Vidare mot renässansen

Slottet Chambord

Jag önskar att jag hade varit äldre och mera intresserad när mina föräldrar drog iväg (även med mig) till Loiredalen en gång för mycket länge sedan nu. Slott efter slott betade de av och jag led och stönade ibland högt. ("Son et lumière" ingick  vilket innebar nattliga utflykter dessutom). Nu är jag arg för att jag inte utnyttjade tillfället att lära mig mera om renässans och fransk historia. Vad man försummat som ung får man betala för som äldre och nu är hjärnan inte lika mottaglig- allt "fastnar" inte som förr.

För några år sedan skrev jag ett par rader om Stephen Greenblatts bok om hur renässansen började- "The Swerve". Då hoppades jag att det skulle komma en svensk översättning- tyvärr ser så inte ut att vara fallet. Jag har plockat fram "The Swerve" ur hyllan igen för omläsning och så letar jag efter flera böcker om renässansens tid och tankar.

Renässansen (av franskans renaissance, "pånyttfödelse") är den period då medeltiden avslutades och antikens kulturarv sägs ha återuppväckts. I Italien, varifrån renässansen utgick, varade den från tidigt 1400-tal till omkring år 1600. Den omfattar inte minst konst och litteratur som spreds med hjälp av boktryckarkonsten från sent 1400-tal. (Så säger man på Wikipedia).

Ännu en sommar med Montaigne

Ja, skam den som ger sig. Montaigne brukade tydligen påstå att han hade svårt för att minnas- det har även jag så då har jag alltså hamnat i gott sällskap. Förra sommaren inhandlade jag en liten nätt volym med titeln "En sommar med Montaigne" av Antoine Compagnon (översatt av Jan Stolpe och utgiven på Atlantis förlag). Boken är liten till formatet och indelad i mycket korta kapitel. Kanske var det kapitlens korthet som ställde till det för mig- jag drogs aldrig riktigt in i Montaignes "kretsar",

Nu har jag fått rejäl och väldigt förnämlig draghjälp av Sarah Bakewell. Hon skriver om Montaigne och hans värld på ett sätt som nog tilltalar mig mera och som gör det lättare för mig att begripa och reflektera på sådant sätt som man bör när man läser om filosofer och deras tankar.

Med denna draghjälp blir det så klart omläsning av Compagnons bok.

Étienne de La Boétie- Montaignes allra bästa vän som dog år 1563 bara lite över 30 år gammal (drabbad av pest).  "How to live? Survive love and loss." Så lyder rubriken till kapitlet om La Boétie i Bakewells bok.

----" i den vänskap som jag talar om blandas själarna och uppgår i varandra i en så fullständig sammansmältning att de utplånar sömmen som förenat dem så helt att denna inte längre syns. Söker någon tvinga mig att säga varför jag älskade honom känner jag att det inte kan uttryckas annat än med svaret: 'Därför att det var han, därför att det var jag."'  (Montaigne- översättning: Jan Stolpe. s 68 En sommar med Montaigne).

Femtonhundratalet var en orolig tid i Frankrike - religionsfrågorna stod i fokus och Bakewell skriver om inte mindre än åtta uppror "troubles" som utbröt i religionens namn. Både katoliker och protestanter fick sätta livet till i olika massakrer och strider. Mellan 1562 och 1598 drabbade man samman på diverse platser i landet. Mest känd torde Bartolomeinatten i Paris i augusti år 1572 vara.

Från Wikipedia hämtar jag: "Mellan den 24 och 29 augusti utspelade sig fruktansvärda scener på gatorna i Paris och mördandet av protestanter spreds även till landsorten. Så många som 3 000 människor skall ha mist livet bara i Paris och det sägs att vattnet i floden Seine var rött av blod. Totalt räknar man med cirka 10 000 dödade hugenotter.  ^"

If it ain't broke don't fix it

Ungefär så tycker Sarah Bakewell att man kan sammanfatta Montaignes filosofi. Jag kan varken säga bu eller bä för jag vet för lite- men hennes bok "How to live- A Life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer" har lovordats av åtskilliga- jag har skaffat mig ett exemplar och tänker att lite Montaigne borde vara lämplig sommarlektyr.

