Il pleut dans mon coeur comme il pleut sur la ville, skrev Paul Verlaine. Somerset Maugham gjorde det litterära regnet odödligt i novellen med samma namn och nu har jag läst H C Andersens berättelse om ett äkta svensk regnväder som drabbade honom i Dalarna.
"Regnet öste ned så det plaskade; ingen hade lust att komma ut i det vädret. Vassen i kärren neg och svajade, det var ett riktigt regngille för den, och det susade från sävtopparna: "vi dricker med foten, vi dricker med toppen, vi dricker med hela kroppen och står ändå på ett ben, hurra!"--- Och säven vajade och regnet öste så det plaskade efter. Jo, det var ett väder att komma till Säterdalen i och skåda dess berömda skönhet.--- Än drog det ena öket för mycket, än drog det andra för lite, och så knäcktes tistelstången. Tack öde! Det var en förtjusande körtur."
Än värre blev det när sällskapet äntligen kom fram till värdshuset.
"Hela långa kvällen satt jag och såg dit bort under denna alla skurars skur, jag trodde Vänern, Vättern och ett par sjöar till strömmade genom ett jättesåll från molnen. Mat och dryck hade jag beställt, men jag fick ingendera; man löpte opp och man löpte ner, elden dånade i skorstenen, pigorna snattrade, karlarna satt och söp, resande kom, blev inkvarterade och fick både stekt och kokt; flera timmar svann hän, jag höll ett krafttal till pigan, och hon svarade flegmatiskt: " Herrn sitter och skriver i ett kör så då kan han ju inte äta".
Natten blev inte bättre, en eldsvåda bröt ut och Andersen var inte i god form när resan fortsatte till Leksand för att fira svensk midsommar. Men det är en annan historia. Resan företogs år 1849 och Andersens "I Sverige" anses vara en av hans allra bästa böcker .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar