Lästips via LIRE

Oktober månads LIRE kom i ett litet paket i går, det är som vanligt min snälla och generösa brevvän S. i Frankrike som står som avsändare. Numret är späckat med bokrecensioner och boktips- och med lagom blandat innehåll. Här finns något för alla smaker.

Jag har fastnat för den amerikanske författaren James McBride f. 1957 (han är musiker också) som skriver om sin mor som kom till USA från Polen. McBrides far var afro-amerikan och det var på den tiden kontroversiellt med så kallade "mixed marriages" (jag tänker på författaren Brendan Behan som en gång tillfrågades vad han tyckte i frågan - han blev som vanligt inte svaret skyldig "All marriages are mixed- they are between men and women".) James McBride var ett frågvist barn och när han undrade vilken kulör Gud hade blev mammans svar "God is the color of water". Därav bokens titel.  Jag vill gärna läsa den här biografin som är en hyllning till en stark och ovanlig kvinna.
Boken har översatts till svenska (1999) och den kan säkert hittas på åtskilliga bibliotek.

"God Help the Child" kommer utan tvekan i svensk översättning snart men för den som inte har tålamod att vänta blir det den engelska versionen som får läsas. "Incredibly powerful" skriver The Guardians recensent.

En framställning utan ord

En stor del av min egen släkthistoria måste skrivas i bilder- mina morföräldrar dog bara lite över 30 år gamla, drabbade av 1900-talets stora gissel, TBC. Båda var utbildade fotografer och kvar finns mängder av gamla svartvita foton som berättar om en familj som en gång levde lycklig och med framtidstro. Fotona talar sitt eget speciella språk och vi som lever idag får tolka på det sätt vi förmår.

Jag dras därför till den franska författarinnan (och fotografen) Anne-Marie Garat (hon tilldelades det prestigefyllda Prix Femina år 1992. ) I år har hon kommit ut med en ny roman "La Source" - och den har fått många lovord i fransk press.

Några av Garats böcker har blivit översatta till både danska och engelska (någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta) - hennes "Found Photography" är dock en i det närmaste ordlös bok- här är det bilderna som får tala och det är glömda fotografier som Garat har letat fram, foton som nu tillåts berätta sin alldeles egen historia.

Den blodröda månen- spridda tankar om spridd läsning

Foto: Juan Lacruz
Som så många andra var jag uppe i morse mycket tidigt för att se en röd måne långsamt förmörkas för att sedan åter bli vit igen. Ett mäktigt skådespel ackompanjerat av gryningens tystnad.

På mitt läsbord finns Boualem Sansals dystopi "2084" och "1864" av Rasmus Glenthöj. (Det är siffertitlar som gäller just nu, verkar det som). Båda böckerna bjuder på svårigheter- Sansals roman har ett för mig avancerat språk och jag får stanna till med jämna mellanrum för att tänka efter "en gång till" och för att slå upp i ordboken. Då går det långsamt med läsningen. "1864" är inte svår på samma sätt men boken är tjock och väldigt tung att hantera.

Att den här bokduon är värd varje ansträngning står dock fullkomligt klart för mig. Ett fasansfullt framtidsscenario på den ena sidan och ett likadant scenario fast i dåtid på den andra.

Högt på min "vill läsa lista" finns  den fjärde och sista delen i Elena Ferrantes serie om väninnorna Lila och Elena. De första tre delarna har ännu inte blivit översatta till svenska men väl till både norska och danska- kanske kommer den svenska översättningen snart. Qui vivra verra. Under tiden tänker jag underhålla jag mig med den  engelska versionen. Här kan man läsa om "The Story of the Lost Child" i the Independent.

Nyfiken på: Diane Meur

Diane Meur är en belgisk författarinna som skriver på franska- några av hennes böcker finns i engelsk översättning. Hennes senaste roman (som är ganska omfångsrik, 500 sidor cirka) handlar om familjen Mendelssohn. Diane Meur har tagit reda på vad som hänt med en stor del av förgreningarna på släktträdet - och hon skriver i romanform.

De mest kända familjemedlemmarna torde vara filosofen Moses Mendelsohn  1729-1786 (han kallas för den tyske Sokrates) och kompositören Felix (1809-1847) som var barnbarn till Moses. På bilden ovan Felix syster Fanny, även hon var mycket musikalisk och hade kunnat bli en lika stor kompositör som brodern men som bekant har kvinnor under historiens gång inte kunnat hävda sin "rätt" lika väl.

