The Cardboard Crown av Martin Boyd

"Secrets and lies" hade kunnat vara en alternativ titel på första delen (av fyra) i Martin Boyds romansvit om familjen Langton från Australien. "The Cardboard Queen" kom ut år 1952 och blev genast en storsäljare - i England. Lika stor lycka gjorde den inte i Australien förrän tjugo år senare men då hade författaren nått till slutet av sin levnad.

Huvudpersonen i romanen är Alice Langton ( född Verso) och handlingen utspelar sig under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Berättarjaget, Guy Langton, har precis hittat sin farmors (ja, det är Alice)  dagböcker och nu tänker han skriva om sin familjs brokiga och turbulenta historia. Dagböckerna innehåller många hemligheter och är skrivna under många år. Så rullas familjekrönikan ut och den går i vindlingar och vågor mellan Australien och England och även Italien. Ibland är det en aning svårt att hålla reda på alla personer i det stora galleriet men efter ett tag faller allt på plats och den röda tråden framträder - mycket lysande och klar. Det här är berättelsen om en mycket speciell och intressant kvinna. Det finns kärlek, besatthet (och en hel del pengar) att läsa om på sidorna. Det skulle kunna bli banalt men det här är så långt från banalt som man kan komma. Snarare är det tragiskt.

Martin Boyd har målat ett vackert porträtt av en ganska enastående kvinna som lyckas överleva alla svårigheter (givetvis inte utan ärr i själen). Historien om Alice Langton är också historien om rotlöshet och hemlöshet - det kan inga pengar i världen råda bot på. De fyra romanerna om familjen Langton finns alla utgivna i serien Text Classics (hemmahörande i Australien).

På jakt efter våren

I mars 1913 begav sig poeten Edward Thomas ut på en lång cykeltur i södra England för att leta efter våren. Resan gick från London till Quantock Hills i Somerset och upplevelserna dokumenterades och blev till en bok som kom ut året därpå.

Idag skulle en sådan resa te sig helt annorlunda. Nu stör bilarna den där gamla tysta idyllen och naturen har säkerligen exploaterats på många platser. Jag ser fram emot att läsa om Edward Thomas intryck och lyriska beskrivningar av resan.

Foto: Derek Harper. (Från Quantock Hills i Somerset)

"A motor car overtook me in the village … as the thing passed me by … rapidly I slid down, crossed the railway, and found myself in a land where oaks stood in the hedges and out in mid-meadow, and the banks were all primroses, and a brook gurgled slow among rush, marigold, and willow."

Poesi på en söndag

Järnvägsstationen i Adlestrop är nedlagd men skylten finns kvar på ett cykelställ. Den 24 juni år 1914 stannade ett tåg här och poeten Edward Thomas, som fanns ombord, fick tid att betrakta omgivningarna. Så skapade han en av det engelska språkets mest älskade dikter. Några veckor senare bröt det stora kriget ut, ett krig som skulle ta så många unga mäns liv. Edward Thomas blev själv ett av offren. Han stupade vid Arras påskdagen 1917.

Related Poem Content Details

Yes. I remember Adlestrop—

The name,because one afternoon

Of heat the express-train drew up there

Unwontedly. It was late June.

The steam hissed. Someone cleared his throat.

No one left and no one came

On the bare platform. What I saw

Was Adlestrop—only the name

And willows, willow-herb, and grass,

And meadowsweet, and haycocks dry,

No whit less still and lonely fair

Than the high cloudlets in the sky.

And for that minute a blackbird sang

Close by, and round him, mistier,

Farther and farther, all the birds

Of Oxfordshire and Gloucestershire.

Nyfiken på: Martin Boyd

Förlaget Text har sitt hem i Australien och grundades av Diana Gribble (1942-2011) år 1990. En gren av utgivningen ägnas åt klassiker (från Australien) - Text Classics. I den här serien finns det mycket att fördjupa sig i och den litteraturprofessor som så sent som 1940 påstod att det inte fanns någon australiensisk litteratur har verkligen bevisats om motsatsen.

Jag har hittat Martin Boyds "The Cardboard Crown" från 1952 som utgör första delen i en kvartett som handlar om en familjs historia- en berättelse om förlorade världar.

The Text Classics series is designed to unearth some of the lost marvels of our literature, and to allow readers to rediscover wonderful books they have never forgotten. These books are milestones in the Australian experience. We have chosen them in the conviction that they still have much to say to us, undiminished in their power to delight, challenge and surprise us.  

Snö

Omslaget visar Peter Brooks målning - Snow on Snow. Så vackert.

