lördag 2 maj 2015

När gammalt borde bli nytt


Så här skriver Åke Runnquist i BLM 1950 (januarinumret): "Den största upplagan för en skönlitterär bok nådde i år som ofta förut Olle Hedberg. Hans gäckande metod att överlämna ett allvarligt ämne i raffinerad presentförpackning ger honom alldeles särskilda garantier hos både publik och kritik som uppehållits även i år, trots att Blenda Heurman inte längre sa nej."

Olle Hedberg (ledamot av Svenska Akademien mellan 1957 och fram till sin död 1974) är idag en så gott som bortglömd författare. Ändå kom han ut med minst en bok per år mellan 1930 och 1974. På "mitt" bibliotek fanns fyra av hans romaner i magasinet och nu vistas de inte där längre för de ligger i en prydlig hög på mitt läsbord. Allt annat är utgallrat- putz weg. Jo, det är sannerligen dags att damma av Olle Hedberg! för att citera Ivo Holmqvist i tidningen Kulturen.

De fyra böcker jag tog med hem från biblioteket handlar just om Blenda Heurman och hennes Hans Hasseldahl- Dan före dan, Mera vild än tam, Häxan i pepparkakshuset och Då bleknar bruden- en serie som på sin tid fick många lovord. Samtidigt läser jag Vilgot Sjömans biografi om Hedberg (från 1990-talet) "Drömtydaren" - den hittade jag i ett antikvariat för några år sedan.

I mina föräldrars hyllor fanns en del romaner av Hedberg och jag försöker samla ihop det jag hittar. En del av dem har jag redan "konsumerat" (och skrivit lite om också). Någonstans läste jag att man borde sätta ihop en bok med "Hedberg-aforismer" eller citat- kanske har det redan gjorts? Annars är det ett bra tips, tycker jag. I "Mera vild än tam" hittar jag de här:

"Ibland kan man undra om inte de högre allmänna läroverken se som sin huvuduppgift att förbereda elever på ett liv i ämbetsverk och statliga kommissioner. Man infinner sig vissa tider i ett stort och påkostat hus, pratar mycket om sitt oerhörda arbete, sover med öppna ögon, grälar om befordringar och störtar på dörren då tiden är ute- sjuk, kroppsligen och andligen, av leda." (Jag ler igenkännande åt denna beskrivning och minns hur noga jag studerade Malmö Johanneskyrkas stora urtavla genom ett antal år- ingen klocka kunde gå långsammare än just den.)

Några sidor längre fram i samma bok finns de här raderna:

"Fru Thimlin övergick emellertid till att tala om böcker hon läst på sista tiden. Hon ägnade sig numera nästan helt åt memoarer. Det avslutade, de åldrades minnen tilltalade henne mer än något annat. För hennes livssituation var memoarer den mest passande läsningen, men redan hennes oerhörda beläsenhet hänvisade henne till detta litteraturval. Memoarer är det sista den döende litteraturälskaren kan förtära. När inte heller detta går ner längre sluter boken för alltid sina pärmar. REQUIESCAT IN PACE. Sen återstår ingenting annat än att fiska och att knyppla spetsar."

Några av Hedbergs romaner blev filmatiserade- en av dem var Iris och löjtnantshjärta och den skrev jag lite om här (romanversionen då). Det kanske blir mitt sommarprojekt- att göra ett djupdyk i Olle Hedbergs författarskap. Vi får se.

4 kommentarer:

Ivo Holmqvist sa...

Alf Sjöbergs filmatisering av Iris och Löjtnanshjärta från 1946 fick ett Grand Prix i Cannes. Det var välförtjänt - det är en intressant film, med ett lika skickligt utnyttjande av speglar som Fassbinders långt senare, och med musik av Lars-Erik Larsson.

Den sparkade igång de unga huvudrollsinnehavarnas internationella karriärer, Alf Kjellins i USA och Mai Zetterlings i England. Holger Löwenadler är mycket bra som en hårdför storebror som vill ärva pappa Motanders skoimperium.

Stig Järrel har en biroll som en flugig och fjöntig kusin som fjäskar för arvtanten. Han var bra mycket bättre som latinlektorn Caligula i Sjöbergs Hets (på manus av Ingmar Bergman) två år tidigare.

I Sjöbergs Fröken Julie jubileumsåret 1949 skämmer Dag Wiréns skrälliga och alltför eftertryckliga musik liksom den vulgärfreudianska symboliken även om Ulf Palme och Anita Björk är suveräna.

Men den sorgliga historien om hembiträdet som förälskar sig i löjtnanten är mycket bra, särskilt scenen där Iris dansar med en sopkvast. Kanske hade Alf Sjöberg inspirerats av Musse Pigg som gör samma sak i Walt Disneys Fantasia från 1940, till musik av Dukas Trollkarlens lärling.

Läjtnanten Robert Motander omkommer dessvärre medan de osympatiska och kivande borgarbrackorna i hans familj lever vidare, som så ofta hos Olle Hedberg. Men både i romanen och i filmen tillåts Iris få förbli en ljusgestalt, med ett religiöst stråk antytt och underförstått.

Ingrid sa...

Ivo Holmqvist: Jag ska läsa om Iris och Löjtnantshjärta för jag har den i bokhyllan. I sommar ska jag också försöka hitta flera böcker av Olle Hedberg (det blir nog antikvariaten som får stå till tjänst). Stort tack för all information- jag har inte sett Alf Sjöbergs film. (Caligula minns jag dock mycket väl och jag får rysningar när jag tänker på Stig Järrel i den rollen).

♥ Hanneles bokparadis sa...

vilka fina gamla böcker! ♥

Ingrid sa...

Hannele: De är mycket fina och så har de patina! Väl lästa och lite lagom slitna.