En ros åt Emily

"Jag tror att människan inte bara skall hålla ut: hon skall segra. Människan är odödlig, inte för att hon ensam bland skapade varelser har en outtröttlig stämma utan för att hon har en själ och en ande som är i stånd att känna medlidande, visa uppoffring och uthållighet. Det är diktarens, författarens plikt att skriva om dessa ting...."

Raderna ovan är tagna från William Faulkners nobelpristal.

Jag har läst novellsamlingen "En ros åt Emily" som har tagit namn av inledningsberättelsen, en riktigt kuslig sådan för övrigt.

Så gott som alla av William Faulkners romaner har blivit översatta till svenska- men med novellerna knep det fram till år 1990 då Carlsons förlag äntligen gav ut en samling om tio stycken. Nu har jag läst och låtit mig förtrollas (om än med bultande hjärta för stämningen är ibland mycket skrämmande och nästan alltid svart). Ingen kan som Faulkner skildra sydstatsmänniskan.

En av mina favoriter i samlingen är just "En ros åt Emily".

"När miss Emily Grierson dog gick hela vår stad på hennes begravning: av någon sorts respektfull tillgivenhet för ett fallet monument, kvinnorna mest av nyfikenhet för att få komma in och se hennes hus, som ingen utom en gammal negertjänare- en kombination av trädgårdsmästare och kock- hade sett på över tio år."

Ingen känner egentligen miss Emily i den lilla staden- någon minns henne som ung (och då stilig och högfärdig) men sedan hennes far gått bort har Emily levt som en eremit. Ingen släpps innanför hennes dörrar. En gång hade hon förstås en fästman- men han försvann. Stackars miss Emily. Så går diskussionerna och ingen kan väl ana vad som döljer sig innanför det gamla husets väggar. Faulkner har tecknat ett porträtt av en ensam och utsatt kvinna, en kvinna som tappat fotfästet i ett samhälle vars förändringar hon inte klarat av att växa in i.

I novellen "Torr september" handlar det om så kallad "southern law"- och jag tänker på filmen "Mississippi burning".  En annan gastkramande berättelse har fått titeln "Mordbrännare" och här skriver Faulkner om så kallat "white trash" och om hur en man tar sin hämnd på sitt eget speciella sätt.

Till syvende och sist handlar detta om södern och söderns folk, livet där är inte som i norr och man tänker annorlunda. Bomullsplantagerna, slavarna, bristen på industri och så det förödande inbördeskriget - allt detta har satt djupa spår och de spåren finns kvar än i dag. Faulkners noveller är mycket lärorik läsning förutom att de är stor litteratur.

Var och en av dessa tio noveller ger en bild av sydstatssamhället och de människor som lever där och det går inte att läsa utan att bli starkt berörd- den sista novellen  "Stig ned, Moses" är kanske den som rör mig mest- om en gammal kvinnas förtvivlan och desperation inför det enda barnbarnets sorgliga öde.

"Ja, tänkte han. Det gör henne detsamma nu. Eftersom det skulle ske och hon inte kunde förhindra det, och nu när allt är över och fullbordat och förbi, så bryr hon sig inte om hur han dog. Hon ville bara ha hem honom, men hon ville att han skulle hem på rätt sätt. Hon ville ha den där kistan och de där blommorna och begravningsbilen och hon ville åka bakom den i bil genom stan."

Jag hittade mitt exemplar av boken på ett av kommunens bibliotek. Jag kan bara hoppas att den här samlingen inte har drabbats av utgallringsmonstret på andra platser i landet. För den som inte har läst något av Faulkner tidigare kan jag varmt rekommendera dessa tio noveller- en mycket bra introduktion till ett mäktigt författarskap.

För den svenska översättningen står Pelle Fritz-Crone och Leif Janzon.