Vinter och kyla är inte det man längtar efter just nu men trots det har jag fastnat i Marcus Sedgwicks monografi om snö. Marcus Sedgwick är nog mest känd för sina ungdoms- och barnböcker (flera av dem har översatts till svenska), men här skriver han om sitt förhållande till snö och vinter (det verkar att vara mycket gott). Sedan ett par år tillbaka bor Sedgwick i ett "chalet d'alpage" i Haute-Savoie och med en vidunderlig utsikt mot Mont Blanc.

I den lilla volymen "Snow" (103 sidor) filosoferar författaren över ett halvdussin olika aspekter av snö. Kapitlet med rubriken "The Art of Snow" har jag läst med extra stort intresse. Här blandas konst,
musik och litteratur - allt med snöanknytning.

Peter Bruegel den äldre (d. 1569) var en mästare på att tolka och avbilda snölandskap. Bruegels levnad kom att sammanfalla med en tid som kallas för "Little Ice Age"  och tavlan ovan "The Hunters in the Snow" är förmodligen en av de mest kända vinterlandskapen i konstens historia.

Från konsten ett hopp till litteraturen och Sedgwick skriver bland annat om Thomas Manns stora roman "Bergtagen" där det finns flera snöscener (och där Hans Castorp i det närmaste blir fången i det snölandskapet som omger sanatoriet).

Till och med en så kallad spaghettivästern kan bidra med något alldeles speciellt. "The Great Silence" hade premiär år 1968 (Den tyste hämnaren) och handlingen utspelar sig under det som kallas för "The Great Blizzard of 1899." Klaus Kinski spelar boven i dramat som jag själv bara har rätt vaga minnen
av.

"Snow" av Marcus Sedgwick är utgiven av förlaget Little Toller och boken ingår i en serie om hittills åtta så kallade monografier. Ytterligare fem är på gång. Jag kommer säkert att investera i ett par till av dessa. Kanske blir det Oliver Rackhams "The Ash Tree" och Cheryl Tipps "Sea Sounds" Qui vivra verra.

Terra incognita

Målning av Ludwig Becker, en av deltagarna i expeditionen. Han fick offra livet och dog i april 1861.

"Some call it a desert
But it is full of life
Pulsating life
If one knows where to find it
In the land I love".     Jack Davis (poet av Noongarstammen).

När James Cook betraktade Australiens sydkust från sitt fartyg "Endeavour" i mars 1770, förklarade han att detta lands inre inte kunde hysa något annat än öken. Nära ett hundra år senare, i augusti 1860, startade en stor och mycket djärv expedition för att utforska detta okända inre land. Denna upptäcktsresa skulle få namnet Burke-Wills-expeditionen och den kom att sluta i tragedi omkring ett år senare. Robert O'Hara Burke och William John Wills utsågs till ledare och man skulle leta fram en väg från Melbourne i söder rakt norrut till Carpentariaviken (en del av Arfurasjön, det hav som skiljer Australien från Nya Guinea). Det blev en färd fylld av umbäranden och prövningar. Råttor och insekter gjorde livet besvärligt, hettan var ofta outhärdlig och man led brist på både mat och vatten. Några expeditionsdeltagare drabbades av skörbjugg och det uppstod missämja, något som naturligtvis var förödande för moralen. Ända fram till havet i norr kom man inte och man tvingades vända om. Vid Cooper Creek tog det slut och där dog både Burke och Wills i juni 1861.

Jag har läst Sarah Murgatroyds bok "The Dig Tree- the extraordinary story of the ill-fated Burke and Wills 1860 expedition". Det hela är mycket väl berättat och boken är försedd med många foton på både människor och natur- intressant och lättläst på en och samma gång. Sarah Murgatroyd har lagt ner mycket arbete på källforskningen.

"A clear and meticulous account" skrev man i the Times. Jag kan bara hålla med.

Danmark i Tyskland

Den blå sträckningen på kartan utmärker Ejderkanalen som numera har ersatts av Kielkanalen (i gult). Den olycklige Christian VII lät tillsätta en kanalkommission år 1774 för att bygget av den nödvändiga "segelrännan" äntligen skulle komma igång. Det skulle vara ytterst tidsbesparande för sjöfarten att slippa ta omvägen om norra Jylland. Kanalen stod färdig tio år senare och var i bruk fram till 1890.

Än idag finns den vackra herrgården Koop kvar, vackert belägen i Altenholz och alldeles intill den gamla Ejderkanalen. Huvudbyggnaden är ritad av den danske arkitekten Axel Bundsen som fick en viktig mecenat i den unga frun i huset, Caroline Schimmelmann- Baudissin. Till hennes salong kom bland andra filosofen Herder och författaren Jens Baggesen. Om Buntsen och mycket mera kan man läsa i "Skjulte skatte i graenselandet, dansk bygningsarv i Slesvig og Holsten" i redaktion av Kasper Laegring och Badeloch Vera Noldus.

Livläkaren

Altona omkring 1850.

Jag läser "Livläkarens besök" av Per Olov Enquist. Livläkaren är förstås Johann Struensee (1737-1772) född och uppvuxen i Halle men med mycket stark anknytning till Altona i Holstein, ett Holstein som vid den tiden var en del av det danska kungariket. Danmark var ett stort land en gång.

Struensee kom till Altona i slutet av 1750-talet och han öppnade läkarpraktik där. Han var dock mera intresserad av politik och utvecklande av olika idéer och han kom att ägna mycken tid åt att skriva tidningsartiklar ( i egenhändigt utgivna tidningar). Struensee var mycket frispråkig och väckte därför ofta ilska - som straff fick han sina tidningar indragna. Speciellt en inlaga med rubriken "Lovtal över hunden och hundskitens himmelska verkan" blev en källa till stark irritation. Det hela handlade om en läkare i Altona som tillverkade en sorts laxermedel som utvunnits ur just hundlort. Bara bluff och båg
så klart). Så småningom kom Struensee till det danska hovet som livläkare åt den sinnessjuke kung
Christian VII . Det som kunde ha blivit en vacker karriär slutade i blod och hemskheter på Øster
Faelled i Köpenhamn i april år 1772. Det hade varit bättre om Struensee hade stannat i Altona, som på 1700-talet var ett livligt handelscentrum med frihamn inte bara för skeppen utan också för olika trosinriktningar eller som Enquist uttrycker det "ett ormbo för radikalt tänkande". Altona var för övrigt Danmarks näst viktigaste stad vid den här tiden och förlusten av den efter det ödesdigra året 1864 var ett hårt slag. (Som ersättning tvingades man grunda Esbjerg).

Hippodromteatern i Malmö visar skådespelet om Struensee denna vår. (Livläkarens besök).

Lite nostalgi

Sjuttio år hann den fylla, tidskriften VeckoJournalen. Sedan var dess saga all och det blev en Månadsjournal i stället som även den försvann så småningom. Jag har en del av de där gamla tidningarna kvar, lagrade i en speciell hylla. År 1960 i november gav man ut ett jubileumsnummer.

Annonserna är historia bara de. "Treo petite" handlar inte om huvudvärkstabletter utan om "den rätta höfthållaren" ( komplett med strumpeband eller som man säger på skånska "hosseband"). Jag ryser när jag ser bilden på tortyrredskapet som jag tack och lov var för ung för att tvingas i. Annars finns det gott om intressanta artiklar att läsa och Karl Gerhard bidrar med välrimmade versrader.

Man får också reda på att år 1910 ansågs Mölle vara osedlighetens stamort för här badade män och kvinnor gemensamt "Inga aldrig så tjocka och randiga baddräkter kunde förta intrycket av djup och varaktig oanständighet." Till råga på allt lögade sig här även tyskar och danskar. På en annan sida utnämns halvseklets 41 förgrundsfigurer. Fyra författare räknas till den skaran: Gustav Hedenvind-Eriksson, Sigfrid Siwertz, Bo Bergman och John Landquist. Idag skulle kanske valet se lite annorlunda ut men jag upphör inte att förvånas över hur snabbt det går att bli bortglömd.

Poesi på en söndag

Warszawa så som det en gång var.

"Jag i första och sista person" är en antologi som presenterar 20 polska kvinnliga poeter. Utgivare är förlaget Tranan.(2008).

Jag fastnar speciellt för poeten Anna Kamienska (1920-1986). Femton diktsamlingar skrev hon men det är tyvärr inte mycket som blivit översatt till andra språk. Lyrik brukar behandlas styvmoderligt i bokvärlden. En av Anna Kamienskas mera kända dikter är "En bön som kommer att bli hörd". Jag citerar några rader. Översättningen är gjord av Irena Grönberg.

O Herre låt mig lida
och låt mig sedan dö.
----
Låt gräset få ha sin gröna färg
så att grodorna kan gömma sig
--------
Och låt min dikt stå så klar som en fönsterruta
som ett vilsekommet bi dunkar huvudet emot.

Om grannsämja och lite till

Yewande Omotoso är bosatt i Johannesburg men är uppväxt i Nigeria. Hon debuterade som författare med romanen "Bom Boy" (2011) som fick mycket beröm. Nu kommer nästa bok "The Woman Next Door" som handlar om två kvinnor i åttioårsåldern, Marion och Hortensia. De är grannar och skiljs åt av en häck. Häckar kan skapa oändligt stora problem mellan grannar och det amerikanska talesättet "good fences make the best neighbours" är något jag själv tror starkt på.

Jag tror att "The Woman Next Door" kommer att erbjuda avkopplande läsning denna gråa februaridag. " A war of wits and witticisms" säger en recensent. Vi får väl se.

Ristat i vatten

Keats grav i Rom (lånat foto).

Den som letar efter böcker av Adolf Hellman på sitt kommunala bibliotek lär bli besviken. Här har det gallrats och möjligen också kastats bort hej vilt. Det är tur att det finns antikvariat.

Adolf Hellman (1893-1968) började sin bana som konstnär men så småningom blev han också författare, en flanör som såg det som andra bara gick förbi. Världen, eller kanske snarare ritbordet, kom att bli hans hem (Hallmans ritbord var hopfällbart och litet och således lätt att transportera). Oslo, Paris, Köpenhamn, New York, Rom.....han var där och han upphöjde flanerandet till en alldeles speciell slags litteratur. " Där människoansikten, utlagda varor, skyltfönster, kaféterrasser, järnvägar, bilar, träd förvandlas till likaberättigade bokstäver som tillsammans bildar ord, meningar och sidor i en ständigt föränderlig bok" (Citat: Franz Hessel). Hallmans förhållande till Sverige (eller som han kallade hemlandet "gökmassivet") var inte gott - han ogillade starkt flockmentalitet och kände i stället för de personer som valde att gå sin egen väg.

Hallman var flitig både som tecknare/illustratör och skribent - för den som är intresserad finns det mycket att botanisera i. Från min egen hylla har jag plockat ner " På barer och bakgator" en samling av Hallmans reportage som tagits fram av Stig Hansén och Clas Thor. Boken är utgiven på Ordfronts förlag 1989.

Adolf Hallman dog i Rom och ligger begraven på den protestantiska kyrkogården- Il Cimitero Acattolica di Roma- där även Keats och Shelley fått den sista vilan.

Kvinnan i det blå tornet

Leonora Christina. Tavlan är målad av Kristian Zahrtmann.

Om man beger sig till Bornholms vackra ( och vackert belägna) konstmuseum vid Helligdomsklipporna nära Gudhjem kan man beskåda ett antal målningar gjorda av bornholmskonstnären Kristian Zahrtmann. Zahrtmann var mycket förtjust i att avporträttera Leonora Christina, Christian IV:s dotter, som fick ett så tragiskt öde.

Leonora Christina blev tidigt bortgift med Corfitz Ulfeldt och med honom fick hon femton barn (många av dem dog mycket unga). Corfitz Ulfeldt kom så småningom att bli en ökänd man, en landsförrädare. Under ett och ett halvt år satt Leonora och Corfitz fängslade på Hammershus fästning på norra Bornholm. De försökte sig på en djärv flykt genom att hissa sig ut med hjälp av lakan (via ett avträde). Flykten misslyckades. Leonora Christina placerades så småningom och efter många turer i det så kallade blå tornet på Christiansborgs slott - instängd och isolerad. Här tvingades hon sitta i över tjugo år. Det var här hon skrev sin berömda självbiografi "Jammers Minde" som numera ingår i Danmarks kulturkanon (den kan läsas på nätet). Det finns också en ganska stor mängd biografier över  Leonora Christina. Ur min egen hylla har jag plockat Bodil Wambergs dito.

Som en liten parentes kan jag tillägga att en av Bornholmsfärjorna fått namnet "Leonore Christine" vilket satte en del känslor i svallning på ön. Man tyckte inte att Leonores anknytning till Bornholm var tillräckligt stark. Men- nu seglar färjan i alla fall och den ger en bekväm och snabb överfart.

I gott sällskap

är man med John Sutherlands "Curiosities of Literature". Ingen kan som Sutherland hitta russinen i alla olika kakor och här kan man läsa om allt mellan himmel och jord i böckernas värld. Jag hamnade i avdelningen religiösa bestsellers. Det är förstås USA som bidrar mest till den statistiken.
Ben Hur och Quo Vadis ligger högt på listan tätt följda av In His Steps av en herre vid namn Charles M Sheldon. Sheldon (1857-1946) var pastor och han blev mycket populär genom sina predikningar på temat "What would Jesus do"? Så helt tossig verkar inte Sheldon ha varit för han var en ivrig förespråkare av jämlikhet och kvinnlig rösträtt. Han månade också om djurens rättigheter.

Trots detta tror jag inte att jag investerar i just denna bestseller.

I ett annat kapitel avhandlar Sutherland "Hardest Reading " , det vill säga svårlästa böcker. Föga förvånande finns Joyce's "Finnegan's Wake" på den listan och även "Gravity's Rainbow" av Thomas Pynchon. George Perec skrev romanen "La Disparition" utan att använda sig av bokstaven "e". "Well done Gorgs Prc" för att citera Sutherland.

Och jag kryssar vidare bland rubriker och kapitel.