En del bibliotek har köpt in den volymen men man måste läsa på engelska. Nicholas Lezard (The Guardian) har recenserat här.

"Read Montaigne, he will calm you"- så sa en gång Gustave Flaubert.

Den allra finaste novellkonst

Nu var det inte just den här samlingen som jag hämtade hem från Ystad i går utan en annan (i svensk översättning). Björg Vik är en norsk författarinna som är mest känd för sina utsökta noveller. Så synd att många av hennes böcker blivit utgallrade från biblioteken och ännu mera synd att det inte kommer nya utgåvor/översättningar så att flera kan få nöjet att stifta bekantskap med en här skriftställaren.

"Gator förändras, precis som ,människor. Ett hus rivs, en tand ramlar ut. En vägg slits av väder och vind, ett ansikte åldras av dagar och nätter. Vitmålade väggar gulnar, hud grånar. Takpannor lossnar och blåser av huset en höstnatt, hår blir tunnare på människors huvuden och faller av på både kloka och enfaldiga, fattiga och rika. Tidens tand gnager tålmodigt på allt. Tiden följer människor och hus, trofast som skuggan, obönhörlig, omutlig." (från novellen Amandabacken i "Snart är det höst", Rabén & Sjögren förlag. Översättning: Urban Andersson.

"Amandabacken" är just en berättelse om hur tider förändras och med tiderna även människorna och åh, så bra det är skildrat!

Med tungt lastad ryggsäck

En fördel med den skånska sommaren (som i år låter vänta på sig) är Skånetrafikens så kallade sommarkort. Med det i fickan kan man resa nästan vart man vill i provinsen. Gårdagens utflyktsmål blev Ystad.

Vinden blåste kallt och himlen var grå men det glömmer man bort när man träder in i det lilla trivsamma Ystads antikvariat. Här står hyllorna tätt och de är så klart fyllda av böcker- ingenting slår en levande bokhandel- och det är så synd att antikvariat börjar bli en bristvara i dag. Jag letade genom raderna av lockande titlar och kom ut med ett halvdussin som tyngde ner min ryggsäck rejält. Tur att det finns gott om trevliga rastplatser i form av caféer.

Vad jag köpte? det blev bland annat tre novellsamlingar (Björg Vik, Gustav Hedenvind-Eriksson och Tage Aurell) en roman i den så kallade Kokardserien blev det också (det var Wahlström & Widstrand som gav ut denna serie som jag inte tror blev så särskilt långlivad- fransk litteratur var i fokus.)

Livets glänta av Jean Desternes kom ut år 1947 med ett kort förord av Eyvind Johnson. "Med bläck på fingrarna rör jag vid livet" (det är ett av de motton som Desternes har valt för sin bok.)

Jag citerar Johnson: "Det är ingen absolut originell bok, men den är personlig; den är inget mästerverk men den är levande. Den är på en gång direkt och mjuk. De som levt någon tid av sin ungdom i Frankrike känner också hur sann den är". Om Jean Desternes vet jag ingenting alls men det ska jag se till att ändra på.

"Nu har du att läsa så att du står dig över helgen" , sa bokhandlaren. Läsningen kommer nog att räcka längre än så.

En dansk uppväxt

Helle Stangerups självbiografi går lite i kringelikrokar men är ändå ganska så kronologiskt. Här berättar hon först om sin avbrutna juristkarriär och om sin barndom i skuggan av brodern Henrik- en bror som inte alls var road av att få ett skrikande och illaluktande småsyskon. Han gjorde revolt tidigt. Helle föddes dessutom med höftledsluxation och placerades i mycket hindrande gipsförband under ett helt år. Jag kan tänka att Henrik kände sig undanskuffad.

Min "sommarläsningshög" har antagit enorma proportioner och tiden vill inte riktigt räcka till just nu. Därför bara ett kort livstecken denna morgon (som visar upp en ljust grå himmel och nog ser det ut att bli regn....)

Mina vänner poeterna

Att vara författare i Tyskland under 1930- och 1940-talen var förenat med livsfara. I alla fall om man hade oförskämdheten att hysa andra åsikter än de då allmänt vedertagna. Många kulturpersonligheter tvingades i landsflykt och den franska kommunen  Sanary -sur-Mer blev en "viloplats" för åtskilliga av dem.

