Ett tack till en översättare

Margaret Atwood är ingen okänd författare. Tvärtom. De flesta av hennes prosaböcker kommer snabbt ut i översättningar på många språk. Värre är det med poesin- Margaret Atwood är nämligen också en mycket duktig lyriker som har gett ut inte mindre än femton diktsamlingar. Det tycker jag att man borde uppmärksamma mera. Därför är det så oerhört glädjande att Atwood's "Susanna Moodies dagböker" nu finns att få på nynorska. Jag tackar översättaren Anna Karin Torheim för detta och njuter av varje gjendiktad strof i den här samlingen.

Den här diktsamlingen kom ut i originalversion år 1970 och har fått klassikerstatus i Kanada (Atwoods hemland). Dikterna följer Susannas öde från det att hon sätter fot på kanadensisk mark år 1832 och ända fram till dess att hon lämnar det jordiska och går över gränsen till en annan verklighet.
Inspirationen till den här boken fick Margaret Atwood via en dröm. Hon läste sedan Susanna Moodies "Roughing it in the Bush"- men blev besviken och tyckte illa om den svulstiga prosan. Däremot fängslades hon av Moodies starka personlighet som lyste över sidorna.

"If the national mental illness of the United States is megalomania, that of Canada is paranoid schizophrenia". Mrs Moodie både älskar och hatar det kanadensiska landskapet- det bryter ner henne men det är samtidigt sagolikt vackert. Atwood säger också att "we are all immigrants to this place even if we were born here: the country is too big for anyone to inhabit completely, and in the parts unknown to us we move in fear, exiles and invaders."

Dikterna om Susanna Moodie är vackra och sorgsna- de fångar hennes själ, hennes längtan och hennes ständiga kamp för tillvaron.

Susanna Moodie anlände först till Quebec efter en lång resa över Atlanten. Hon bosatte sig i Ontario.

Dei andre spring og hoppar, ropar
Fridom!

Vatnet i rörsle vil ikkje vise meg spegelbildet mitt.
Berga bryr seg ikkje.

Eg er eit ord
på eit framandt språk.

Jag tycker att den här dikstamlingen ger en så innerlig och känslig skildring av den utsatthet och den kamp som Susanna Moodie måste ha genomlevt- "eg er eit ord på eit framandt språk"- och det är en verklig ynnest att få läsa de här dikterna på ett skandinaviskt språk (och då särskilt på vacker nynorska).

Nybyggarlivet är hårt, ofta skoningslöst hårt. Susanna miste en av sina söner genom en drunkningsolycka.

Det var ei ulukke; han fekk ikkje luft,
hengande i elva lik eit hjerte.
Dei henta opp den vasshaldige kroppen,
-----
Eg planta han i dette landet
lik eit flagg.

Kvinnor som Susanna Moodie är odödliga och Margaret Atwood låter henne återuppstå både i dikten och i verkligheten. En av de sista dikterna handlar om en Susanna som vandrar genom dagens Toronoto i virvlande snöstorm.

---
no höyrer eg

    raslinga frå snöen

englane som lyttar over meg

"Susanna Moodies Dagböker" har försetts med Margaret Atwoods eget efterord och dessutom skriver också Anne Karin Torheim utförligt om både Atwood och Susanna Moodie i gjendiktarens efterord .

Det här är en liten juvel till bok. Gnistrande och omistlig.

Boken har getts ut av Cappelen Damm förlag. Jag har skrivit lite om Susanna Moodie och hennes systrar (hon hade flera som alla var duktiga skribenter och författare) HÄR.