Jag har beställt Diane Meurs roman " House of Shadows" (Seagull books har gett ut). Här är handlingen förlagd till det gamla habsburgska väldet och man skriver mitten av 1800-talet. Läsaren hamnar då i Galizien - jag citerar " This is a history of Eastern Europe told in miniature through the tumultuous saga of one family as they try to reclaim their estate in the decades of violence and political confusion that follow. "

Så småningom kanske jag ger mig i kast med romanen om familjen Mendelsohn också.

May you live in interesting times

Det är som bekant ingen välgångsönskning och nog fick Madame de Staël uppleva just massor av "intressanta skeenden".  Det är svårt att veta var man ska börja läsa - ska man läsa om eller av, det är frågan. Jag beslöt mig för att göra både och. Nu parallell-läser jag således Maria Fairweather's biografi och den svenska utgåvan av Madame de Staëls "Tio år av landsflykt". I den senare boken håller jag just på att ta mig igenom alla ilskna beskrivningar av Napoleon I. Han var verkligen inte persona grata hos Germaine de Staël och inte undra på för hon tvingades i landsflykt av honom- han förbjöd henne att vistas inom ett visst (mycket väl tilltaget) avstånd från den franska huvudstaden.

"Kejsar Napoleon, vars natur framträder i sin helhet i varje utspel han gör, har förföljt mig med minutiös noggrannhet och obeveklig råhet- och mina kontakter med honom bidrog till att jag lärde känna honom långt innan Europa hade genomskådat hans ränker". (Översättning: Anna Cabak Rédei)

Germaine Necker  föddes år 1766 i Paris och var enda barnet till den kände Jacques Necker (han var finansminister under den så kallade l'ancien regime.) Lilla Germaine var en typisk pappas flicka och hon dyrkade sin far. Bortgift blev hon tidigt (redan när hon var ung tonåring blev hon bortlovad) med den svenske diplomaten Erik Magnus Staël von Holstein. Äktenskapet blev vare sig lyckligt eller lyckat- och båda makarna roade sig med andra.

Madame de Staël skrev böcker och höll salong- en salong som Napoleon kom att avsky och därför såg han ,som den despot han var, till att tysta den genom att sända upphovskvinnan i den exil som kom att vara i tio år. Denna exil tog Germaine de Staël till flera europeiska länder och hennes bok slutar hastigt och lustigt på Åland.  Då skrev man år 1812 och resan fortsatte till Sverige och England. År 1816 kunde Germaine återvända till Paris men bara några månader senare drabbades hon av hjärtslag och hon återhämtade sig aldrig. Hon dog den 14 juli år 1817 (hon valde dödsdatum väl).

En liten titt på Fanø

En strandbild från början av förra seklet (Fanö) De små husen är badhytter.

Jag har aldrig varit på Fanö, ön som ligger bara 12 minuters färjefärd från Esbjerg på Jyllands sydvästra kust.

En gång var ön ett mecka för sjöfart och hamnen var fylld av vackra segelskepp. Allt detta började "tunnas ut" vid 1800-talets slut och så fick man se till turisterna i stället. Idag är Fanö ett populärt resmål för många.

Kvinna i traditionell Fanö-dräkt.

Min väg till Fanö har gått via ett stick-café i Vellinge. Jag vågade mig dit, jag som en gång av en ilsken handarbetslärarinna fick höra "Ingrid, du är laaaat och liiiikgiltig- gå och sätt dig". För mig var skolans handarbetslektioner helt bortkastade- det var min mamma som lärde mig att sticka och så fastnade jag för just den slöjdformen.

En av damerna på caféet hade med sig en mycket vacker bok- "Fanöstrik" av Christel Seyfarth.  Förutom en mängd stickbeskrivningar innehåller boken också glimtar ur Fanös historia (främst då kvinnornas). Vad sägs om maskgräverskans jacka? Det var kvinnorna som fick gräva upp alla mask som skulle användas vid fisket- ett nog så ansträngande arbete som bara kunde utföras vid ebb. Det gällde då att vara varmt klädd. Man fäste upp de långa kjolarna med ett speciellt band (spänt strax under höfterna) . (Det är maskgrävartröjan i modern form som syns på omslaget ovan). Det är ett tålamodskrävande arbete att sticka denna tröja med tunt garn- man använder sig av rundsticka- då blir det många maskor att hålla reda på.

Oavsett om man stickar eller ej så är "Fanöstrik" en vacker och intressant bok att kunna plocka fram med jämna mellanrum. (Jag har skaffat mig ett eget exemplar).