Hermann Kesten (1900-1996)  kom att bli "Schutzvater aller über die Welt Versprengten". Kesten skrev alltid på caféer- han behövde vara omgiven av samtal och liv. Kesten var den som försökte hålla modet och humöret uppe- men han led i tysthet. Han lyckades rädda sig till USA, han överlevde kriget och blev hela 96 år gammal. En del av hans verk finns i svensk översättning men de har ett antal år på nacken och kan nog vara svåra att få tag på

På mitt läsbord ligger Kestens "Meine Freunde die Poeten" och länge har jag väntat på ett tillfälle att kunna försjunka i den här krönikan över människor som betytt så mycket för så många- speciellt under en svår och osäker tid.

Kesten var född i Galizien och i den lilla staden Powdwoloczyska (idag Pidwolotschysk) som ligger invid floden Zbrucz (fotot ovan är lånat). Det här är gränstrakter och det som en gång tillhörde det habsburgska riket är idag en del av Ukraina. (Mellan 1772 och 1918 utgjorde floden gräns mellan Österrike-Ungern och Ryssland och Powdwoloczyska var en av stationerna på järnvägssträckan med namn "Carl Ludwig-Bahn").

Jag skulle gärna vilja läsa mera av Hermann Kesten men de svenska översättningarna är gamla (som ovan sagts) och kanske inte alltid så lätta att få tag på, beklagligtvis.

Meine Freunde die Poeten är inte någon litteraturhistoria (per se) utan snarare personliga betraktelser och tankar om litteratur och historia. Jag läser inte i någon speciell ordning utan hoppar hit och dit.

Mera om Hermann Kesten här.

A Kafka for our times

Så beskriver man den serbiske författaren David Albahari i Neue Zürcher Zeitung och jag tackar själv Bodil Zalesky som fick mig att bli så nyfiken på det här författarskapet.

Det är alltid bra att börja med noveller för att bekanta sig med en (för mig i alla fall) obekant skribent. Jag letade efter svenska översättningar - men jag lyckades bara hitta en enda (Tranans förlag: Lockbetet, 2009) så det fick bli en engelsk variant i stället.

"Learning Cyrillic" är en novellsamling bestående av tjugo berättelser av varierande längd. Åtskilliga av dem har handlingen förlagd till Albaharis nya hemland, Kanada. Jag fastnade för flera stycken och en  novell, speciellt, fick mig att dra rejält på smilbandet - den som har titeln "Calgary Real Estate". Här kan få tips om hur man ska bära sig åt för att slippa grannar som inte är i ens smak. (Det är nästan så att jag har lust att pröva men då skulle jag förmodligen hamna inom lås och bom någonstans....)

"Hitler in Chicago" handlar om en historia som blev till en annans historia och det är en så underbar berättelse om verklighet och illusion- tankeväckande och magisk.....

"Robins" (Rödhakar) måste jag citera från för det är så vackert, så klart och så sant:

En far iakttar sin lille son och vill lära honom livets verkligheter: " Bitterness is a taste you have to sense, it doesn't matter whether the person is living in Alberta or Serbia. And that is why I would like to call to him that he should keep learning the mute language of animals and plants, that he needn't seek better friends. Unlike us , they do not know of good and evil and never do evil in the name of good. As far as they are concerned, Winter is just one of the seasons. There can be no better teaching than that, son.-----"

Översättningen från serbiska är gjord av Ellen Elias-Bursac och boken är utgiven av Dalkey Archive Press.

Midsommarpaus

Foto: Tomasz Sienicki


Det är tillrådligast att fira inomhus där jag bor. Regnet har redan börjat att strila ner och utomhustemperaturen lockar inte till "lunch eller middag i det gröna". För att undvika vattnig sill (och snaps) bör man nog hålla sig i kök eller vardagsrum.

Jag önskar en trevlig midsommar- trots de gråa skyarna!

Fat women are clowns

Så säger den anonyma huvudpersonen i Lise Tremblays roman "Mile End" (som har titeln "Danse Juive" på originalspråket.

Jag blir mer och mer imponerad av Lise Tremblays författarskap och nu har jag alltså läst "Mile End" som kom ut år 2002.

