Jag tillhör den första bortskämda generationen- den som växte upp i skuggan av det andra världskriget men under den tid då välfärdsstaten började ta form. Sverige har varit förskonat från krig sedan början av 1800-talet och därför tror jag att vi här ofta saknar förståelse för hur man har levt och tänkt i resten av Europa.
Frankrike har däremot varit ett hårt drabbat land. Bara under 1900-talet fick invånarna uppleva två förödande krig och sedan skickades otaliga söner till både Indokina och till Algeriet. Jean -Luc Seigle har skrivit om en familj som är starkt präglad av de två världskrigen och nu har en av sönerna begett sig som soldat till de pågående konflikten i Algeriet. Vi skriver den 9 juli år 1961- och handlingen utspelar sig på just denna enda dag.
Albert Chassaing arbetar vid Michelinfabriken om nätterna och om dagarna sköter han sitt lilla jordbruk. Det blir inte mycket vila för honom. I hemmet finns hustrun Suzanne och den yngste sonen Gilles, 11 år gammal- dessutom tar Albert och Suzanne hand om mamma Chassaing som är åldersdement och i stort behov av hjälp.
Albert kallades till sitt lands försvar i maj år 1940 och skickades till Maginotlinjen, den murkonstruktion som skulle vara ointaglig enligt politiker och högt uppsatta militärer. När den tyska krigsmaskinen kom inrullande visade det sig att så inte alls var fallet- och vid midsommar samma år tågade tyskarna in i Paris. Albert och hans kamrater hamnade i tysk fångenskap. Den äldste sonen, Henri, fick han inte träffa förrän efter kriget och Albert tycker att Henri är som en främling för honom.
Den här dagen, den 9 juli 1961, ska stora saker inträffa i hemmet- Suzanne (som älskar allt modernt och nytt- hon är en mycket ytlig kvinna) har beställt en TV-apparat och den ska installeras. Man har bjudit in släkt och vänner för att fira spektaklet. Det ska sändas ett inslag från Algeriet och Henri ska delta i en intervju.
Så skildras hela den här dagen med Albert som huvudperson men även Suzanne och Gilles (han som förläser sig på Eugénie Grandet) skildras ingående med tankar och förehavanden. Gilles älskar litteratur och Albert älskar sin yngste son och förstår att han själv inte kan ge honom det som behövs. En granne (lärare) åtar sig att undervisa den begåvade pojken.
Under dagen kommer dolda konflikter upp till ytan- relationer ställs på sin spets och tystnaden och bristen på kommunikation får sin fruktansvärda tribut.
"En vieillissant les hommes pleurent" är en en roman som lämnar läsaren starkt och mycket djupt berörd. Jag förstår att den blivit prisbelönad. (Prix RTL-Lire 2012).
"La fiction est un mensonge qui dit toujours la vérité. " Jean Cocteau
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar