Tropiska fiskar av Doreen Baingana

Det är ofta hård konkurrens om de nya böckerna på "mitt" bibliotek. Jag hade tur som lyckades nappa åt mig "Tropiska fiskar" av Doreen Baingana. Jag har länge sneglat åt den boken i nätbokhandeln och känt att "den måste jag läsa" och nu är det gjort. Det är en liten och behaglig volym dessutom, den ligger så bra i händerna när man läser. Tranans förlag har gett ut.

Doreen Baingana (f.1966) kommer från Entebbe i Uganda och "Tropiska fiskar" är hennes litterära debut från år 2005. Boken tilldelades Commonwealth Writers Prize året därpå. Säkert mycket välförtjänt.

Handlingen är mestadels förlagd till hemlandet, Uganda, och vi rör oss i tiden efter Idi Amins skräckvälde.  Förlaget (Tranan) kallar boken för en samling sammanlänkade noveller- och så är det väl men man kan också läsa allt som en roman med fristående kapitel- en fin gränsdragning, tycker jag. Tre systrar- Patti, Rosa och Christine- växer upp i ett dysfunktionellt hem där Taata (pappa) långsamt men säkert super ihjäl sig och Maama inte riktigt orkar med barnen och hemmet.

"En kärlek som svepts in i förolämpningar och klagomål, berusade nätter, dreglande ursäkter och tysta morgnar. En stark hemlig sovrumslukt, som var mycket vacker och vuxen, som liknade detta att känna till och använda ordet fuck. Jag var äcklad, fascinerad, snärjd."

Så hamnar barnen på olika internatskolor där maten är dålig och där man går hungrig- så gott som ständigt. Tonår och fniss och kamratskap. Den första kärleken och skammen när den åtrådde inte dyker upp som avtalat...

Den mest gripande novellen i hela samlingen har Rosa som berättare- nu är det 1980-tal och Uganda hemsöks av en AIDS-epidemi av sällan skådat slag. Den yngre generationen drabbas hårt och skoningslöst. Rosa skriver ett brev i förtvivlan över sitt och många andras öde. Det brevet kan man inte läsa utan att beröras oerhört starkt.

"Vilket bättre sätt finns att begrava sina döda än att lustfyllt söka livet? Jag måste vråla mot döden just så som jag brukade göra med livet. Jag måste leva ännu intensivare."

Så tas berättandet över av den yngsta systern Christine som upplever en obehaglig "kärlekshistoria" (kärlek är det inte fråga om- bara utnyttjande) med en engelsman som säljer/exporterar tropiska fiskar till USA och Europa - och tjänar massor av pengar. Nu lever han, den verklige uppkomlingen,  i lyx och ser till att skaffa sig så många älskarinnor han någonsin kan.

"Peter var egentligen skär, inte vit, bortsett från håret, det lilla som var kvar.--- Han var knubbig som en tonåring, mjuk i kroppen, nästan feminin, och hade bleka sladdriga ben."

Så följer åren i Los Angeles- år i främlingskap och exil- år av anpassning till ett annat samhälle och den där känslan av att aldrig passa in, att vara osynlig. Starkt skildrat av Doreen Baingana som avslutar novellsamlingen med återkomsten till Entebbe, till Maama och den nu enda överlevande systern Patti som bor med modern.

Entebbe från luften (foto: Petter Lundkvist)

"Hon skulle tvingas lära om från början hur man levde på denna nya gamla plats som kallades hemma. Himlen var nu helt svart. Och någonstans långt borta, i detta nu, grydde dagen."

Tropiska fiskar var en bok jag lade ifrån mig med saknad och vemod men också glädje över att ha läst en vackert och intensivt berättad historia om flera liv.