Så skrev The New York Times om Ernest J Gaines roman om Miss Jane Pittman. Året var 1971- den svenska översättningen dröjde några år till ( Bo Cavefors förlag). Jag hittade boken djupt inne på biblioteksmagasinet och undrade genast varför jag inte läst den tidigare- men under större delen av 1970-talet levde jag som nomad och hade inte mycket tid att samla böcker även om jag läste vad jag hann och kom över då med.
Självbiografin är fiktiv men det är så levande skildrat att man ibland undrar om det ändå inte finns en verklig människa av kött och blod bakom- men så lär inte vara fallet. (Boken har även filmatiserats). Miss Jane är över 100 år när hon "hittas" och blir ombedd att berätta sina minnen av "Intervjuaren". Jane har mycket att minnas- hon föddes som slav på en plantage någonstans i Louisiana och hon var cirka 10 år gammal när inbördeskriget tog slut och slavarna befriades.
Friheten blev så klart inte vad man hoppats på och det skulle ta väl över 100 år innan man ens nådde till början av denna dröm. När kriget var slut år 1865 sökte sig stora skaror av de frigivna slavarna norrut men många gånger kom de aldrig fram- det var en lång och farlig vandring- man fick slåss mot svält, undernäring och dessutom härjade Ku Klux Klan och andra liknande "anhang" - många mördades och torterades på vägen. Miss Jane är stark och klok- hon vandrar tillsammans med Ned, en liten pojke som hon tagit hand om sedan hans mor mördats av Ku Klux Klan.
Under hundra år får vi följa denna enastående kvinna och hon berättar sin och många andras historia- det blir också en sydstaternas historia och den här boken utgör en viktig pusselbit i förståelsen av en för oss mycket främmande värld. Språket flyter lätt och ledigt genom sidorna och översättaren (Gunnar Barklund) måste ha haft ett digert arbete med att skapa en lämplig svenska av Jane Pittmans sydstatsdialekt. (Lite om sina mödor skriver han om på bokens första sida).
"Vi visste ingenting. Vi visste inte vart vi va på väg, vi visste inte va vi skulle äta när äpplena å potatisarna tog slut, vi visste inte var vi skulle sova när det blev natt. Om vi kom fram te norr så visste vi inte om vi skulle hålla ihop eller skilja på oss. Vi hade aldri tänkt på nånting som de här, därför att vi aldri hade trott att vi nånsin skulle bli fria. Ja, vi hade hört talas om frihet, men vi trodde aldri att vi skulle få vara me om den dan. Inte ens när vi hörde att yankees hade kommi in i våran stat, inte ens när vi såg dom marschera förbi grind kunde vi tro att vi nånsin skulle bli fria. De va därför vi inte va beredda. När vi fick veta att vi va fria släppte vi bara allting å gav oss i väg."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar