Olsson: Chitambo (1933)

Zachris Topelius: Hertiginnan av Finland (1850)

Sally Salminen: Katrina  (1936)

Gustaf Mattsson: "I dag". Kåserier. Tredje samlingen. (1956)

Rabbe Enckell: Andedräkt av koppar (1946)

Tito Colliander: Korståget (1937)

Mikael Lybeck: Den starkare (1900)

Elmer Diktonius: Janne Kubik (1932)

Henrik Tikkanen: Brändövägen 8. Brändö. Tel. 35. (1975)

Anna Bondestam: Klyftan (1946)

Emil Zilliacus: Lars och lyra (1933)

V. V. Järner : Fackeltåget (1978)

Solveig von Schoultz: Ansa och samvetet (1954)

Den här serien ska jag försöka att botanisera i så gott det går.