Snabb leverans

Föredömligt snabbt kom boken från den franska bokhandeln- det tog bara 48 timmar från "klicket" till leveransen. (Det är mer än man kan säga om t ex Ad Libris som ofta tar god tid på sig med sina utskick.)

Boualem Sansal (lånat foto)

Jag tycker att det vore på sin plats att översätta denne algeriske författares verk till svenska. År 2012 tilldelades han "Prix du Roman Arabe" för romanen " Rue Darwin", ett pris som han fråntogs för att han haft "fräckheten" att åka till Israel. "Rue Darwin" är en självbiografisk berättelse och den har översatts till tyska (bland andra språk). Även i Norge har man fått upp ögonen för Sansals författarskap.

"2084" som jag nu har i min hand är i mångt och mycket en kampskrift mot fanatismen (läs överdriven religiositet) och den har formen av en dystopi. Voltaire blandat med George Orwell, tror jag. En bok som beskrivs som "une grande oeuvre universelle".

Dags för poesi

 Lyriken har verkligen blivit styvmoderligt behandlad av mig här under en längre tid. Idag riktades blicken mot "Serie Europa" som ges ut av Bokförlaget h:ström. Bland utgivningarna finns "Tårarnas fabrik" - en diktsamling av Valzhyna Mort, en ung poet från Belarus men numera bosatt i USA.

Jag börjar dock med "Collected Body" som än så länge bara finns i engelsk version. Poesi hör inte till det mest översatta här i landet (tyvärr). De få fysiska bokhandlar som finns kvar brukar inte befatta sig med genren (tyvärr, igen).

Jag länkar till Thomas Nydahls blogg NYDAHLS OCCIDENT - han har skrivit mycket om Valzhyna Mort och hennes författarskap.

Drottning Margot

 Marguerite av Valois (1553-1615) "Drottning Margot"

Om hon var vacker eller ej vet jag inte men att hon inspirerat många författare är då ett som är säkert. Mest känd av böckerna om denna kvinna är säkert "Drottning Margot" av Alexandre Dumas (den äldre). Film blev det också av den skriften, en film som är mycket sevärd men också förfärligt otäck och blodig. Den handlar nämligen om mordet (slakten) på tusentals protestanter under den så kallade Bartolomeinatten den 24 augusti år 1572.

Denna dag hade bröllop firats mellan Margot och Henrik av Navarra ( en protestantisk kung).

Nancy Goldstone har skrivit om de två drottningarna som på så många sätt blev huvudpersoner under den här tiden nämligen Margot av Valois och Katarina av Medici. En otäck och grym tid- en fanatisk tid och jag tänker på hur många som genom åren fått sätta livet till i religionens "heliga" namn. Det vill jag helst förtränga.

Der har jag hjemme

I Danmark er jeg født, dér har jeg hjemme,
der har jeg rod, derfra min verden går.
Du danske sprog, du er min moders stemme,
så sødt velsignet du mit hjerte når.
Du danske, friske strand,
hvor oldtids kæmpegrave
stå mellem æblegård og humlehave.
Dig elsker jeg! - Dig elsker jeg!
Danmark, mit fædreland!
H C Andersen 1850

Efter det segerrika treårskriget tillkom en hel mängd danska sångtexter och stoltheten över det egna visste inga gränser. Man drabbades av ett visst övermod och så gick det riktigt illa bara några år senare. Vad år 1864 har betytt för dansk historia och Danmark som stat måste man nog vara dansk i själ, hjärta och huvud för att begripa men Rasmus Glenthöj gör vad han kan för att även förklara för den oinitierade vad dessa onda tider inneburit för dem som lever nu.

Kanske bör man också gå tillbaks till det ödesdigra året 1814 för att få en klarare bild. Båda dessa böcker är ytterst läsvärda (den ena har jag- den andra kommer jag att skaffa).

Danmark var ett sargat och mycket krympt land efter år 1864- och det kom så småningom att refereras till (av bland andra Hitler) som "det där löjliga lilla landet". Skrattar bäst som skrattar sist, heter det ju. Danmark har blivit större sedan år 1864 och Hitlers rike raserades, som bekant.

Att känna till ett lands historia är viktigt- mycket viktigt. Vill man läsa en skönlitterär bok om just 1864 kan jag rekommendera Herman Bangs "Tine" . (Herman Bang var född på Als, som blev svårt härjat av 1864 års krig).

2084

Nej, jag har inte läst boken, den som är med på nästan alla långa listor i den franska litteraturprisvärlden. Kanske kommer "2084" att vinna något av alla dessa prestigefyllda pris. Det återstår att se.

