To Hell with Cronjé av Ingrid Winterbach

General Piet Cronjé (1836-1911). År 1900 blev han tillfångatagen vid Paardeberg och sedan förd till Sankt Helena. När Boerkriget var slut fick han återvända till Transvaal.

Ingrid Winterbach (f. 1948) är en sydafrikansk författarinna och hon skriver på afrikaans- kanske är det därför hon ännu inte blivit översatt till svenska. Däremot finns en del av hennes böcker att läsa på engelska.

"To Hell with Cronjé" från 2002 har sina rötter djupt förankrade i Boerkriget (1899-1902) och läsaren dras omedelbart in i den bistra verkligheten. Året är 1902, kriget är i sitt slutskede med sitt vanliga facit av nedbrända och skövlade hem, döda människor och här också stora interneringsläger. Genom det öde stäpplandskapet (karoon) vandrar nu bokens huvudpersoner Reitz Steyn och Ben Maritz. De är på väg till Ladybrand med en svårt sårad kamrat, Abraham.

" The landscape gradually opens up and becomes flatter. The distance from horizon to horizon appears greater. Their thoughts simply waft away, become wispy and as light as tumbleweed. They see the horizon. They see the changing cloud formations. They see the shadows of clouds moving across the landscape. They see bushes, rocks and ant hills. What is there to add to this".

Reitz är geolog och Ben är naturhistoriker. Båda är väl över fyrtio år gamla. De letar sig långsamt fram i den oländiga terrängen genom en natur som blir oändligt levande på grund av den speciella iakttagelseförmåga som dessa naturkännare begåvats med. Kriget är ständigt närvarande- man talar om slagfält och om minnen från strider och man längtar hela tiden till det vanliga livet med frid och ro. På kvällen skänker lägerelden tröst. Så blir männen tillfångatagna och de anklagas för att ha deserterat. Vägen leder nu åt ett annat håll och katastrofen lurar i bakgrunden. Slutet blir vare sig lyckligt eller olyckligt.

"To Hell with Cronjé" är en mycket poetiskt skriven berättelse om en tid som jag tror alltid kommer att vara nära den som är född och uppvuxen i Sydafrika. Ingrid Winterbach har fångat alla mörka toner och undertoner både i historien och i landskapet och för mig blev den här romanen en av förra årets stora läsupplevelser.