Hemstaden

Den här byggnaden finns inte längre. Husarkasernen i Malmö revs för att ge plats åt höghuskomplexet Kronprinsen.

Jag är född och uppväxt i Malmö. Området mellan dåvarande Stadsteatern och det gamla väster var länge min egen mycket trygga värld för på den tiden var Malmö en tämligen lugn plats att växa upp i.  Jag minns söndagspromenader längs Södergatan som då var trafikerad av både bilar och spårvagnar (gamla 3:an, ringlinjen). Wessels hörna lockade med något så storslaget som rörlig julskyltning och på biografen Scania visades matinéer (idag har Scania omvandlats till ett exklusivt möbelvaruhus). På en annan hörna låg Buttericks med sina skämtartiklar som såldes på andra våningen (trappan upp dit var rätt skranglig och av trä). Så kom 1970-talet och rivningsraseriet. Allt gammalt skulle bort. Politiker och byggherrar omvandlade staden till oigenkännlighet. "En bombad stad," sa min far som också hade vuxit upp i Malmö (men på söder, på Kristianstadsgatan).

Jag lämnade Malmö för gott just under den här tiden och jag har aldrig längtat tillbaka. Än mindre gör jag det idag fastän bussen kan forsla mig dit på under en timma. Det blir korta besök när det blir av.

Nu läser jag Lars Åbergs bok "Framtidsstaden - om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?". (Kön på boken är lång på mitt bibliotek). Jag tänker hoppa friskt bland kapitlen - rubriker som "Apardheid var vidrigt men lite kvinnoförtryck har ingen dött av" och "Har ni något problem så startar vi ett projekt" attraherar direkt till läsning.

En sak torde vara mycket säker, så länge man inte vill erkänna eller ens se de problem som finns kommer heller inget att bli bättre och själv befarar jag att situationen har gått helt över styr. Kommande generationer får betala. Après nous le déluge. Det var väl så hon sa, Madame de Pompadour.