Den algeriske författaren Boualem Sansal har skrivit en dystopi och han har använt sig av en Orwellsk titel. År 2084 finns staten Abistan som är en religiös diktatur- ett heligt samhälle". Här tillåts inga avvikelser från den väl markerade vägen. De som hyser en annan åsikt än statens lever farligt. Känns detta månne igen?

Boualem Sansal har skrivit flera böcker och blivit översatt till tyska, engelska, finska och norska (bland andra språk). Någon svensk översättning av hans verk har jag däremot inte kunnat hitta. Man kan ju hoppas att "2084" kommer i svensk språkdräkt. Under tiden tänker jag utmana mina något ringrostiga kunskaper i franska och läsa på originalspråket. Det här boken är värd den ansträngningen, tycker i alla fall jag.

Den dekadente diktaren

Igår var jag i den stora metropolen Trelleborg, en stad som ibland kan tyckas mig ganska öde och något "på dekis".  En gammal industristad (med Trelleborgs gummifabrik eller "gummit" som den kallas i folkmun) och även hamnstad.  Hamnen är förstås levande och färjorna avgår med regelbundna intervaller. På den långa Algatan finns det en hel del tomma lokaler "till uthyrning" står det på skyltarna (både urmakaren och resebyrån försvann från stadskartan). Ännu lever bokhandeln men jag undrar hur länge den ska klara livhanken. För mig har den alltid varit ett vattenhål och jag brukar sällan komma ut tomhänt- så inte heller igår.

I hyllorna, som jag noga letade igenom fanns Göran Häggs ganska färska biografi över den mytomspunne italienske författaren Gabriele d'Annunzio. Nu har jag den här boken på mitt läsbord och har precis satt ögonen i den.

Det återstår väl att se om Hägg kan mäta sig med Lucy Hughes-Hallett- jag misstänker att det blir hart när omöjligt.

Så här skrev jag på min blogg för nästan två år sedan:

Posör. Erotoman. Slösare. Krigshetsare. Författare och pilot. Listan kan göras lång över alla de etiketter man kan sätta på Gabriele D'Annunzio (1863-1938).

Lucy Hughes-Hallett är litteraturkritiker och författare och hon har skrivit en alldeles ypperlig biografi (The Pike) om mannen på fotot ovan- en man som på sin tid var världsberömd: Gabriele D'Annunzio.

D'Annunzios liv var ett enda stort skådespel från början till slut och akterna var många. Man kan lugnt påstå att verkligheten överträffade dikten i hans fall och själv förvånas jag över att han över huvud taget hann med att skriva så många böcker som han ändå gjorde. Det var ju alla kvinnorna, det var också "allt för Italien" och "utsmyckningen" av den stora "scenen" som han agerade på.

Lucy Hughes-Halletts biografi handlar nu inte bara om D'Annunzio utan i hög grad även om den tid han levde i och den var nog så spännande för att inte säga kaotisk. I "The Pike" får man en god lektion i en stor del av Italiens historia.

Under det första världskriget tjänstgjorde Gabriele D'Annunzio som pilot och hans påhitt att "bomba" Wien med propagandaflygblad hör till en av hans mest våghalsiga bravader. En del av flygbladen hade han själv satt text till men även den här varianten (originalen var skrivna på italienska) fanns:

VIENNESE!
Learn to know the Italians.
We are flying over Vienna; we could drop tons of bombs. All we are dropping on you is a greeting of three colors: the three colors of liberty.
We Italians do not make war on children, on old people, on women.
We are making war on your government, the enemy of national liberties, on your blind, stubborn, cruel government that can give you neither peace nor bread, and feeds you hatred and illusions.

VIENNESE!
You are famous for being intelligent. But why have you put on the Prussian uniform? By now, you see, the whole world has turned against you.
You want to continue the war? Continue it; it's your suicide. What do you hope for? The decisive victory promised to you by the Prussian generals? Their decisive victory is like the bread of Ukraine: You die waiting for it.

PEOPLE OF VIENNA, think of your own fates. Wake up!

LONG LIVE LIBERTY!

LONG LIVE ITALY!

LONG LIVE THE ENTENTE!

Året var 1918 och D'Annunzio var en bit över 50....

De sista åren kom att bli lugnare- han bosatte sig vid Gardasjön och lät inreda sin nya bostad i typiskt vräkigt manér.

I dagarna kommer en ny översättning av Gabriele D'Annunzios roman från 1889 (Il piacere) "Pleasure" ut hos Penguin Classics. Den svenska utgåvan av samma bok är från 1902 och har titeln "Njutningslysten".