Nyfiken på: Salvatore Satta

Vy över Nuoro, Sardinien. Fotot är lånat.

Salvatore Satta (1902-1975) är en italiensk författare, född och uppvuxen i Nuoro på Sardinien. Han utbildade sig till jurist och kom att bli en mycket framstående sådan. Efter Sattas bortgång år 1975 hittades manuskriptet till en roman - Il giorno del giudizio- och familjen såg till att boken blev utgiven (1977). Handlingen utspelar sig i Nuoro i början av 1900-talet och beskriver hur samhället gradvis förändras, inte bara Nuoro utan Sardinien som helhet.

"Il giorno del  giudizio" har blivit översatt till nära tjugo språk, däribland svenska. "Domens dag" utkom på Norstedts förlag 1984 i översättning av Ingrid Börge.

Som ett post scriptum: En annan författare som spridit glans över Nuoro är Grazia Deledda.

Från sydliga breddgrader

Patrick White tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1973. Det var första och enda gången hittills om en författare från Australien fått den äran. Tyvärr har de flesta av Whites böcker blivit utgallrade på "mitt" bibliotek - det går fort att bli bortglömd även som nobelpristagare. "Happy Valley" är Patrick Whites förstlingsverk och kanske inte den mest kända av hans romaner. Utgivningsåret är 1939 och boken väckte positiv uppmärksamhet på sin tid ( den belönades med Australian Literature Gold Medal år 1941). Det uppstod en del "buller" kring "Happy Valley" och Patrick White förbjöd all vidare publicering under sin livstid. White gick ur tiden 1990 och nu finns "Happy Valley" i nya utgåvor. Jag har "härjat" på nätantikvariaten och väntar med spänning på mitt exemplar.

Poesi på en söndag

Bilden är lånad.

Jag gjorde ett fynd på bibliotekets antikvariska hylla igår. (En hylla som sköts av föreningen Bibliotekets vänner och som ibland kan innehålla verkliga godbitar för en bokälskare).

Den här gången kunde jag inhandla Anders Österlings "Italiensk lyrik från nio sekler- tolkningar" till det skamliga priset av tio kronor. Fast det är ju bara att tacka och ta emot. Böcker har i allmänhet ett mycket dåligt andrahandsvärde.

Jag fastnade för Triestes stora poet, Umberto Saba (1883-1957).

---
Blommande dagar
skola återkomma
till denna förstad eller någon annan
lik den. En annan
skall leva om mitt liv
och i sin ungdoms ytterliga vånda
skall även han ha längtat
och hoppats
att sätta sitt eget liv
i allas,
att vara såsom alla
människor syntes honom vara då
en dag i tiden.

Från dikten Förstaden.

Dessa älskade husdjur

Jag tänker först och främst på hunden, människans bästa vän. Jag har hittat tre böcker (det finns givetvis massor i ämnet) en från Danmark, en från Norge och en från Sverige som har hunden som gemensam nämnare.

"Tøs- et hundeliv" av Dorrit Willumsen handlar om familjens älskade grand danois.

Norton och hans husse Håkan Nesser fick elva år tillsammans. Om tiden med Norton skriver författaren i boken "Nortons filosofiska memoarer" (lång kö på "mitt" bibliotek).

Jag tror att både barn och vuxna kan ha glädje av Jon Fosses "Nej åh nej" som handlar om tre olika hundar. Man får möta den frihetsälskande Webster, hunden Olav som möter kärleken och så Haktor, skeppshunden som får lära sig fördragsamhet med andra.

Danmarks näst bästa boksamling

Fotot visar ett vintrigt Rønne för mer än hundra år sedan.

Föreningen Danska Skönlitterära författare har precis utdelat ett fint pris till Rønne bibliotek för att det har landets näst bästa boksamling. Nu får biblioteket 15 000 kronor extra att köpa in böcker för.

Priset är helt nyinstiftat och jag tycker att det är så glädjande att en mindre stad blir uppmärksammad. (Förstapriset gick till Helsingør). I allt 101 bibliotek deltog i kampen om priset.

"Vi rødmer klædeligt, og er utrolig glade for, at gode brugere har indstillet os til prisen! " rapporteras det från Bornholm.

Danmarks äldsta teater

Foto: Robert de Jong

Danmarks äldsta teater finns på Bornholm, närmare bestämt i Rønne. Invigningen ägde rum år 1783 och scenen är än idag välbesökt. Den kommande sommaren spelar man Erasmus Montanus av Ludvig Holberg.

