torsdag 26 januari 2017

Leenden, skratt och tänder


Han ser imposant ut, kung Sol i sin kungliga stass komplett med peruk, krona och spira. Porträttet är målat av Hyacinthe Rigaud år 1701. Då var Ludvig XVI i sextioårsåldern. Trots all pompa och ståt kan  betraktaren inte undgå att lägga märke till ålderns härjningar - framför allt de insjunkna kinderna och den hopsnörpta munnen. Ludvig hade inte en enda tand kvar.

I Colin Jones bok " The Smile Revolution in Eighteenth Century Paris" kan man läsa mycket om tänder och tänders betydelse - en hel del hårresande berättelser får mig att rysa till rejält- jag har goda minnen av tider innan den så kallade vattenborren blev en självklarhet hos tandläkaren. Alla ingrepp (inklusive kauteriseringen av ett stort hål i gommen som Ludvig fick vid en tandutdragning där en del av käken följde med) skedde givetvis utan bedövning. I Paris fanns det också gott om "tandvårdscharlataner" och i ett kapitel berättas det om Le Grand Thomas (lika bred som lång) som satt planterad på Pont-Neuf och drog ut tänder till nytta kanske men också till stort nöje för en mängd åskådare.
Our Grand Thomas, beplumed in glory
The Pearl of Charlatans (or so's the story).
Your tooth aches? You need never doubt
Le Grand Thomas will yank it out.

Colin Jones skriver om "leendets revolution" som orsakades av bättre tandhygien, tillgång till tandläkare men framför allt också en annan syn på skratt och öppet visad glädje. Det var under 1700-talets mitt som Paris på allvar började att le. Innan dess hade det ansetts ofint, rentav vulgärt, att dra på smilbandet (och tandstatusen var förstås den största orsaken). Det var konstnärer som Elisabeth Vigée Le Brun och Jean-Baptiste Greuze som banade väg genom sina porträtt av leende människor men även författare som exempelvis Samuel Richardson (Clarissa log vackert) drog sina strån till stacken.



"The Smile Revolution" är en mycket gedigen skildring av en värld i förändring och boken ger en intressant inblick i framför allt 1700-talets atmosfär och tänkande. Dessutom lär man sig mycket om både tandläkare och tänder.

2 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

jag visade inte tänder ens på bröllpsfotot, alla ler inte så :)
På finska barn drog man bort tänder, många kunde ha löständer före tjugo år - min mor betalade privat. Min far var så stolt över sina egna tänder, på finska ålderdomshemmet verkar de ha dragit bort det mesta...

Ingrid sa...

Hannele: Tänder har varit ett sorgligt kapitel i historien. Min farmor fick löständer vid 25 års ålder och det var hon givetvis inte ensam om. Det där med leenden på foton och porträtt är något man kan fortsätta att skriva om, men Colin Jones har gjort ett mycket gott arbete med 1700-talet.