Jag avslutar med att citera D'Annunzios hustru Maria (hon hade det inte för roligt) : "When I married my husband I thought I was marrying poetry. I would have done better to buy, for three and a half lire, each of his volumes of verse."

Vill man veta mera om Gabriele D'Annunzio och hans liv och Italiens historia under 70 år tycker jag att man ska investera i Lucy Hughes-Halletts mycket läsvärda bok "The Pike- Gabriele D'Annunzio- Poet, Seducer and Preacher of War"- Forth Estate heter förlaget som har gett ut och boken finns i pocketversion till ett inte allför häftigt pris.

Vägen norrut

Hokkaido är den nordligaste av de japanska öarna och den minst befolkade. Jag har läst Nicolas Bouviers reseskildring från 1950- och 1960-talens Japan "The Japanese Chronicles"- och det är också en bok om Japans historia (de inledande kapitlen ger en god sammanfattning).

Bouvier, som var schweizare, har gått ur tiden (1998) men hans böcker är mycket levande (jag har beställt ett par till av hans resekildringar).  I den japanska krönikan fastnade jag speciellt för hans intryck och beskrivning av ön Hokkaido.

Traditionell ainu-dräkt.

Hokkaido var länge en bortglömd del av Japan och för länge sedan hette ön Yezogashima (barbarernas ö). Så kom modernare tider och på 1800-talet ändrades namnet till Hokkaido "Route to the North" och det bättrade på den skamfilade prestigen i denna avlägsna landsända. År 1871 lät man bygga en ny huvudstad- Sapporo (namnet är bekant för den sportintresserade).

Den femsträngade tonkorin - ett instrument som spela(t)s av ainufolket.

Ainufolket utgjorde länge en majoritet av befolkningen på Hokkaido- de var jägare och fiskare och ainu-språkets historia och rötter tvistar de lärde om- idag är det så gott som utdött. Precis som med andra urbefolkningar så riskerar ainufolket att dö ut de också. År 1945 fanns det 40 000 ainus tjugo år senare hade det antalet krympt till 16 000. Idag lever ainus på turistnäringen- det enda som återstår för dem att försörja sig på i denna moderna värld.

Bouviers japanska krönika är mycket läsvärd och även om boken är skriven i en lite annan tid innehåller den eviga sanningar.

Natsugusa ya!
tsuwamono-domo ga
yume no ato....

The withered summer grass
is truly all that remains
of the dream of warriors.....

Bashō

"The Japanese Chronicles" har getts ut av engelska Eland förlag och de har många intressanta titlar att botanisera i.

Italienskt

Två italienska klassiker lockar just nu- båda av modell omfångsrik (tegelsten).

Ippolito Nievo (1831-1861) blev inte ens trettio år gammal. Han var journalist, författare och kanske framför allt patriot och han kämpade på sitt sätt för att Italien skulle bli ett enat land. Mot slutet av sitt korta liv skrev han "Confessions of an Italian" (svensk översättning finns - senast 1988 "En italienares bekännelser"). Boken är skriven som en fiktiv självbiografi och jag är säker på att man lär sig mycket om Italiens historia när man läser.

Även Manzonis roman "De trolovande" finns i (flera) svenska översättningar. Jag har länge haft boken i min hylla (i form av svart pingvin). Här tas man tillbaks till 1600-talet och den norra delen av den Italienska halvön.

På mitt nattduksbord ligger också två tjocka luntor om renässansen. Höstens läsutmaningar har börjat.

Te

Detta är en så kallad roji- den trädgård eller stig man passerar genom/på för att delta i te-ceremonin.  Här ska man börja meditera och bryta förbindelsen med den yttre världen. (fotot är lånat).

"The nature of the sensations to be aroused in passing through the roji differed with different tea-masters. "

Rikiu - en temästare (1522-1591) hade de här tankarna om rojins betydelse:

I look beyond;
Flowers are not,
Nor tinted leaves.
A solitary cottage stands
In the waning light
Of an autumn eve.´


En annan temästare, Kobori-Enshiu (1579-1647) skaldade:

A cluster of summer trees,
A bit of the sea,
A  pale evening moon.

Allt detta och mer därtill står att läsa i Kakuzo Okakuras "The Book of Tea".

Jag är själv ingen stor tedrickare men nog kan jag ändå hålla med om att en kopp te är "a cup of humanity" (och Kakuzo Okakuras bok är verkligen en pärla).