I "Mile End" är det en sjukligt fet kvinna som för ordet genom sidorna- hon är olycklig och missnöjd med sitt liv, sin familj och hela sin tillvaro. Hon arbetar som pianoackompanjatör vid en musikskola men trots att hon är ambitiös når hon inte de där konstnärliga höjderna i sitt pianospel- och hon är besviken med sin insats. Ännu mera besviken är hennes far, den kände TV-profilen, som har lämnat sin familj för en yngre kvinna.

Modern är en skuggfigur som saknar egen vilja- hon dyker upp en gång i veckan för att lämna en packe veckotidningar till sin dotter. En dysfunktionell familj träder fram - en familj som saknar samhörighet, en familj där var och en går sin egen väg utan att kunna och orka bry sig om någon annan. Berättelsen vindlar sig framåt först i ganska sakta mak och som läsare dras man omedelbart in i den alltmer accelererande virveln av tankar och händelser. Slutet är trots detta överraskande men inte helt oförutsägbart.

Lise Tremblay har gjort ett mycket raffinerat psykologiskt porträtt av en kvinna i upplösning- och "Mile End" är en bok som stannar kvar i läsarens hjärna mycket länge- så känns det i alla fall för mig. Jag kan bara hoppas att det kommer en svensk översättning.

"My relationship with my mother is full of words I've swallowed over the years, words that have accumulated into increasingly painful lumps in my throat, like the one I feel now, walking into this useless bungalow."  (s. 75)

The Duff Cooper Prize

Det finns en uppsjö av litterära priser och det är alldeles omöjligt att hålla reda på dem allihop och man ska naturligtvis inte enbart välja prisbelönade böcker som lektyr- icke desto mindre- i min hand just nu har jag Patrick McGuinness "Other People's Countries" och i ovankanten på omslaget kan man läsa "Winner of the 2014 Duff Cooper Prize". Min nyfikenhet väcktes. Vad katten är nu det här för pris som jag aldrig har hört talas om?

"Duff Cooper Prize är ett brittiskt litterärt pris som årligen tilldelas det bästa verket inom historia, biografi, statsvetenskap eller (väldigt sporadiskt) lyrik som givits ut på engelska eller franska.
Priset instiftades till minne av Duff Cooper, en brittisk diplomat och författare. Priset utdelades för första gången 1956 och gick då till Alan Moorehead för Gallipoli. För närvarande får pristagaren en förstautgåva av Duff Coopers självbiografi Old Men Forget och 5 000 brittiska pund." (saxat från svenska Wikipedia).

Eftersom priset har delats ut sedan år 1956 finns det många titlar att bekanta sig med och vilja läsa (eller inte). Här är listan och här "The short list" för 2014 med alla finalisterna.

Så småningom kommer det nog en rapport om "Other People's Countries" som jag tycker verkar vara både välskriven och alldeles utomordentligt intressant.

Två foton av Nadar

Han var en porträttfotograferingens mästare, Nadar, vilket han bevisar med det vackra och inlevelsefyllda fotot av George Sand ovan.

Några år senare tog han också en  bild av Ivan Turgenev. Ett foto med stort djup.

Både Sand och Turgenev brevväxlade flitigt med Gustave Flaubert och speciellt intressanta är George Sands brev under de turbulenta månaderna under slutet av år 1870 och början av år 1871. Hon var en klok kvinna som visste hur hon skulle lugna ner sin hetlevrade förattarkollega Flaubert.

Så gick det andra kejsardömet i graven efter nära 20 år- men det är en historia för sig (och väl värd att studera närmare.)

En författares liv

Det fínns naturligtvis flera biografier över Gustave Flauberts liv men jag tror att han är svår att fånga som människa. Pierre-Marc de Biasi har gjort ett försök att ställa samman de olika delar som formade Gustave Flaubert. Tyvärr måste man läsa på originalspråket franska och jag har svårt att se att just den här boken kommer att översättas till svenska- den anses väl för smal (tyvärr).

Den engelske författaren Evelyn Waugh förde dagbok under så gott som hela sitt liv.  Väl över 800 sidor är den här boken på och den är svårläst just på grund av formatet. Tegelstenar är inte lätta att hantera. Waugh skrev med ironisk och sarkastisk blick- och att läsa hans romaner kan vara både underhållande och ledsamt på en gång. Skicklig med pennan var han hur som helst och jag tycker att det ska bli intressant att läsa hans livsanteckningar.

