Dröm och mardröm

Annapurna

Bergsklättrare är ett speciellt släkte. Individualister är bara förnamnet och kanske också ibland en förskönande omskrivning. Jag har läst Maurice Herzogs bok "Annapurna" från 1952, en bergsklättringens klassiker som finns översatt till flera språk.

År 1950 hade ännu ingen lyckats besegra ett 8000-metersberg (dessa hittar man i Himalaya) men visst hade åtskilliga försök gjorts- många med dödlig utgång. Maurice Herzog och ett antal medlemmar i den franska alpinistklubben ville se om de inte kunde bli de första att stå på denna höga höjd och så skapades en expedition som skulle gå till Annapurnamassivet i Nepal. Trakten var då tämligen outforskad och de kartor man hade tillgång till skulle visa sig felaktiga. En stor del av Herzogs berättelse handlar därför om hur man försökte att hitta "rätt berg" att bestiga.

Under övermänskliga ansträngningar och med faror lurande överallt ( laviner, seracs, glaciärsprickor, kyla - listan kan göras mycket längre) lyckades till slut Herzog och Louis Lachenal nå toppen. Priset blev högt. Både Herzog och Lachenal tvingades amputera fingrar och tår (Herzog både och).

Kanske ska man vara klättrarfrälst för att till fullo uppskatta den här boken men trots att jag inte hör till den skaran blev jag ändå tagen av Herzogs berättelse och nog kan jag förstå den iver och den längtan som finns i jakten på det som tros vara ouppnåeligt.

" Annapurna, to which we had gone empty-handed, was a treasure on which we should live the rest of our days. With this realization we turn the page: a new life begins. There are other Annapurnas in the lives of men." (Herzogs slutrader).