Den stora vågen

I morse läste jag förordet till Kakuzo Okakuras "The Book of Tea"- skrivet av Christopher Benfey. Där fastnade jag, för det var så lärorikt och så inspirerande att ta del av. Dessutom introducerades jag till Benfeys eget författarskap och hans "The Great Wave" tror jag är mycket läsvärd.

Här handlar det om en guldålder i amerikansk litteratur men framför allt också om hur Japan öppnades för västvärlden och om hur Boston plötsligt började bli som en förort till en större japansk stad. (Nåväl, detta torde vara en rejäl överdrift).

Kommendörkapten Matthew C Perry. Han som "öppnade" Japan mellan åren 1852 och 1854.

Vid den här tiden var Japan ett tekniskt underutvecklat land och befolkningen var så gott som helt isolerad från omvärlden. Att flytta från hemlandet var belagt med dödsstraff. Viss handel förekom men bara med Nederländerna och Kina och det fanns en enda hamn för de fartyg som skulle lossa sina laster. Så kom då Perry inångandes med sina så kallade svarta skepp i Yokohamabukten.

Det tog inte många år för Japan att komma i kapp med den tekniska utvecklingen (vilket bland annat visades cirka 50 år senare).

Benfey väver samman Japan och framför allt New England i sin bok "The Great Wave- Gilded Age Misfits, Japanese Eccentrics and the Opening of Old Japan"   - en bok som jag absolut kommer att läsa. Någon svensk översättning har jag inte hittat, tyvärr.  

                 

 

A little learning is a dangerous thing

A little learning is a dangerous thing;
drink deep, or taste not the Pierian spring:
there shallow draughts intoxicate the brain,
and drinking largely sobers us again.
(Alexander Pope 1688-1744).

Med Popes visa ord ljudandes i huvudet läser jag Bengt Abrahamssons välskrivna bok om T E Lawrence (eller som han mot sin vilja kallades : Lawrence of Arabia). T E Lawrence var en av dessa så kallade outsiders- en man som gick sin egen och mycket annorlunda väg genom livet.

Maskiner var hans passion och han älskade öknens stillhet och orördhet. Han blev känd för sina strider mot turkarna och det dåvarande Ottomanska väldet under det första världskriget. Hade man följt hans idéer om att försöka få fred i Mellanöstern kanske  vår nuvarande verklighet hade varit en annan.

Lawrence på en av sina maskiner- en motorcykel. Hans liv kom att ändas just på en sådan.

Lawrence var en mycket komplicerad människa och Bengt Abrahamsson lyckas väl med att skildra honom och dyka ner i hans historia och hans väg genom livet. Här kommer man långt från Rudolf Valentino och all förljugen så kallad shejkromantik.

Jag har inte läst Lawrence stora livsverk "Vishetens sju pelare" (The Seven Pillars of Wisdom) men jag känner att det bara måste jag göra nu. (Mitt eget lokala bibliotek har faktiskt ett exemplar inne på magasinet om man får tro vad webbsidan säger). Jag kommer dock att köpa boken, för drygt 700 sidor kräver gott om lästid..

Colin Wilsons "The Outsider" blir en annan beställning. Så här står det i beskrivningen till boken som kom ut redan år 1956.

 Through the works and lives of various artists, including Kafka, Camus, Hemingway, Hesse, Lawrence, Van Gogh, Shaw, Nietzsche and Dostoevsky, Wilson explored the psyche of the outsider, his effect on society and society's on him.

För att veta vem man är måste man veta var man kommer ifrån, för att citera ingressen till ett släktforskningsprogram som just nu visas på svensk TV- men ländernas och folkens historia är än viktigare- här måste man gräva djupt och gå ner till rötterna. Vi lever i en farlig värld idag- den blir än farligare om vi inte bemödar oss att lära oss historien bakom skeendena.

Avfällingen av Bengt Abrahamsson är utgiven på Celanders förlag (jag hittade mitt exemplar i bibliotekets nyhetshylla).

Thomas Edward Lawrence (Lawrence of Arabia) levde mellan 1888 och 1935.

Svarta pingviner

Fotot är lånat


September... och sommarens aktiviteter (som ibland kanske blev för många) har ebbat ut. Nu börjar lugnet att lägra sig och snart är hösten här på allvar. Oktober och november är ganska kravlösa månader, sa väninnan och det är inte utan att jag vill ge henne rätt. Har man trädgård så ingår den i en längre vila och förhoppningsvis har man lyckats trycka ner alla blivande lökväxter också. Målningsarbeten blir svårare att utföra (åtminstone utomhus). Man drar sig inåt och kurar skymning.