Det verkar att bli en tegelstenssommar för min del- helt oplanerat. På gång har jag nämligen också Tomas Manns Doktor Faustus. Någon hängmatta äger jag inte men det får bli några stunder i trädgårdsstolen i stället.

Sommaren med Flaubert

Jag brukar inte planera min läsning men i sommar vill jag verkligen försöka att ta itu med de böcker jag har lyckats samla på mig av och om Gustave Flaubert. Äntligen fick jag tag på andra delen av Flauberts brev i engelsk översättning (de är sannerligen inte så lätta att leta fram)- och så har jag också en biografi och "L'éducation sentimentale".

General George Patton hade säkerligen inte så mycket gemensamt med Gustave Flaubert- men en sak har jag hittat i alla fall- intresset för Karthago. I början av filmen "Patton" (där huvudrollen spelas suveränt av George Scott) besöker Patton ruinerna av det gamla Karthago och säger "I was there" (Patton trodde på reinkarnation och kunde inte föreställa sig något annat än att ha varit soldat i samtliga liv).

Det gamla Karthago

Gustave Flaubert skrev romanen "Salammbô" som har handlingen förlagd till Hannibals tid. Guy de Maupassant beskrev verket som "en opera på prosa". Flaubert var perfektionist och det tog flera år för honom att färdigställa den här romanen som kom att bli hans andra i publiceringsordningen.

"A richly colored historical  and imaginative reconstruction of a vanished civilization", så skriver Francis Steegmuller i sitt förord till "The Letters of Gustave Flaubert " del 2.

Jag tror dock att jag börjar med breven (de som skrevs mellan 1857 och 1880).

Den romantiske misantropen

Här ett ungdomsporträtt av författaren Alfred de Vigny (1797-1863). Han gick ur tiden utan att ha fått uppleva den så kallade "revolutionära dekaden". Revolutionerna 1830 och 1848 lär han dock ha bevittnat och jag tror att han hela tiden längtade tillbaka till romantiken och den tidens värderingar. Med åren blev han mer och mer inåtvänd och levde i stort sett som eremit.

Detta foto, liksom de övriga från le Maine-Giraud , är lånat.

 De sista åren av sitt liv vistades de Vigny på slottet Le Maine-Giraud i departementet Charente. Le Maine-Giraud har anor långt bak i tiden och vissa delar av slottet daterar sig till 1400-talet. Ett riktigt medeltidsslott med andra ord.

Del av de Vignys "skrivarrum". Enkelt och anspråkslöst.

På slottet kan man se ett porträttgalleri över författaren.

Jag minns de Vignys namn från litteraturhistorien men i övrigt (med undantag för någon enstaka dikt) är han ett oskrivet (oläst) blad för mig. Det har jag för avsikt att åtgärda och i dagarna fick jag tag på en engelsk översättning av hans noveller "The Warriors Life" (1835).

Det finns en svensk översättning från 1948. "Krigarlivets tvång och storhet" bokförlaget Forum gav ut en gång och Arvid Enckell stod för den svenska språkdräkten. Boken lär ha gallrats ut men kanske kan man hitta något förskrämt exemplar på ett eller annat biblioteksmagasin. Annars är det antikvariaten som får stå till tjänst.

Born and raised in Boston

Vy över Charlestown, Boston i början av förra seklet.

Min svärmor (som jag aldrig träffade) var född i Charlestown och hennes uppväxt där skulle kunnat ge material till en tjock roman. Det hade inte blivit någon lättsam lektyr för interiörerna i hemmet var minst sagt skrämmande och våldsamma. Det var hårda tider för en immigrantfamilj (som kom från det fattiga New Carlisle i provinsen Quebec.)

Boston är en stad som har inspirerat till många böcker och det finns en hel mängd författare som har skrivit om miljöerna här. Anita Diamants senaste roman handlar om en kvinnas uppväxt i norra delen av Boston. Addie Baum är dotter till judiska immigranter- nu berättar hon om sitt liv för sitt barnbarn. Det hela blir en resa genom 1900-talets Amerika och med fokus på Boston. Kanske kommer en svensk översättning så småningom.

