Nej, detta är ingen deckare- det är en sorglig och tung berättelse om författaren Ernst Wiecherts fyra månaders förvisning till Gestapos fängelser och till koncentrationslägret Buchenwald år 1938. Vid tiden för sin arrestering (som för övrigt ägde rum strax innan hans skådespel "Den förlorade sonen" skulle ha sin premiär) var Wiechert en av Tysklands mest kända och älskade författare. Wichert hade "fräckheten" att förespråka ett kritiskt tänkande (även mot den nationalsocialistiska ideologin)- för detta straffades han och Joseph Goebbels hotade honom dessutom med dödsstraff om han inte "höll käft".
-
"Wir wissen, dass Ihr Einfluss auf die Jugend groß und gefährlich ist. Sollten Sie noch ein einziges Wort gegen unseren Staat sprechen oder schreiben, so werden Sie noch einmal ins KZ kommen, und zwar auf Lebenszeit und mit dem Ziel Ihrer physischen Vernichtung. "-"I dödens skog" är en bok som Ernst Wiechert skrivit främst för att hylla de medfångar som han mötte på sin vandring ner i helvetet. Vi får följa med berättelsens huvudperson "Johannes" på hans färd. I det första fängelset tillåts Johannes att läsa böcker- och Ricarda Huch, Adalbert Stifter och Blaise Pascal tillhör de författare som skänker honom tröst i eländet.
-
Så här beskriver han sitt möte med Gestapochefen och hans hantlangare: "Bägge buro svarta uniformer. Bägge voro mycket välfödda och bägge två hade den egenheten att de stödde händerna i sidorna och riktade sina frågor förbi honom, som om det varit under deras värdighet att se en fånge i ögonen. På Johannes gjorde de intrycket av konkursförvaltare, som betrakta en torftig "konkursmassa".
-
Så förvisas Johannes till Buchenwald- och hamnar rakt i den mest förfärliga av världar. Han är politisk fånge och han får därför bära en röd trekant på sin rock. En medfånge, Josef, lär honom att "ingenting se och ingenting höra- att gå tvärs igenom allting som en sten"- det är enda sättet att överleva.
-
Det verkligt ironiska är också att Buchenwald låg invid Weimar- den stad som förknippas med Goethe och så mycket tysk kultur.
-
Riktigt bisarrt och makabert blir det när Wiechert beskriver förmannen för "de svagsinta" i lägret - en man som tycker om att skriva vers och som har författat en lägervisa med refrängen "halli hallå ... i Buchenwald."
-
Wiechert vistades två månader i Buchenwald- och han hade knappast överlevt mycket längre till. Hans kropp bröts ned och en vinter där hade han inte klarat. Boken "I dödens skog" är en tribut till Wiecherts vänner i lägret- han nämner till exempel föreståndaren för lägerbiblioteket -Walter Husemann- (kommunist och motståndskämpe) . Husemann blev avrättad av nazisterna år 1943. "I maj 1943 led Walter Husemann döden på schavotten, stolt, orädd och segerviss".
-
Jag tycker att det är synd att den här boken är bortglömd idag- den ger ett mycket otäckt och levande porträtt av koncentrationslägrens verklighet. Ernst Wiechert är både ironisk och känslosam och framför allt uppriktig. Jag är glad att ha fått stifta bekantskap med denne författare och har beställt ytterligare en bok av honom "Där vägen börjar"- en barndomsskildring- (via biblioteket).
Jag lyckades hitta ett riktigt gammalt (något slitet så klart) exemplar av Ernst Wiecherts kanske mest älskade roman "Die Jeromin-Kinder" i engelsk översättning. Så glad jag blev när den här boken ramlade ner i brevlådan idag. Jag tycker så mycket om Wiecherts lågmälda stil och hans humanism, människokärlek- hans vilja att göra det som är gott. 