Jag har börjat leta fram mina olästa "svarta pingviner" och det finns en del. Nu, äntligen, kan jag dyka ner i denna läsning som kräver en del koncentration. Jag har börjat med Benjamin Constants roman "Adolphe" som sägs vara modellerad på hans eget liv och hans förhållande till Madame de Staël. Den här boken finns i svensk översättning (Atlantis förlag, 2002) och jag har också lyckats hitta en översättning av Madame de Staëls "Tio år av landsflykt" som getts ut av Bakhåll förlag (2009)- den har jag beställt på biblioteket.

Ingenting kan slå en riktig klassiker och det finns gott om svarta pingviner att botanisera bland.

Hon blev odödlig

Percy Bysshe Shelley - poträtt från 1819 av Aemilia Curran.

De var unga, de var rebelliska (var och en på sitt vis) och de dog utomlands. Byron, Shelley och Keats var och är det tre stora romantiska engelska poeterna.

Nu ska det främst handla om Shelley för han var en av många författare som lät sig inspireras av den unga Beatrice Cenci och hennes sorgliga öde. Beatrice avrättades som mycket ung efter en summarisk process - anklagad för att ha mördat sin far Francesco. Då hade han under en längre tid hållit sin fru (Beatrices styvmor) och dotter inlåsta och samtidigt våldfört sig på båda två. Beatrice hade folkligt stöd under rättegången men påven (Clemens VIII) vägrade att benåda den unga kvinnan och hon halshöggs den 11 september år 1599. (Clemens VIII såg sedan till att norpa åt sig familjen Cencis tillgångar).

Shelley greps av Beatrices öde och så skrev han tragedin "The Cenci" som spelas än idag.



En annan författare som lät sig inspireras av Beatrice var Herman Melville och hans roman "Pierre" -som kom att bli hans sista kom ut år 1852.. Boken blev ingen succé och den anses vara svårläst. Vill man ge sig i kast med den finns den till exempel i Penguin-utgåva (Penguin classics). Här några citat ur "Pierre" hämtade från Wiki-quote.

A smile is the chosen vehicle of all ambiguities.

• Bk. IV, ch. 5

• All Profound things, and emotions of things are preceded and attended by Silence.
  • Bk. XIV, ch. 1

• Silence is the general consecration of the universe. Silence is the invisible laying on of the Divine Pontiff's hands upon the world. Silence is at once the most harmless and the most awful thing in all nature. It speaks of the Reserved Forces of Fate. Silence is the only Voice of our God.

Det går också att läsa "Pierre" via Gutenbergprojektet.

Resandets rörelse

Nicolas Bouvier (1929-1998) var en schweizisk författare som mestadels skrev reseskildringar. Några av dem har blivit översatta till engelska men vill man ta del av "resten" läser man lämpligen på franska.

Som mycket ung (24 år) for Bouvier tillsammans med sin gode vän Thierry Vermet österut och kom att resa genom det forna Jugoslavien, Turkiet, Afghanistan och Pakistan. Den resan tog ett och ett halvt år och blev till ett elddop och också en djup tur in i den egna själen.

"A journey does not need reasons. Before long, it proves to be reason enough in itself. One thinks that one is going to make a journey, yet soon it is the journey that makes or unmakes you."

Bouvier gjorde långa resor även till Ceylon (Sri Lanka), Japan och Irland .

Dessa två böcker hoppas jag hinna läsa snart.

Hundgöra

Dansk-svensk gårdshund (lånat foto)

Hundgörat av idag är av trevligaste slag- jag ska passa en ung och glad dansk-svensk gårdshund (och så trevligt med just den blandningen!). Så snart regnet har upphört att falla blir det en lång och härlig promenad på ängarna.

Om tiden medger det ska jag också börja läsa lite i Valerie Martins bok "The Ghost of Mary Celeste"- inspirerad av både spökskeppet och Arthur Conan Doyle.

Why does the sea moan evermore?
Shut out from heaven it makes its moan.
It frets against the boundary shore;
All earth's full rivers cannot fill
The sea, that drinking thirsteth still.

Christina Rosetti

Ännu icke magasinerad eller utgallrad

 

 

Jag talar om "Sju romantiska berättelser" av Karen Blixen - som kom ut på engelska redan år 1934. Den svenska versionen som jag just nu läser är från 1986 och utgiven av Forum bokförlag. "Min" bok finns normalt i den vanliga hyllan på det lokala biblioteket och det är ett mycket nött exemplar jag just nu håller i min hand.

