Så sägs det men det är ju så sorgligt när en ung människa mister livet. Gustaf Munch-Petersen (1912-1938) blev bara 26 år gammal. Han stupade i det spanska inbördeskriget (han tillhörde den så kallade Internationella brigaden och slogs mot Franco).
I min hand just nu en mycket vacker diktsamling- "Solen finns" utgiven på Makadam förlag och i samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet. Boken är fylld av Munch-Petersens egna tavlor och teckningar och det är en njutning att bara bläddra genom den här volymen.
Dikterna är skrivna på svenska för Gustaf Munch-Petersen var tvåspråkig (hans mor var svenska) - under sin livstid var poeten inte uppskattad i sitt hemland och han refuserades av förlagen och han nedgjordes av kritikerna. Munch-Petersen var en ung man som inte kunde och inte ville rätta in sig i ledet- en fri fågel men hans vingar blev svedda gång på gång. Han förde en vagabonderande tillvaro under ett antal år men kom till slut att bosätta sig i Gudhjem på Bornholm där hans föräldrar hade en sommarstuga. Så följde förälskelse, sammanboende, barn och giftermål- men Gustaf Munch-Petersen kunde inte finna sig tillrätta i tillvaron. En dag lämnade han plötsligt allt och for till Spanien.
En av dikterna i samlingen är tillägnad Harry Martinson- jag citerar några rader:
----
inget återkommer-
målet okänt är
ditt ödes amulett-,
osynlig, okuvlig om din hals-
nomad-,irrande
trampar fram
det eviga hemmet-
Thomas Nydahl har skrivit om "Solen finns" här.