Lisa Genovas senaste roman har handlingen förlagd till just Charlestown.  Lisa Genova är mest känd i Sverige för sin "Fortfarande Alice" som handlar om en kvinna med Alzheimers sjukdom. Nu heter huvudpersonen Joe O'Brien - polis med fru och fyra vuxna barn. När han börjar få plötsliga vredesutbrott och dessutom problem med balansen förstår både han och hans familj att något inte är som det ska. Joe diagnosticeras med Huntingtons sjukdom.

För den som uppskattade "Fortfarande Alice" är nog  "Inside the O'Briens" en bok att sätta upp på en eventuell läslista.

Jag har inte läst någon av dessa böcker men så småningom ska de väl hitta vägen hem till mitt läsbord.

En revolutionär dekad

Jag håller på att allmänbilda mig med hjälp av Ross King. Han skriver om drygt tio år i staden Paris historia (1863-1874 c:a) och fokus är på konstens värld- och då främst framväxten av impressionismen som rörelse.

En imposant herre- Ernest Meissonier - (1815-1891). Han var verkligen persona grata under många år för han målade "rätt sorts" tavlor- ofta med militär anknytning och hans Napoleon-porträtt väckte beundran. Hästar var han också mycket bra på att föreviga (och diverse "gubbar"). Han var hur som helst en tongivande konstnär under 1800-talets mitt.

James McNeill Whistler (1834-1903) The White Girl

Men- nya tider randades och med dem ny konst och nya djärva tekniker. James McNeill Whistler fick utstå mycket kritik för sina tavlor men han blev sällan svaret skyldig. Sarkastisk och bra på anekdoter (gärna om sig själv) gjorde han sin entré i den franska huvudstaden år 1855. Då hade han ganska nyligen blivit hemskickad från det prestigefyllda West Point av ingen mindre än Robert E Lee som väl tyckte att "någon djävla ordning får det vara i en militärakademi". Jag tror inte att McNeill Whistler var något lämpligt officersämne även om han själv kanske var av den uppfattningen.

Målningen ovan, The White Girl" är i sitt originalskick över två meter hög och den gav Whistler en rejäl dos blyförgiftning under utförandet.

Stor plats i boken får också Edouard Manet (1832.1883). Ovan en tavla med militärt motiv och med en intressant historia. Här hamnar man i det amerikanska inbördeskriget och faktiskt ägde det avmålade sjöslaget rum mitt i Engelska kanalen.

C.S.S Alabama (ett sydstatsfartyg) hade härjat haven som en pest och sänkt ett otal handelsfartyg med varor på väg till nordstaterna. Nu (år 1864) hade President Lincoln och många andra tröttnat på framfarten och i juni år 1864 spårades CSS Alabama upp av U.S.S. Kearsarge.  Alabama hade då sökt hamn i Cherbourg för diverse reparationer. Kearsarge hade bara att vänta- och det gjorde man. Den 19 juni tuffade Alabama ut ur hamnen och ganska snart blev hon skjuten  till "pinnaved". Man kunde rädda femtio personer av besättningen inklusive kapten Raphael Semmes.

Foto: Eugène Durieu

Fotokonsten var i sin ungdom- en av de mera berömda fotograferna från denna tid var Eugène Durieu (1800-1875). Han samarbetade under flera år med Eugène Delacroix. Durieus specialitet var nakenfoton och bilden ovan tycker jag väl illustrerar hans skicklighet med kameran.

Ross Kings bok är fylld av intressant information och han skriver med flyt. Kapitlen är "lagom" långa och här finns verkligen en stor källa att ösa ur för den konst- och historieintresserade. Jag kommer att ägna en del tid åt litteraturlistan längst bak i boken också (den är omfattande).

Helle Stangerup

"Bag skodderne" är Helle Stangerups självbiografi och den bjuder säkerligen på mycket spännande läsning.

Helle Stangerup (1939-2015) var barnbarn till Hjalmar Söderberg och hon är
kanske mest känd för sina historiska romaner - flera av dem har översatts till svenska. Dock inte "Skæbnegalleriet" som handlar om Hans Holbein och Henrik VIII:s tid.