Slaget på redden (Den danska flottan gör sig redo att försvara sig mot engelsmännens angrepp- året var 1801.)

Sju berättelser- alla rör sig i en annan och förfluten tid och jag väljer att hoppa hit och dit i boken. Blixen har ett mycket speciellt sätt att skriva och det finns ett djup i de här novellerna som jag ibland nästan drunknar i- men jag läser och drömmer- funderar och tänker att nog är hon en mästerlig berättare! Den senast lästa novellen är "En supé i Helsingör" och här vandrar man från Napoleonkrigens tid och fram till en kall och mörk vinter år 1841- då frös sundet till is och märkliga saker inträffade. Liv, död, äventyr och olyckor... rotlöshet och val som görs med en omedveten medvetenhet.

Vem har levt det riktiga livet? Den som stannar i hemmets trygga vrå eller den som lämnar allt och bara ger sig ut i den vida och farliga världen? Så bryts isen mellan Helsingör och Helsingborg upp och två systrar har kanske kommit varandra närmare.

Jag länkar till Rävjägaren som också har läst den här novellsamlingen.

Ballad om den yttersta dagen

Foto: Per Henning

Klockan slog tolv, när på sovrummets golv, av sodiga
årsringar frätt,
en herre man såg med bekymrad håg vid sin frodiga
toalett.
Som en svärdsegg trång, ja men knappt så lång, är den
Yttersta Dagens spång;
att få ny endossent med en konkklar trassent är en uppgift
för saga och sång.
Sista dagen i dag! Sista dagen idag! Ja, i dag är det
sista dan.
Hittilldags det lacks, men man vet att det sprack för
andra personer i stan.
Och om ej han har tur, ligger Fan på lur för att taga
Abdullah Khan.

(Från " En ballad om den yttersta dagen " av Frank Heller)

Frank Heller (eller Gunnar Serner som hans verkliga namn var) gjorde det inte lätt för sig i livet.

 En orolig ande var han- och så otroligt begåvad. Studentexamen vid 15 års ålder... och sedan studier i Lund - det gick som på räls- och Serner blev filosofie doktor år 1910 (24 år gammal!) med en avhandling om Swinburne.

-

Så kom han i "dåligt sällskap" - och han drogs in i den för tiden så vanliga "växelkarusellen"- i ren desperation förfalskade Serner tre växlar och sedan fick han fly Sverige för att aldrig egentligen komma tillbaka. Färden gick lite vindlande men han stannade ett bra tag i Monte Carlo- casinot lockade och ett tag kunde finanserna klaras av genom ett "system" (som dock så småningom fallerade). Så kom Serner på att han skulle skriva... han började med noveller- och de blev publicerade. Sakta men säkert kom han upp till ytan igen för att bli en mycket produktiv författare.

 

På bibliotekets lilla antikvariat hittade jag "Herr Collins affärer i London" (denna utgåva är från 1964) och nu ser jag fram emot att läsa om äventyraren Filip Collins och hans härjningar i de flesta av Europas metropoler. Den här boken kom ut redan år 1914 och den har även blivit till film.

Regnar det vid Ngong?

Fotot ,som visar utsikten över Ngong Hills i Kenya , är lånat.

"Jag har en känsla av att jag i framtiden, var jag än befinner mig i världen, kommer att undra om det regnar vid Ngong."

Så skrev Karen Blixen till sin mor i februari år 1919- då hade hon bott i Kenya sedan 1914.

I somras (en sommar som bara rann iväg, snabbt som lös sand) for min väninna och jag "Sundet runt" och besökte då Karen Blixens hem "Rungstedlund". Vi steg in i en förgången tid och vi gick genom rummen med stor andakt.

Gömd i bibliotekets allra dunklaste vrår (på magasinet) hittade jag "Karen Blixen - Breven från Afrika" utgiven på Trevi förlag år 1982 och med en alldeles enastående översättning av Ann-Mari Seeberg. " Ann-Mari Seebergs översättning är så bra att man har svårt att tro att breven inte är skrivna på svenska från början" skrev recensenten.

Här en bild av den danska utgåvan som kom år 1978.

Det är en sliten och mycket läst bok jag nu håller i mina händer- flitigt utlånad och säkert också mycket älskad för att Karen Blixen var en mycket skicklig och flitig brevskrivare lär ingen kunna förneka. En odödlig kvinna och en odödlig författare- och kanske kan den här brevsamlingen få komma ut i ny utgåva. Hoppas kan man.