Vill man skaffa biljett bör man vara ute i god tid.  Premiär blir det den 30 juni och man spelar i ungefär en månad. Från Rønne teaters hemsida hämtar jag följande:

Bornholms Teater er bornholmernes teater, men har også ambitioner, der rækker udover Bornholm. Vi 
samarbejder med andre professionelle teatre i Danmark om turné-forestillinger, ligesom nogle af vores forestillinger også vises i udlandet - og vi er på den måde med til at gøre reklame for Bornholm. 
Bornholms Teater har desuden i mange år produceret den populære Bornholmerrevy, til glæde for bornholmerne 
og øens gæster. Fra sommeren 2015 blev revyen dog erstattet med en række Holberg-forestillinger, som overtager revyens rolle med at tilbyde den bedste sommerunderholdning på Bornholm.

Magiska platser

Fyrtornet vid Cap-des-Rosiers är det högsta i Canada med sina drygt 34 meter. Vill man se det i verkligheten får man bege sig till Gaspé-halvön i provinsen Quebec.

Jag blev både överraskad och smått lycklig över att finna att en del av handlingen i Margriet de Moors roman "First grey, then white, then blue" har anknytning till denna mycket speciella del av Canada. Här möter man karg, enslig natur och de som en gång valde att leva här fick verkligen kämpa för tillvaron. Hit kom en stor mängd så kallade lojalister efter det amerikanska frihetskriget. Idag är Gaspé-halvön så gott som helt fransktalande igen. Undan för undan har lojalisternas ättlingar lämnat sin gamla hembygd. Nu försörjer sig invånarna på turism i stor grad. Det är så det brukar gå.

Mitt förhållande till träd

hoppas jag är gott. Naturen ska man värna om. Jag bor i en överexploaterad kommun där vilda djur och vild natur numera lever farligt. Finns det en liten grön plätt kvar så ska den bebyggas. Inte konstigt att naturen sedan tar ut sin hämnd i form av (till exempel) svåra översvämningar.

När jag ögnade igenom tidningen The Guardian's kultursida i morse föll blicken direkt på boken ovan. En antologi om träd i olika former. Kända (och mindre kända) författare har lämnat bidrag på temat. Var och en har något att berätta om just förhållandet till träd. Den här boken kan jag inte motstå. Under väntetiden får jag betrakta min höga pyramidek som just nu är prydd med både bruna löv och en del snö.

På önskelistan

På min ständigt växande önskelista finns Kapka Kassabovas "Border - a Journey to the Edge of Europe." Kassabova är född och uppväxt i Bulgarien men är numera bosatt i Skottland. Här skriver hon om gränstrakterna mellan Bulgarien, Turkiet och Grekland. Ett nog så aktuellt ämne.

Öar upphör aldrig att fascinera. Jan Rüger berättar om Helgolands kamp för sin existens. En våldsam och tragisk historia som dock hade kunnat sluta mycket värre.

Den polske författaren Wieslaw Mysliwski är jag mycket nyfiken på och jag ser fram emot att läsa hans roman "Stone upon Stone" som getts ut av förlaget Archipelago.

Hund i snor

En chow-chow i "snor". (Lånat foto).

Att läsa morgontidningen dessa tider är verkligen inte särskilt upplyftande. Den ena hemskheten efter den andra rapporteras det om och kultursidorna är inte värda namnet på "min" tidning. Jag saknar de där sakliga och väl underbyggda reportagen.  Jag brukar därför pigga upp mig med en dansk lokaltidning. En anrik sådan (grundad 1866) -  Bornholms Tidende. Nu är det förstås bara gratisversionen jag har tillgång till så visst, urvalet blir begränsat.

Idag kunde man läsa om råttfångare på Bornholm och det verkar som om råttorna fortfarande frodas på ön (min morbror tjänade ju en del pengar en gång på avlevererade råttsvansar - till Svaneke rådhus, då skrev man 1920-tal). Dagens råttfångare är fyrbenta och kommunalt anställda. På ett foto ser man tre pigga hundar framför ett veritabelt berg av döda råttor. "Kommunens rottehunde snupper 72 rotter på to timer".  Någon har snattat byxor hos Sørine i Rønne och så väcker icke upplockat hundbajs stor vrede i Østermarie. "Hund i snor og lort i pose" och hot om att fotografera "skidende hunde" för publicering i tidningen. Färjan mellan Rønne och Ystad kommer att få namnet "Express". Så fantasilöst tycker bornholmarna och tidningen har utlyst en tävling om ett nytt och bättre namn. Kanske blir det "Krølle-Bølle" ? Det återstår att se.

Dessa nyheter i det mindre roar åtminstone mig. Det mera seriösa hittar jag på andra ställen och dansk humor kan man inte få för mycket av.

Från Turkiet

"En av de saker som han inte förstod hos människorna var deras vana att alltid läsa tidningar. Varför var det tvunget att känna detta behov att bli deprimerad varje morgon?--- I den här staden köptes tusentals tidningar- se till exempel på den här gamle mannen- blir han glad över att läsa: I STADSDELEN FATIH HAR TVÅ HUS BRUNNIT NER och kan han sedan förnöjt säga "Gudskelov har jag inget hus där"? EN MAN HAR DÖDAT SIN FRU. "Jaha, ja. Vem vet vad för sorts slampa hon var" UPPROR I KINA". " Låt dem bara slå ihjäl varandra, allihop." (Egen översättning).

Raderna ovan är tagna från Yusuf Atilgans roman från 1959, som fått titeln "Der Müßiggänger" (Dagdrivaren)i tysk översättning. Jag tyckte mycket om den här boken när jag läste den för några år sedan.

Nu har förlaget City Lights sett till att ytterligare en roman av Atilgan blivit översatt och denna gång till engelska." Motherland Hotel" kom ut i författarens hemland, Turkiet, år 1973. (Det blev en filmatisering några år senare). Yusuf Atilgan, som gick ur tiden år 1989 är en av Turkiets stora författare. Så här skriver Orhan Pamuk :" My heroes are Ahmet Hamdi Tanpnar, Oguz Atay, and Yusuf Atilgan. I have become a novelist by following in their footsteps... I love Yusuf Atilgan, he managers to remain local although he benefits from Faulkner's works and the Western traditions."

Karel Schoeman

Karel Schoeman (f. 1939) är en sydafrikansk författare som för det mesta skriver på afrikaans. Äntligen verkar det nu komma fler engelska översättningar av hans romaner för Schoemans är en  stor författare i hemlandet. För något år sedan läste jag romanen "Another Country" och blev mycket imponerad. Nu är det dags för "This Life" , som översatts till engelskan av Elsa Silke.

Schoemans fångar det sydafrikanska landskapet med sin speciella natur och framför allt kan han beskriva hur människorna påverkas av att leva i dessa stora oändliga och ensliga vidder. Berättarkonst när den är som bäst - det är bara att beklaga att Schoemans romaner inte blivit översatta till svenska. Ett Nobelpris skulle onekligen hjälpa till härvidlag.

Läsinspiration märkt NL

Helga Ruebsamer (1934-2016) föddes i Batavia men när familjen for till Nederländerna för ett besök kom uppehället där att bli mera permanent. Året var 1940 och kriget bröt ut. I den självbiografiska romanen, som har översatts till engelska - The Song and the Truth- berättar Helga Ruebsamer om denna traumatiska händelse (och mycket mera). Helga Ruebsamer är, enligt vad jag kan förstå, mest känd för sina novellsamlingar i hemlandet. Hon skrev gärna om människor som har hamnat snett i samhället och i min nyinköpta novellantologi är hon representerad med "Olive" som handlar om en kvinna som det går mycket illa för.  Vill man läsa mera av den här författarinnan så finns det en del tyska översättningar (om man nu inte behärskar nederländska).

Mensje van Keulens novell "Sand" som också finns att läsa i Penguinantologin Dutch Short Stories, är fruktansvärt otäck och skrämmande. Van Keulen skriver ofta om det groteska och bisarra i tillvaron. Det är tyvärr ont om engelska översättningar så återigen är det tyskan som får bli räddningen för mig. Jag tänker börja med romanen "Die rote Schlinge".

Margriet  de Moor är förmodligen mera känd för den svenska läsekretsen. Debutverket"Först grått sedan vitt sedan blått" kom i svensk översättning år 1994. Några år senare gavs "Virtuosen" ut och det finns också en hel del i engelsk version. Jag ser fram emot att läsa mera av denna författarinna.

Om konsten att fånga råttor

Bisamråtta (lånat foto).

Min morbror brukade berätta om hur han som pojke slog ihjäl råttor i Svaneke. För varje råttsvans betalades 25 öre på rådhuset. Jag vet inte om morbror Jens blev så särskilt rik på sin råttfångst.

Något mera betalt får råttfångaren i Maarten t'Harts novell "Castle Muider". ( Maarten t'Hart har fått åtskilliga av sina böcker översatta till svenska). Berättelsen kretsar kring en radioinspelning där en äldre man, en råttfångare, har huvudrollen. Nu är det inte "vanliga" råttor som jagas utan bisamråttor. Dessa stora, vackert bepälsade gnagare gräver nämligen hål och gångar i de många vallar som ska skydda Nederländerna från översvämningar. Det är viktigt att hålla råttpopulationen i schack.

