En dagbok som väcker tankar

Oktobers första bok för mig (att läsa färdigt) blev Nella Lasts dagbok från krigsåren. När kriget bröt ut i september 1939 var Nella 49 år gammal och hemmafru med två vuxna söner. Nella skrev sina dagböcker för "The Mass-Observation Archive"- och i detta arkiv finns noteringar och anteckningar (av helt "vanliga människor" från 1937 och fram till och med 1950-talets första år.) Nella Lasts dagbok gavs ut för första gången år 1981. Nu har boken fått en renässans- och det ska vi vara tacksamma för.
-
Nella är en duktig skribent - dagboken är mycket välskriven- dessutom finns kommentarer mellan åren som förklarar viktiga historiska skeenden.
-
Vad som gör den här dagboken speciell är att Nella inte bara skildrar hur kriget påverkar henne och andra- hon skriver också om sina tankar, känslor och om sitt äktenskap (som inte är helt lyckligt)- hon skriver om sin oro för båda sönerna- den yngste begav sig ut i kriget - den äldste var i "Civil Service" och slapp därför att sätta på sig uniform- han blev dock förflyttad till Nord-Irland- kanske inte så långt från familjen i och för sig (Nella bodde nära Liverpool) men kriget gjorde resande över havet till något som man gärna undvek.
-
Det är en svunnen tid... kvinnor som Nella visste hur de skulle ta vara på mat och få den att räcka till även under svår ransonering (och skral kassa)- här slängs ingenting- man saftar och syltar- man drygar ut och använder sig av alla möjliga knep. Finns sådan kunskap kvar numera?(Idag när många inte vet hur man lagar potatismos från råvaran?) Man syr och man lappar och man kan göra om plagg i det oändliga. England blev väldigt isolerat under många år och speciellt i början av kriget såg tyska u-båtar och flygplan till att mycket gods aldrig nådde fram till destinationen.
-
Nella är en så levande och varm kvinna- när jag läser känns det som om jag ville gå tillbaka i tiden och in i boken... föra ett samtal med henne. Fråga henne om så mycket....
I oktober 1939 skriver Nella:
" I've always had a rather narrow life and my joys have been so simple. I seem to have built a home like a jackdaw- straw by straw- and now my straws are all blowing away! " (Hon är glad att hon fått arbete utanför hemmet). "Like the little Holland boy who put his hand in the hole in the dyke and kept back the trickle of water that would have quickly grown to a flood, I must keep my dykes strong enough- or else at times I'd go under."
-
År 1940: "And now I suppose our soldiers will start being busy. Kill, kill, kill, sorrow and grief and loneliness, senseless cruelty and hatred, drowning men, mud, cold and a baffling sense of futility- what a Hell broth."
-
Sunday, 1 March 1942
Today, when I went down the garden path, for a bit of green for my hens, I suddenly saw a little clump of snowdrops, at they shone snow-white from a patch of dirty-grey melting snow. I felt I could have knelt on the wet path in ecstacy to admire their frail brave beauty. There is always such a feeling of a miracle in the first flower or budding tree, and after this dreadful winter, it seemed like a promise to see the wee white things nodding in the wind. Whatever troubles we have to face in the near future will be easier if there is life around."
-
Nella Last's War lämnar inte läsaren oberörd. Det är en bok man minns långt efter det att man lagt den åt sidan/stoppat in den i bokhyllan.