Jane Seymour av Hans Holbein d. y. (1537)

Nille (Nilles litteratur) har skrivit om boken och jag kände att "jag bara måste läsa".  Man kan kanske tycka att det är alltför mycket fokus på just Henrik VIII och hans tid i dessa dagar men Helle Stangerup har ett speciellt sätt att fånga allt på och Hans Holbein är för mig en betydligt intressantare inkörsport än den otäcke Thomas Cromwell (och jag är tyvärr inte alls särskilt förtjust i Hilary Mantel som författare- kanske beror det på att just namnet Cromwell inger mig enorma obehagsrysningar- oavsett om det är Thomas eller Oliver som avses).

Jag hittade ett exemplar (på originalspråket) av "Skæbnegalleriet" på det lokala biblioteket men boken finns fortfarande att köpa via nätbokhandel.

Teknisk uheld

De som är födda på 1950-talet (och tidigare) minns säkert den där förargliga skylten som ibland dök upp på TV-skärmen när man såg på danska program. (Det gjorde man flitigt om man bodde i västra Skåne).

Gårdagen var ett enda stort teknisk uheld för mig- krånglande gräsklippare (oljan sprutar ut och röken står svart- snart kommer väl brandkåren, tänkte jag) och längtade efter en lie. På min TV-skärm kunde man inte läsa "teknisk uheld" utan "vänta". Den där väntan blev en stund klistrad till en telefonlur för denna tids tekniska problemlösare "allsorts", nämligen "supporten". Du har nummer xyz i kön- det är många som ringer just nu men vi tar hand om ditt samtal så snabbt vi kan." (och så lite muzak till det). Idag ska man lösa det tekniska själv och det innebär ett krälande och krypande och svärande bland knappar och sladdar. "Tryck in knapp si i 45 sekunder - samtidigt med knapp så och  hantera helst fjärrkontrollen dessutom (och ja, telefonen ska man balansera också). Sur kärring täckt med dammråttor lyckades till slut få liv i skärmen. Förr skulle man väl ha ringt en TV-reparatör som hade bytt ut ett pajat bildrör (var det inte bildrören det ofta blev fel på?)

Ingen skugga må falla på den vänliga damen som lotsade den tekniskt obegåvade kärringen (dvs ego) men jag tycker ändå att det är jobbigt med moderna tider och modern teknik. Inte undra på att jag längtar lite tillbaka till tiden med "teknisk uheld"-skyltarna.

Resandets historia

Ovan en vy från 1940-talets Bukarest. Jag läser "Turistens blick- nedslag i resandets historia" av Björn Cederberg (Historiska media förlag).

Här fastnar jag i kapitlet om Rosie Waldeck som hamnade som hotellturist på Athénée Palace i Bukarest år 1940. Detta hotell förstördes under kriget och det som har samma namn idag är en ny skapelse.

Athénée Palace byggdes mellan 1912 och 1914 och moderniserades under 1930-talet.
Så här skrev Rosie Waldeck om hotellet: "Here was the heart of Bucharest, topographically, artistically, intellectually, politically—and, if you like, morally." Dessutom vimlade det av spioner här. Man kan också få glimtar av hotellet i Oliva Mannings "Balkantrilogi".

"I came to the Athénée Palace the day Paris fell, in the summer of 1940." Så börjar berättelsen om Rosie Waldecks upplevelser - boken kom ut år 1942 och den har översatts till flera språk. Det måste ha varit en mycket skrämmande tid och det var inte bara tyskarna ( de började anlända i slutet av år 1940) som ställde till elände- Bukarest drabbades dessutom av en stor jordbävning i november samma år (mellan 7 och 7,4 på Richterskalan). Förödelsen blev enorm och över tiotusen hus förstördes i staden.

Rosie Waldeck lyckades så småningom ta sig ut ur Rumänien och hon återvände till sitt hemland (USA). Hennes minnen av tiden i Bukarest är säkerligen mycket läsvärda.

Judith's Sister

Quebec och det franskspråkiga Kanada har alltid lockat mig. Nu har jag läst Lise Tremblay's korta roman "Judith's Sister" och jag faller direkt för både boken och författaren.

På kartan kan man se Saguenay-floden, som ofta spelar en bakgrundsroll i berättelsen- en flod som varje år skördar många liv. (Både genom självmord och genom olyckshändelser). Det är ett grått landskap som Lise Tremblay målar upp. Chicoutimi är platsen där allt händer och där romanens 12-åriga huvudperson växer upp. Året är 1968 och hon har just fått reda på att hon blivit antagen till en klass för extra begåvade elever.

