måndag 4 maj 2015

Om krigets absurditet


Den franske författaren Robert Merle (1985)

I dagarna firas befrielsen av den tyska ockupationen i många av Europas länder. Det är 70 år sedan nu- och det kan tyckas vara en lång tid. För mig känns den tiden inte så avlägsen men det är kanske inte så konstigt för jag är född tämligen nära inpå krigsslutet.

År 1949 hade det bara gått fyra år sedan det stora firandet och det präglar den krönika som Carl Gustaf Bjurström skrev i novemberutgåvan av BLM det året.



I "Brev från Paris" skriver Bjurström om hur man i Frankrike börjat intressera sig för krigets början (1939-1940) " Nederlagets ödestragedi utgör porten till vårt absurda tidevarv." Flera författare kom det året ut med böcker som handlade om just de här åren. Själv fastnar jag för recensionen av Robert Merles "Weekend à Zuydcoote"  (Boken belönades för övrigt med Goncourtpriset och det kom en svensk översättning "Weekend vid kanalen")

Robert Merle blev nära 100 år gammal- han var lärare i engelska och "Weekend à Zuydcoote" blev hans egentliga debut som författare. Det handlar om hans egna upplevelser under slaget vid Dunkerque. En solig sandstrand, semester och så plötsligt spräcks idyllen av den anstormande fienden. Belägringen är komplett och för de fransmän som befinner sig på stranden ges ingen utväg. Fartygen tar bara ombord engelsmän och franska enheter. Romanen innehåller ett flertal porträtt som beskrivs som oerhört levande - precis som många scener. Huvudpersonen är "den absurde hjälten".

Så här lyder slutklämmen i recensionen: "Weekend à Zuydcoote" är en av de bästa krigsskildringar som utgivits efter detta krig, och en genom sin enkla, mänskliga stil mycket gripande bok.

Jag skriver genast upp den här romanen på min "vill-läsa-lista" (som  börjar anta astronomiska proportioner).

5 kommentarer:

Hannele sa...

såg idag dokument i tv, hur grymt allt var i krigets slutskede.

Klemperer sa...

Tack, Ingrid! För mig är det också inte så avlägsen, darför att min familj hade det fruktansvärt i Tyskland, och det kännde jag många år senare, krig är absurd och förstörade nästan allting, även 20 år efter kriget, för många.

I skolan så lärde man oss bara vad USA och Frankrike och England har gjort emot Nazisterna.
Så jag var väldigt tacksam (jag vet att säga det är inte populär idag, vi lever i en "new cold war") att skådespelare Burt Lancaster medverkade i en amerikansk-rysk produktion om Nazi-kriget emot Sovjetunionen. Filmerna kallades "the unknown war" och berättade om hur Nazisterna förstörde Sovjetunionen och dödade ongefär 25 miljoner människor 1941-45. Burt Lancaster berättade när han var gammal att dokumentationen var det viktigaste han hade gjort. Det var 1978, 20 filmer om krigens och Nazisternas absurditet och oerhört föraktning av människor.
Tillsammans med 20 filmerna som jag kan inte titta på ofta så läser jag ibland Saul Friedländer, "Das dritte Reich und die Juden", finns också på svenska, "Tredje riket och judarna", 1933-39 och 1939-45.

♥ Hanneles bokparadis sa...

och jag fattar ingenting...

♥ Hanneles bokparadis sa...

Dokumentären visar hur galet allt var, och Syrien är helt förstört...

(med en far som flydde från Ryska sidan och farbröder som finska krigsbarn med lapp runt halsen)

Ingrid sa...

Hannele och Klemperer: I Sverige var vi förskonade från så mycket och därför tror jag att det är extra viktigt att man läser om krigets (krigens) historia i vårt land- det är så mycket vi inte vet och kanske inte heller kan förstå. Min mor var danska så hon hade mera att berätta- och det var inga trevliga historier.