Det här är en novell med både svart humor och filosofiska tankar. Att Maarten t'Hart är en stor naturälskare råder det heller inga tvivel om. Från att från början handla om själva "akten" flyttas fokus till subjektet- råttfångaren- som visar sig vara en ovanlig man med speciella livserfarenheter. Berättelsen får ett vackert slut med ett lite ovanligt möte. En gammal, trött bisamråtta tar varje kväll en svalkande simtur vid en stenvall.
"He always comes here around this time, when the curlews fly up and the last starlings seek out trees to roost in. I think he's one of those lonely old chaps."
På frågan om varför råttfångaren inte slår ihjäl den här råttan, svarar han.
'No' , the short, grey-haired man who'd been to Venezuela said, 'no, I can't and I won't catch him. I come here every evening to see whether he's still alive and every evening a jolt of happiness goes through me when I see he's still there- and then I think the world can't be such a bad place if coots still part for a lonely old man and if that fellow is still able to find a place to rest his head for the night." (Översättning: Michele Hutchison).

Nederländska noveller

"The Penguin Book of Dutch Short  Stories" är alldeles färsk- utgiven år 2016. Hela 36 noveller bjuds läsaren på och jag startade med "The Young Titans" av Nescio (nom de plume för Jan Hendrik Frederik Grönloh).

Det handlar om ungdom, drömmar och längtan efter platsen där de härliga lagrarna gro. Fem vänner vandrar genom Amsterdam - de ser på soluppgångar (och solnedgångar) över glittrande vatten och de diskuterar nätterna igenom, de berättar om sina planer och sina tankar inför framtiden. Alla är de så
bestämda, så säkra på att de aldrig ska fastna i det där ekorrhjulet. Livet är ett oskrivet blad och
framtiden är oändlig.

Så går åren. Blev det som de hade tänkt? Nej, så klart inte. Verkligheten tar död på både ungdom och drömmar och framtiden har helt plötsligt blivit dåtid. Nescio har fångat "det där med att vara ung" på ett vackert och vemodigt sätt. Språket är färgskimrande. Ingen kan undgå att beröras av den här berättelsen. (Novellen publicerades för första gången 1915).

"Every day we longed for something, without knowing what. It got monotonous. Sunrise and sunset and sunlight on the water and behind the drifting white clouds- monotonous- and the darker skies too, the leaves turning brown and yellow, the bare treetops and poor soggy fields in the winter- all the things I had seen so many times and thought about so many times while I was gone and would see again so many more times, as long as I didn't die. Who can spend his life watching all these things that constantly repeat themselves, who can keep longing for nothing? Trusting in a God who isn't there?"

"The Young Titans" finns i svensk översättning (Per Holmer) "Titaneller" gavs ut 2010 av förlaget Malexis.

En klassisk "whodunnit"

Jag är egentligen inte så förtjust i deckare och/eller mordgåtor men för klassikerna i genren faller jag lätt till föga.

Mademoiselle de Scudéri(Fröken de Scudéri) av E.T.A. Hoffman kom ut för första gången år 1819 så den här boken är nästan två hundra år gammal.
Handlingen tilldrar sig i Paris under Ludvig XIV:s tid (1680-talet) , och berättelsen omfattar bara cirka hundra sidor så den bör väl klassificeras som en längre novell.

En mördare går lös på gatorna och han/hon attackerar personer som har smycken och juveler på sig.(Det visar sig vara en hel del). Efter utfört rån huggs offret för det mesta ihjäl. Den okände mördaren gäckar och skrämmer allmänheten så något måste göras. Kungen upprättar strax en specialdomstol för ändamålet och så går jakten igång. Mademoiselle de Scudéri (en äldre dam som skriver poesi) kommer att spela en avgörande roll i handlingen som rullar på med stor intensitet och med åtskilliga förvecklingar. Det hela är minst sagt skruvat och det gäller att inte tappa koncentrationen. "A bunch of stuff happens", för att citera Gilbert Adair i bokens förord.

Summa summarum: Mademoiselle de Scudéri är en både underhållande och spännande berättelse.

Kvinnornas universum

Henrietta Swan Leavitt (1868-1921). Amerikansk astronom.

Jag är oerhört spänd på att läsa Dava Sobels bok om en grupp kvinnliga astronomer vid Harvardobservatoriet. Henrietta Swan Leavitt var en av dem.

En klassiker på bordet

Washington Irving (1783-1859)

Han föddes under segerfestligheterna efter det som i USA kallas för "The revolutionary war" och här det amerikanska frihetskriget. Sitt namn fick han efter den stora hjälten och så småningom presidenten, George Washington.

Just nu har jag "Berättelser från Alhambra" på mitt läsbord. Washington Irving blev med tiden en mycket berest herre och han tillbringade många år i Europa. Spanien kom han att bli extra förtjust i och så skrev han om sina upplevelser. Jag är mycket nöjd med att ha hittat en fin och nyöversatt klassiker. (Alhambra förlag). Jag lär återkomma om Washington Irving så småningom.