Saguenay-floden, Quebec

Alltmedan handlingen meandrar sig framåt (och ibland också bakåt) passerar människorna revy och iakttagelserna är knivskarpa och mycket kloka. "Judith's Sister" är historien om en ung flicka och hennes utveckling under en lång sommar i en sömnig förstad.

Här finns så mycket man känner igen- gamla vänskaper som mattas ut- nya som tillkommer. Förälskelser utan något som helst hopp, familjekonflikter och så till slut insikter och livet som fortsätter men med ett annat fokus.

Jag är helt betagen av den här lilla boken (som fängslade mig från första sidan). Språket är rakt, enkelt och utan "exter".

På svenska finns "Hägern" av samma författarinna, en novellsamling utgiven av Rámus förlag. Den kommer jag att läsa så snart jag hinner.

Judith's Sister har getts ut av Talon Books och översättningen till engelska står Linda Goboriau för.

Farmors reformliv

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon bra bild på just ett reformliv- så jag får illustrera inlägget med en snarlik och något mera flärdfull korsettvariant.

Vi satt och mindes, mina kusiner och jag, och vi lyckades fastna i reformlivet som farmor/mormor brukade sätta på sig varje morgon. Det var en rejäl skapelse- laxrosa och med massor av snörningar och hyskor. Vi var totalt fascinerade av hur hon lyckades komma i plagget. Farmor var född i slutet av 1800-talet och hon blev lite över 80 år. Reformliv hade hon troligtvis haft på sig under större delen av livet. Möjligen inköptes de senare varianterna på Malmö korsettfabrik (som låg intill Gustav Adolfs torg), det där med korsetter och reformliv var nog en utgående trend i slutet på 1960-talet.

Jag har sedan tänkt på det där med reformliv (visst är underklädernas historia ganska fascinerande?) och nog måste det finnas en bok om just underklädernas kultur. Jag hittade den här:

Jag blev glad när jag hittade "Underkläder- en kulturhistoria" av Brita Hammar och Pernilla Rasmusson (Atlantis 2008). Tyvärr är boken slut på förlaget men det finns väl något ex att få tag på antikvariskt kan jag tro (eller via biblioteken). Förhoppningsvis ingår också ett kapitel om reformlivets historia.

Annina Rabe skrev om boken här. (SvD)

De fyrtio åren med LIRE

Ett extra fullspäckat nummer av tidskriften LIRE damp ner i brevlådan igår. Min snälla brevvän S. skrev också att "du kommer att bli mycket glad över den långa listan av rekommendationer"- och nog är det så.

Det började med Jean-Louis Servan-Schreiber och Bernard Pivot och året var alltså 1975. Man ville ha en tidskrift som inte enbart riktade sig till den så kallade "intellektuella Paris-eliten" utan en tidskrift som kunde appellera till gemene man. Det lyckades man med och i år firar man "fyra dekader".

Listan så- för varje år har man valt ut "den bästa boken" och här finns sannerligen att botanisera i. En del är känt, en del är okänt (i vart fall för mig) och jag har redan skrivit upp en handfull titlar som jag vill kika närmare på.

En del av Julien Gracqs böcker har översatts till svenska men jag tror inte att det gäller för "Les Eaux étroites- en prosadikt om en flod. En nätt liten volym "un petit grand livre" - en av de vackraste som Gracq har skrivit enligt Lire. (Boken finns däremot i engelsk översättning).

Den bästa boken år 1979 - den äran fick Fritz Zorn med sin roman "Mars" som finns i svensk översättning. "Mars i exil" blev titeln och med underskrift: jag är ung och rik och bildad och jag är olycklig, neurotisk och ensam ... 

Fritz Zorn (1944-1976) var en schweizisk författare (han hette egentligen Fritz Angst). Här kan man läsa mera om boken. Kanske är handlingen inte så upplyftande.....

Den här drogs jag till- en familjs historia i fyra band med start under medeltiden. Temat synes vara "varifrån kommer vi och varför blir vi som vi blir" (Jean Delay var läkare (psykiatriker). 1986 års bästa bok, tyckte redaktionen på Lire. ("Unik i sin genre").