I döda poeters sällskap

Jag läser just nu John Sutherlands ganska omfattande biografi över den brittiske poeten Stephen Spender (1909-1995) och hans tid. Här finns de - alla de stora- Wystan Auden, Christopher Isherwood, Virginia Woolf och Ray Chandler för att bara nämna några.

Slutet av 1920-talet var en speciellt dynamisk tid, självförbrännande, hetsig. Unga diktare drogs till Weimarrepublikens Tyskland där de tyckte sig kunna leva fritt och utan censur. Livet var en cabaret. Men molnen hade redan börjat hopa sig vid horisonten och Hitler väntade i kulisserna. Så kom det spanska inbördeskriget. Spender (liksom en del andra författare) rapporterade om det som skedde- Spender skrev för tidningen The Daily Worker men ganska snart blev han besviken på kommunismen

Om Stephen Spenders sexuella preferenser har det skrivits spaltmeter. Han var gift två gånger och levde utåt sett i ett "vanligt äktenskap" men han hade en strid ström av manliga älskare under så gott som hela sitt liv. Spenders son har skrivit en "mommie-dearest"-biografi om sina föräldrar där han i princip avrättar dem båda två. Den typen av bok är inget jag uppskattar och därför har jag valt att läsa John Sutherlands betydligt mera nyanserade porträtt av en stor poet.

I think continually of those who were truly great.

Who, from the womb, remembered the soul’s history

Through corridors of light, where the hours are suns,

Endless and singing. Whose lovely ambition

Was that their lips, still touched with fire,

Should tell of the Spirit, clothed from head to foot in song.

And who hoarded from the Spring branches

The desires falling across their bodies like blossoms.

 

What is precious, is never to forget

The essential delight of the blood drawn from ageless springs

Breaking through rocks in worlds before our earth.

Never to deny its pleasure in the morning simple light

Nor its grave evening demand for love.

Never to allow gradually the traffic to smother

With noise and fog, the flowering of the spirit.

 

Near the snow, near the sun, in the highest fields,

See how these names are fêted by the waving grass

And by the streamers of white cloud

And whispers of wind in the listening sky.

The names of those who in their lives fought for life,

Who wore at their hearts the fire’s centre.

Born of the sun, they travelled a short while toward the sun

And left the vivid air signed with their honour.

(The Truly Great av Stephen Spender)